Inom marknadsrätten förekommer det att näringsidkare använder olika former av otillbörliga affärsmetoder för att nå framgång på marknaden. Det kan bl.a. röra sig om renommésnyltning som innebär att företag obehörigen anknyter till ett annat företags produkt, logotyp, kännetecken eller liknande för att på sådant sätt göra en ekonomisk vinning. En annan form av metod är att företag använder efterbildningar som är vilseledande för konsumenter och som lätt kan förväxlas med ett annat företags kända och särpräglade produkter. Ett liknande förfarande är vilseledande om det kommersiella ursprunget som innebär att en konsument får uppfattning om att en viss produkt är en annan än hen från början avsett att köpa på grund av produktens kända ursprung, kvalitet eller liknande. En näringsidkare som blivit utsatt för någon av dessa otillbörlighetsgrunder är i behov av att visa hur stor kännedom en relevant omsättningskrets har om företagets produkter eller kännetecken. Ett lämpligt hjälpmedel för att uppnå detta är att använda en marknadsundersökning, då det genom en sådan undersökning blir möjligt att mäta ett direkt vetande om en produkt eller ett kännetecken. Det saknas lagstiftning som reglerar hur en marknadsundersökning bör utformas för att utgöra ett tillförlitligt bevis. Det blir därmed Marknadsdomstolens uppgift att bedöma undersökningarnas bevisvärde i de mål sådana åberopats. Utifrån domstolens bedömningar kan det konstateras att det råder en oklarhet om vilket bevisvärde en marknadsundersökning har. I flertalet fall har undersökningar bedömts ha antingen ett lågt bevisvärde eller inget bevisvärde alls på grund av att de främst varit behäftade med brister. De vanligaste bristerna har visat sig vara i marknadsundersökningens metod, rapport och urval. För företagen kan detta skapa problem då det kan bli en ekonomisk börda att de fått lägga ner stora summor pengar på att låta genomföra undersökningarna, som senare inte tas hänsyn till av domstolen. Eftersom det råder ett oklart läge kan det uppstå osäkerhet för företagen vad som gäller angående marknadsundersökningar. Det är därmed av betydelse att undersöka hur en marknadsundersökning bör utformas för att kunna utgöra ett tillförlitligt bevis i marknadsföringsmål. Detta genom att undersöka vilket bevisvärde domstolen tillmäter marknadsundersökningar i sina bedömningar. För att möjliggöra denna undersökning har den rättsdogmatiska metoden använts, med rättspolitiska inslag, tillsammans med juridisk och samhällsvetenskaplig litteratur, samt intervjuer med praktiker på området. En tillförlitlig marknadsundersökning kräver att undersökningsresultatet återspeglar vad den relevanta omsättningskretsen har för uppfattning om det som är föremål för undersökningen. Det behöver även framgå vad marknadsundersökningen har för syfte och att syftet faktiskt uppnås genom undersökningen. Det bör undvikas att ställa ledande frågor till respondenterna då ett tillförlitligt resultat kräver spontana svar. I marknadsrättsliga tvister kan med fördel en personlig intervju eller postal intervju användas då dessa möjliggör användandet av visuella hjälpmedel. Avslutningsvis bör nämnas att det är viktigt att domstolen får ta del av hur hela marknadsundersökningsprocessen gått till.

Ett varumärkesskydd erhålls genom antingen registrering eller inarbetning. För en varumärkesregistrering av ett kännetecken krävs att det innehar särskiljningsförmåga, antingen ursprunglig eller inarbetad. Det är upp till den som hävdar att ett kännetecken är inarbetat att presentera bevisning som stöd för sin talan. Vid avgörandet om särskiljningsförmåga föreligger görs en samlad bedömning av olika relevanta omständigheter. Däribland inräknas marknadsandelar, försäljningsstatistik och i vilken utsträckning omsättningskretsen sammankopplar kännetecknet med den sökande. För det sistnämnda lämpar sig marknadsundersökningar väl. I Sverige finns idag ingen lagstiftning som reglerar de krav som ställs på undersökningar för att de ska kunna användas som bevismedel. Det saknas även tydliga riktlinjer från de myndigheter som bedömer dem. Praxis visar att majoriteten av de undersökningar som åberopats i registreringsärenden tillmätts ett begränsat bevisvärde eller inget alls till följd av olika brister i utformning eller genomförande. För att utreda problematiken kring bevismedlet används den rättsdogmatiska metoden i viss kombination med litteratur från andra vetenskaper med anledning av marknadsundersökningars samhällsvetenskapliga ursprung. Huruvida en marknadsundersökning visar att ett kännetecken fungerar som ett varumärke grundas i en undersökningsteknisk bedömning. För att den ska accepteras som bevismedel visar praxis på att dess syfte ska vara att dels påvisa en kännedom i omsättningskretsen och dels att det finns en koppling mellan kännetecknet och en näringsidkare. Omsättningskretsen definieras olika beroende på vilken näringsidkare som ligger bakom kännetecknet. Av vikt är dock att alla som kan tänkas köpa varan eller tjänsten innefattas. Därav är en inramning som sannolikt accepteras av domstolen personer ur allmänheten i åldrarna 15-75 år. Urvalet ska bestå av minst 500 personer och ha en geografisk spridning över landet. Den datainsamlingsmetod som är att föredra om tid och medel finns är strukturerade intervjuer. De frågor som ställs får i regel inte leda in respondenten på ett visst svar eller avslöja att undersökningen avser varumärken. Öppna frågor som ger respondenten möjlighet att svara fritt är att föredra då de ger mest tyngd i resultatet. Avslutningsvis ska samtligt material för utformning och genomförande av marknadsundersökningen tydligt redovisas för att domstolen ska kunna göra en bedömning av den.

No description available.

Denna uppsats undersöker hur argument som bygger på statistik kan förstås utifrån den klassiska retoriken. Utgångspunkten är den vanligt förekommande uppdelningen av bevismedel som antingen tillhörande konsten eller inte, där statistik ofta placeras i den senare kategorin. Denna uppdelning undersöks kritiskt genom en nyläsning av Aristoteles, Cicero och Quintilianus. Uppsatsen visar att Cicero ger ett bättre retoriskt perspektiv än Aristoteles eller Quintilianus för att förstå hur statistikargumentation fungerar. Därför används just Ciceros topiker (loci) såsom de är systematiserade i verket Topica för att analysera två debatter om jobbfrågan mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfvén under valåret 2014. Analysen finner främst 9 loci i debatterna, och belyser därmed flera olika sätt som statistik kan användas för att skapa argument i retoriska syften.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.

Information technology evidence consists of a mix of representations of various applications of digital electronic equipment, and can be brought to the fore in all contexts that result in legal decisions. The occurrence of such evidence in legal proceedings, and other legal decision-making, is a phenomenon previously not researched within legal science in Sweden. The thesis examines some of the consequences resulting from the occurrence of information technology evidence within Swedish practical legal and judicial decision-making. The thesis has three main focal points. The first consists of a broad identification of legal problems that information technology evidence entails. The second focal point examines the legal terminology associated with information technology evidence. The third focal point consists of identifying sources of error pertaining to information technology evidence from the adjudicator’s point of view. The examination utilizes a Swedish legal viewpoint from a perspective of the public trust in courts. Conclusions include a number of legal problems in several areas, primarily in regards to the knowledge of the adjudicator, the qualification of different means of evidence and the consequences of representational evidence upon its evaluation. In order to properly evaluate information technology evidence, judges are – to a greater extent than for other types of evidence – in need of (objective) knowledge supplementary to that provided by parties and their witnesses and experts. Furthermore, the current Swedish evidence terminology has been identified as a complex of problems in and of itself. The thesis includes suggestions on certain additions to this terminology. Several sources of error have been identified as being attributable to different procedures associated with the handling of information technology evidence, in particular in relation to computer forensic investigations. There is a general need for future research focused on matters regarding both standards of proof for and evaluation of information technology evidence. In addition, a need for deeper legal scientific studies aimed at evidence theory has been identified, inter alia regarding the extent to which frequency theories are applicable in respect to information technology evidence. The need for related further discussions on future emerging areas such as negative evidence and predictive evidence are foreseen.