Kontraheringsplikt är ett undantag från grundprincipen om avtalsfrihet och innebär att en part kan kräva att få ett avtal till stånd med en annan part utan att den andra parten har uttryckt sin vilja härom. Den innebär också att part kan kräva förnyelse eller fortsättning av ett avtalsförhållande, att det föreligger ett förbud att avbryta avtalsförbindelsen samt en viss standardisering av avtalsvillkoren, vilket oftast innebär att villkor som tillämpas på andra kunder ska gälla. Fjärrvärmemarknaden uppvisar likheter med andra områden där det föreligger kontraheringsplikt, men trots detta finns ingen lagstadgad kontraheringsplikt för fjärrvärme. Uppsatsens syfte är därmed att utreda huruvida det finns juridiska förutsättningar för att införa kontraheringsplikt på fjärrvärmemarknaden. Uppsatsen ger en allmän beskrivning av avtalsfriheten och dess begränsningar för att sedan smalna av i en av dessa begränsningar, kontraheringsplikten. Olika områden där det föreligger kontraheringsplikt har använts för att systematisera de juridiska förutsättningar som krävs för att kontraheringsplikt ska kunna föreligga. Dessa juridiska förutsättningar har sedan jämförts med fjärrvärmemarknaden och på ett objektivt sätt har det kunnat fastställas att det finns juridiska förutsättningar för att införa kontraheringsplikt på fjärrvärmemarknaden både vad gäller kontraheringsplikt för tredje parts tillträde till fjärrvärmeledning och kontraheringsplikt för kundens rätt till avtal om fjärrvärme.

<p>This paper considers the Swedish regulations of purchase taking the perspective of private persons as a starting point. The law of purchase from the year 1990 is applicable on a number of legal purchase situations where the contracting parties varies. Nevertheless, the law is mainly focused on the purchase between businessmen. This places private persons on level with businessmen, since they are given equal responsibility regarding legal knowledge and the drawing up of contracts.</p><p> </p><p>In order to get a deeper knowledge of the law of purchase and to reach an understanding of how it should be interpreted we have studied the government bill on the law, cases from the Supreme Court, doctine on the area and legal articles. The purpose with this paper is to examine whether the law of purchase from the year 1990 is too old to be applicable on private purchases today. The reason would be the trade which has been modernised through the increased use of the Internet. Almost 90 % of the trade between private persons takes place through the Internet. Our intention is also to emphasise that the law of purchase lays too much responsibility on private persons and gives them too little protection at private purchases.</p><p> </p><p>Since the law of purchase concentrates on trade between businessmen in the first place it is most suitable for people with legal knowledge. Hence it does not seem logical that it also applies on trade between private persons. The interpretation of the law might be difficult because of its vague wording. Several rules can make it problematic for a purchaser with low knowledge of the rules to invoke the sellers responsibility for a defective good. Moreover, according to the law the purchaser has a duty to inspect the good and this must be done carefully in order to avoid a situation where the seller will be able to escape from his responsibility.</p><p> </p><p>As a result of this the law of purchase do not guarantee private persons any protection in practise. Since contracts are superior to the law it is possible to agree that rules involving protection should not be valid. To avoid insecurity and to secure evidence it is therefore important that the contracting parties carefully draft their contract. A comparison to the legal minimum protection of consumers clearly shows that the protection in the law of purchase seems relatively weak. Furthermore, because the law shall be interpreted in the light of secondary sources of law, which demands exstensive legal knowledge of the general public, legal security might be negatively affected.</p><p> </p><p>We claim that it would be possible to reach a better harmonisation between the law of purchase and the current trade behaviour through a distinction between the regulation of trade between businessmen and the trade between private persons and also by introducing cogent rules for private persons.</p>

This paper considers the Swedish regulations of purchase taking the perspective of private persons as a starting point. The law of purchase from the year 1990 is applicable on a number of legal purchase situations where the contracting parties varies. Nevertheless, the law is mainly focused on the purchase between businessmen. This places private persons on level with businessmen, since they are given equal responsibility regarding legal knowledge and the drawing up of contracts.   In order to get a deeper knowledge of the law of purchase and to reach an understanding of how it should be interpreted we have studied the government bill on the law, cases from the Supreme Court, doctine on the area and legal articles. The purpose with this paper is to examine whether the law of purchase from the year 1990 is too old to be applicable on private purchases today. The reason would be the trade which has been modernised through the increased use of the Internet. Almost 90 % of the trade between private persons takes place through the Internet. Our intention is also to emphasise that the law of purchase lays too much responsibility on private persons and gives them too little protection at private purchases.   Since the law of purchase concentrates on trade between businessmen in the first place it is most suitable for people with legal knowledge. Hence it does not seem logical that it also applies on trade between private persons. The interpretation of the law might be difficult because of its vague wording. Several rules can make it problematic for a purchaser with low knowledge of the rules to invoke the sellers responsibility for a defective good. Moreover, according to the law the purchaser has a duty to inspect the good and this must be done carefully in order to avoid a situation where the seller will be able to escape from his responsibility.   As a result of this the law of purchase do not guarantee private persons any protection in practise. Since contracts are superior to the law it is possible to agree that rules involving protection should not be valid. To avoid insecurity and to secure evidence it is therefore important that the contracting parties carefully draft their contract. A comparison to the legal minimum protection of consumers clearly shows that the protection in the law of purchase seems relatively weak. Furthermore, because the law shall be interpreted in the light of secondary sources of law, which demands exstensive legal knowledge of the general public, legal security might be negatively affected.   We claim that it would be possible to reach a better harmonisation between the law of purchase and the current trade behaviour through a distinction between the regulation of trade between businessmen and the trade between private persons and also by introducing cogent rules for private persons.

No description available.

Franchisetagares underlägsna ställning gentemot franchisegivare är ett ämne som varit föremål för diskussion under de senaste decennierna. Franchising är en affärsmodell som förenklat kan beskrivas som en samarbetsform mellan näringsidkare där franchisetagare, mot ersättning, får nyttja ett av franchisegivaren etablerat och beprövat affärskoncept. Syftet med denna uppsats har varit att utreda och analysera franchisetagares rättsliga skydd i Sverige och vilka avtalsrätts- liga begränsningar de ska behöva acceptera för att kunna utöva sin grundlagsskyddade frihet att bedriva näringsverksamhet. Franchising som samarbetsform förenklar möjligheterna att tillträda marknaden eftersom fran- chisetagare erhåller en rätt att nyttja ett redan etablerat varumärke. Därutöver kan franchiseta- gare åtnjuta stordriftsfördelar, vilket är en fördel som andra nystartade småföretag inte erhåller. Trots att franchise i regel sänker inträdesbarriärerna till marknaden är franchisetagare genom franchiseavtalet begränsade i sina möjligheter att expandera verksamheten. För att kunna ex- pandera till nya geografiska marknader och produktmarknader krävs att parterna kommer över- ens om det. Även om franchisetagare kan vara begränsade till en viss marknad kan marknads- uppdelning vara positivt eftersom det tillförsäkrar franchisetagaren en ensamrätt att i ett visst geografiskt område nyttja affärskonceptet. Avtalsfriheten är en del av näringsfriheten och är en central och grundläggande frihet inom avtalsrätten. Trots detta är inte avtalsfriheten någon absolut rättighet utan den kan begränsas med hänsyn till allmänintresset. Att maktförhållandet i franchiserelationer är ojämnt och att franchisetagares handlingsfrihet är mer begränsad än vid andra samarbetsformer följer av af- färsmodellens utformning. Att bedriva företag som franchisetagare påverkar bland annat fri- heten att styra verksamhetens inriktning och möjligheterna att fortsätta driva verksamheten efter att avtalstiden löpt ut. Trots att huvudregeln är att avtalsvillkor mellan näringsidkare inte ska jämkas kan det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet vara motiverat att be- gränsa franchisegivarens avtalsfrihet med hänsyn till franchisetagares underlägsna ställning. Såväl på nationell som unionsrättslig nivå har det anförts att det finns ett behov av förstärkt skydd för franchisetagare. Bland annat har det ansetts finnas behov av ett utökat skydd vad gäller deras förhandlingsrätt, uppsägningsrätt och möjligheter att angripa oskäliga avtalsvillkor. I svensk rätt finns endast en franchisespecifik lag som infördes för att stärka franchisetagares ställning. Denna lag har dock aldrig tillämpats av allmän domstol och reglerar endast franchi- segivares skyldighet att lämna information innan ingående av avtal med franchisetagare. Likväl har den svenska lagstiftaren bedömt att det saknas behov av ytterligare reglering och att tvister kan hanteras inom ramen för befintlig lagstiftning. Dessutom har svenska domstolar varit för- siktiga med att oskälighetspröva avtalsvillkor mellan näringsidkare eftersom näringsverksam- het är ett medvetet risktagande. Trots detta har befintliga skyddsregler kritiserats för att vara innehållslösa och inte fylla något verkligt behov. För att lagstiftningen ska kunna konstateras vara proportionerlig och tillfredsställande bör den franchisespecifika regleringen samt franchi- setagares behov av utökat skydd ses över. / Franchisees inferior position towards franchisors is a topic that has been a subject of discussion for the past few decades. Franchising is a business model that can be simply described as a form of cooperation between business where franchisees, against compensation, can use a business concept established and proven by the franchisor. The aim of this essay has been to investigate and analyze the legal protection of franchisees in Sweden and which contractual limitations they should have to accept to be able to exercise their constitutionally protected freedom to conduct business. Franchising as a form of cooperation simplifies the opportunities to enter the market because franchisees receive a right to use an already known brand. In addition, franchisees can enjoy economies of scale, which is an advantage that other start-up small business do not receive. Although franchising generally lowers the entry barriers to the market, franchisees are limited in their opportunities to expand the business due to the franchise agreement. To be able to ex- pand into new geographic markets and product markets, it is required that the parties agree about it. Although franchisees may be limited to a certain market, market segmentation can be positive because it ensures the franchisee an exclusive right to use the business concept in a certain geographic area. The freedom of contract is part of the freedom to conduct a business and is a central and fun- damental freedom in contract law. Despite this, the freedom of contract is not an absolute right, it can be limited in consideration of the public interest. It follows from the design of the business model that the balance of power in franchise relationships is uneven and that franchisees free- dom of action is more limited than in other forms of cooperation. Conducting a business as a franchisee affects, among other things, the freedom to control the direction of the business and the possibilities of continuing to run the business after the contract period has expired. Although the main rule is that contractual terms between traders should not be equalized, considering the circumstances of the individual case, it may be justified to limit the franchisors freedom of contract regarding the inferior position of franchisees. Both at national and EU level, it has been argued that there is a need for enhanced protection for franchisees. Among other things, it has been considered that there is a need for extended protection in terms of their right to negotiate, right to terminate and opportunities to tackle unfair contract terms. In Swedish law, there is only one franchise-specific law that was intro- duced to strengthen the position of franchisees. However, this law has never been applied by a general court and only regulates the obligation of franchisors to provide information before entering into agreements with franchisees. Nevertheless, the Swedish legislator has assessed that there is no need for further regulation and that disputes can be handled within the frame- work of existing legislation. In addition, Swedish courts have been careful to test the unfairness of contractual terms between companies because business activity is a deliberate risk-taking. Despite this, existing protection rules have been criticized for being empty of substance and not fulfilling any real need. For the legislation to be found to be proportionate and satisfactory, the legal regulation as well as franchisees need for extended protection should be reviewed.

Företagshemligheter åtnjuter skydd enligt lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter (FHL). Det centrala begreppet i definitionen av företagshemligheter är “information”, vilket medför att know-how kan åtnjuta skydd av FHL, förutsatt att den uppfyller lagens krav. För att harmonisera skyddet för företagshemligheter inom Europeiska unionen (EU) har direktivet om företagshemligheter antagits som senast ska träda i kraft den 9 juni 2018. Ändringarna som direktivet kan bidra till är främst att FHL tydliggörs i viktiga avseenden. Varken FHL eller direktivet ålägger någon part som har tagit del av företagshemligheter tystnadsplikt. I avtalsrelationer mellan företag tillämpas därför sekretessklausuler, vilket i regel avses ge ett starkare och effektivare skydd för företagshemligheter. Rättsläget om möjligheten att avtala om sekretess är emellertid osäkert, vilket kvarstår i direktivet. I uppsatsen framkommer att det i begreppet “know-how” innefattas kunskap och erfarenheter som finns hos företag men som ofta är kopplad till individer, framförallt teknisk know-how. Know-how konstateras innefatta kunskap som kan vara en del av grundstommen i ett företag eller optimera något som redan existerar i det, exempelvis en process. Den är inte underkastad några formkrav, bortsett från definitionen i Tekniköverföringsförordningen, och kan existera utan att företag har vidtagit åtgärder. Know-how kan således uppstå i det tysta. I begreppet “företagshemligheter” kan all information som cirkulerar i ett företag innefattas, förutsatt att informationen hålls hemlig och är kopplad till dess förmåga att konkurrera. Begreppen “know-how” och “företagshemligheter” skiljer sig således åt eftersom know-how i princip är knuten till individer medan “företagshemligheter” är knutet till företag. Det framkommer även i uppsatsen att direktivet, jämfört med FHL, inte medför ett ökat skydd för know-how i Sverige eftersom begreppet “information” i FHL inte vidgas. Direktivet medför emellertid ett ökat skydd för know-how i EU. Slutligen framkommer i analysen att proaktiva åtgärder och utvärdering av information är viktiga åtgärder för företag för att i framtiden skydda sin know-how. Sekretessklausuler är en möjlighet för företag att skydda know-how som inte omfattas av direktivet, och sedermera kommande FHL, i avtalsrelationer. En risk som företag borde ha i åtanke framöver är att åtgärder för att hemlighålla information kan komma att tillmätas olika betydelse beroende på i vilket land, och i enlighet med vilket lands lagstiftning, dessa vidtas i. / Trade secrets are protected by the Act on the Protection of Trade Secrets (1990:409) (PTS) in Sweden. The key notion to this law is “information”, which makes it possible for know-how to be covered by this law, provided that it fulfils the requirements of PTS. In order to harmonize the protection of trade secrets within the European Union (EU) the directive about Protection of Trade Secrets has been adopted, which is due to take effect latest by the 9th of June 2018. The amendments that the directive contributes to the PTS are primarily to clarify the PTS in important aspects. Neither the PTS, nor the directive imposes confidentiality upon any party who has granted trade secrets. Therefore, companies are adapting non-disclosure clauses in their business relationships, which generally mean a stronger and more effective protection of trade secrets. The legal situation about the possibility to arrange confidentiality is unclear. This unclearness remains in the directive. It appears that all knowledge and experience that exists in a company can be included in the concept “know-how”, but it is mostly connected to individuals, especially technical know-how. It is also noticed that know-how can form part of the ground in a company or optimize something that already exists in it, e.g. a process. Know-how is not subject to any formal requirements, apart from the requirements in the Technology Transfer Block Exemption Regulation, and may exist without any actions taken by companies. Thus, know-how can occur in the silence. Any information that is circulating in a company can be included in the concept “trade secrets”, provided that the information is kept secret and is linked to its ability to compete. The concepts “know-how” and “trade secrets” differ since know-how is mostly connected to individuals and trade secrets to companies. Furthermore, it appears that the directive, compared to the PTS, will not increase the protection of know-how in Sweden, since the directive does not enlarge the concept “information” in the PTS. However, the directive will increase the protection of know-how in the EU. Finally, it appears that proactive arrangements and evaluation of information will be important arrangements for companies in the future in order to protect their know-how. Non-disclosure clauses are a possibility for companies to protect their know-how that is not covered by the directive, and subsequently the forthcoming PTS, in contractual relations. A risk that companies should keep in mind in the future is that arrangements to keep information secret may be given different significance depending on the country, and in accordance with which country’s legalisation, in which they are taken.

Real Estate Agencies compensation consists of commissions and a part of the commission corresponds to what the real estate agent gets as salary. This incentive-based commission system is usually covered by an agreed fixed amount, a variable commission model or a combination of both depending on the brokerage object's final selling price. Commission system can lead to adverse consequences when the real estate agent abuses their position and exploits an information advantage to gain a financial benefits. Based on completed questionnaires, that have been posted for this study, directed to consumers and real estate agents, it is recognized that the parties in the Swedish real estate agent industry has experienced or is experiencing a certain unethical behavior because of commission-based pay structures. The purpose of this thesis is to examine how asymmetric information affects the real estate industry brokerage contract negotiations regarding the commission and whether conflicts of interest may occur due to this. Because of asymmetric information in contract situations, there may be situations in which agreements will contradict societal norms and ethical principles, because the broker abuses his advantage. The essence of this thesis is to convey a discussion in order to associate the legal application of contracts with normative ethics. The essay writers propose for instance based on ethical approaches to create a complement to the existing law and further to come up with practical solutions to limit the possibility of unreasonable commission models in real estate brokerage. The essay writers argue that the introduction of a stricter supervision of the commission procedure would create stronger assurance and reduce the abuse of the information asymmetry in the industry. / Fastighetsmäklarbranschens ersättningssystem utgörs av provision och motsvarar en del av vad en fastighetsmäklare får i lön. Detta incitamentbaserade provisionssystem brukar omfattas av ett avtalat fast belopp, en rörlig provisionsmodell eller en kombination av båda som beror på förmedlingsobjektets slutliga försäljningspris. Provisionssystemet kan föranleda negativa följder om fastighetsmäklaren missbrukar sin ställning och utnyttjar ett informationsövertag till att skapa sig en finansiell fördel. Utifrån genomförda enkätundersökningar i denna studie riktade till konsumenter och fastighetsmäklare medges det att parterna inom den svenska fastighetsmäklarbranschen har upplevt eller upplever ett visst oetiskt beteende på grund av provisionsbaserade lönestrukturer. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur asymmetrisk information påverkar fastighetsmäklarbranschens avtalsförhandlingar avseende provisionen och huruvida intressekonflikter kan uppstå till följd av detta. På grund av asymmetrisk information i avtalssammanhang kan det förekomma situationer där avtalen strider mot samhällsnormer och etiska principer när mäklaren missbrukar sitt övertag. Kärnan i denna uppsats är att föra en samlad diskussion som avser att koppla den rättsliga tillämpningen av avtalslagen med den normativa etiken. Uppsatsförfattarna resonerar bland annat utifrån etiska synsätt för att skapa ett komplement till gällande lag och vidare komma fram till praktiska lösningar till hur eventuellt oskäliga provisionsmodeller kan begränsas. Uppsatsförfattarna hävdar att ett införande av en starkare tillsyn över provisionsförfarandet skulle skapa större förtroende och minska asymmetrin i branschen.

Ansvarsbegränsningsklausuler används i rådgivningsavtal för att begränsa rådgivarens riskexponering för det fall klienten åsamkas skada till följd av rådgivningen. I vilken mån kan då sådana ansvarsbegränsningar upprätthållas i avtalet? För utreda rättsläget har uppsatsen utgått från en analys av vilka särskilda omständigheter domstolar inrymmer i sin oskälighetsbedömning av sådana avtalsvillkor vid en prövning enligt 36 § AvtL. Svaret på frågan har visat sig vara beroende av att försöka upprätthålla en balans mellan principen om avtalsfrihet och pacta sunt servanda, och domstolarnas behov av att motverka oskälighet i avtalsförhållandena. Utgångspunkten för bedömningen enligt 36 § AvtL har varit om ansvarsbegränsningen ansetts utgöra en rimlig riskavvägning mellan parterna. Traditionellt har hanteringen av ansvarsbegränsningar skett på det sätt varigenom grov vårdslöshet ovillkorligen har ansetts leda till genombrott av avtalsvillkoret. Resultatet blir då binärt eftersom ansvarsbegränsningen endast kan bedömas som giltig eller ogiltig. Av den anledningen möjliggör 36 § AvtL för en mer flexibel bedömning som anpassats efter omständigheterna i det enskilda fallet. Vilka omständigheter som kan beaktas vid riskavvägningen har blivit offentligt sedan ett skiljedomsavgörande mellan Profilgruppen och KPMG klandrats. Skiljenämndens hantering av den avtalade ansvarsbegränsningen och hur prövningen enligt 36 § AvtL kan gå till återkom under föregående år i prejudikatet NJA 2022 s. 354. Utredningen i uppsatsen har visat att avtalade ansvarsbegränsningar i rådgivningsavtal kan upprätthållas i den mån villkoret inte utgör en orimlig riskavvägning mellan avtalsparterna. Vid en sådan riskavvägning är en rådgivares befogade intresse av skydd mot vårdslösa misstag och förbiseenden av betydelse. För att avgöra om rådgivaren haft ett sådant befogat intresse av skydd ska vidare ett antal omständigheter inverka på bedömningen. Främst ska beaktas med vilken grad av oaktsamhet som rådgivaren utfört sitt uppdrag, liksom vilka försäkringsmöjligheter som båda avtalsparterna haft och vilket centralt åtagande som rådgivaren åsidosatt. Även ansvarsbegränsningens förhållande till rådgivarens arvode har visat sig inverka på bedömningen för om riskavvägningen mellan parterna ska anses som rimlig. / Limitations of liability are common features in contracts used by professional advisors to restrict the advisor's risk exposure in the event the advisor would be liable for damages incurred by the client as a consequence of the service rendered under the contract. The purpose of this paper is to analyze to what extent such provisions may be upheld. In order to analyze the legal position, this paper mainly focus on section 36 of the Contracts Act, which provides that a contract term or condition may be modified or set aside if such term or condition is unconscionable, and case law addressing which circumstances that are of relevance when applying section 36 of the Contracts Act. The analysis in this paper shows that the key issue is the balance between the interest of upholding the principle of freedom of contract, including pacta sunt servanda, and the interest of taking actions against unfair contract terms. The starting point when applying section 36 of the Contract Acts is to assess whether or not the limitations of liability are deemed to constitute a reasonable allocation of risk between the parties. The prevailing view has previously been that the provisions regarding limitations of liability may only be set aside in the event of wilful misconduct or gross negligence. As a consequence, such provisions have either been set aside in its entirety or upheld. However, when applying section 36 of the Contracts Act, all circumstances of relevance are to be considered on a case-by-case basis. The legal position in this regard have become somewhat clearer since an arbitral award involving Profilgruppen and KPMG was challenged and thus became public. The preceding year, in a different case, the Swedish Supreme Court rendered a ruling in a case referred to as NJA 2022 s. 354 where the claimant challenged provisions regarding limitations of liability based on section 36 of the Contracts Act. A conclusion in this paper is that the Supreme Court's ruling is consistent with, and was influenced by, the reasoning of the arbitral tribunal. The main conclusion in this paper is that provisions regarding limitations of liability which are used by professional advisors may be upheld to the extent they are not deemed to constitute an unreasonable allocation of risk between the parties. The professional advisor's interest of limiting its liability for damages in the event of errors and oversights must be considered and taking into account. However, an overall assessment must be made and all circumstances of relevance are to be considered. In particular, the extent of the advisor's negligence must be taken into account and it must be considered whether or 4 not the advisor has failed to perform a fundamental undertaking. It is also relevant to consider the parties' ability to take out an insurance policy. In addition, the analysis in this paper indicates that the fees payable to the advisor in relation to the limitations of liability are relevant to consider when determining if the allocation of risk between the parties is reasonable.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.