A l’heure où la réforme du droit des obligations semble imminente, l'expansion de la responsabilité civile et l'identification des dangers qui lui sont attachés s'affiche comme un sujet récurrent en doctrine. La crainte d'un enrayement de notre système invite alors à réfléchir aux moyens propres à circonscrire l'étendue du droit de la réparation. L'intérêt protégé est parfois envisagé au titre de ces outils de rationalisation. Issu des droits étrangers, il suscite cependant autant d'enthousiasme que de méfiance en droit français. Les réticences s'estompent lorsqu'on observe que l'intérêt protégé pourrait constituer un instrument utile à la redéfinition des conditions de la responsabilité civile que sont la faute et le préjudice. Actuellement fuyantes, ces conditions ne permettent qu'un filtrage imparfait' des demandes en réparation. La précision de leur signification, par référence à la notion d'intérêt protégé, réhabiliterait la dimension sélective de telles exigences. L'attrait de l'intérêt protégé pourrait également se révéler au stade de l'analyse du mode de structuration de la responsabilité civile. Aujourd'hui organisé autour de la summa divisio des responsabilités contractuelle et délictuelle, notre droit laisse progressivement place à la mise en œuvre d'une protection différenciée des intérêts. Assumée, repensée, cette hiérarchisation des intérêts pourrait porter une rude concurrence à la distinction traditionnelle des ordres contractuel et délictuel, jusqu'à, peut-être, la faire disparaître. / The concept of "protected interests", which is well-known in many legal systems such as German or English law, is still widely ignored in French tort law. However, a recent concern has emerged in France, relating to the increasing scope of tortious liability. This is why it appears necessary to pay special attention to the tools which could help to reduce this scope of protection. Firstly, the concept of "protected interests" could be used as a way to clarify the definition of the conditions of liability, especially damage and fault. As French courts have sometimes suggested, the definition of damage could be specified by considering that it consists in the lesion of a protected interest, that is legitimate, personal and serious. The definition of fault could also be improved so as to include the concept of protected interests, through the implementation, in our legal system, of "la théorie de la relativité aquilienne" (scope of the rule theory). Thus, these two requirements could become a mean to "keep the floodgates shut". Secondly, the concept of protected interests could be used to reorganize the system of tort law. Indeed, it seems highly desirable to recognize the existence of a hierarchy between the various categories of protected interests, which is, for now, quite rudimentary. Should such a model be adopted, it could then challenge the summa divisio between tortious and contractual liabilities, on which the whole system currently rests.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.