Resning utgör en ytterlighet i vårt rättssystem som bara är menat att bli aktuellt i ett fåtal extrema situationer där en dom i efterhand framstår som materiellt oriktigt. En beviljad resningsansökan upphäver en tidigare doms rättskraft, ett förhållande som normalt är otänkbart inom processrätten. Precis som i en ordinarie brottmålsprocess så ska den nya bevisning som förts fram till grund för resningsansökan bevisvärderas. I ett resningsärende tar dock inte bevisvärderingen sikte på att avgöra ansvarsfrågan i den nu angripna brottmålsdomen, utan att bedöma sannolikheten för att utgången i den tidigare brottmålsrättegången blivit en annan om det nya materialet hade förelegat redan då. Syftet i detta arbete är att undersöka hur de processuella ramarna i resningsärenden påverkar hur utsagor bevisvärderas när resning sökts till nackdel för tilltalad på resningsgrunden ny omständighet eller bevis enligt 58 kap. 3 § st. 1 p. 2 RB. Uppsatsen består i grunden av tre olika ämnesområden: resning, bevisrätt och utsagevärdering. I detta arbete sammanför jag dessa genom att ställa upp beviskedjemodeller. Till grund för beviskedjemodellerna studerar jag resningsförfarandets handläggningsregler och de möjliga presentationsformer, typfall, bevisen kan förekomma i ett resningsärenden. Med hjälp de processrättsliga begreppen processuellt rättsfaktum och materiellt rättsfaktum kommer jag fram till att det vid bevisvärderingen i resningsärenden förekommer dubbla rättsfaktum och dubbla slutliga bevisteman. Man kan då se att de nya materialet i resningsärendet är menat att styrka det slutliga processuella bevistemat, men att denna prövning inte är oberoende av materiella rättsfakta i det ursprungliga brottmålet. I detta arbete har jag visat att det går och hur man kan ställa upp bevisvärderingen av utsagor i resningsärenden till nackdel för tilltalad som beviskedjemodeller. Därutöver har jag bevisteoretiskt rett ut hur begreppen rättsfaktum, bevisfaktum och slutliga bevisteman kan tillämpas vid bevisvärderingen i resningsärenden. Till sist har jag även använt de beviskedjemodeller jag ställt upp på ett verkligt resningsfall där utsagebevisning var av avgörande betydelse för att resning till nackdel för tilltalad beviljades. Det visar att beviskedjemodellerna har en verklighetsförankring och praktiskt värde. / A re-trial constitutes an extreme situation in our legal system that is only meant to be used in rare cases where a judgment appears – in retrospect – to be materially incorrect. A granted application for a new trail cancels the legal force of the previous judgment, a situation that is normally unthinkable in procedural law. Just as in an ordinary criminal trial, the new evidence that has been brought forward as the basis for the re-trial application must be evaluated as evidence. In a petition for a re-trial, however, the evaluation of the evidence does not aim to decide the question of responsibility in the now challenged criminal judgment, but to assess the probability that the outcome of the previous criminal trial would have been different if the new material had already been available then. The purpose of this work is to examine how the procedural frameworks in re-trials affect how statements are evaluated as evidence when a rescission of a court case is sought to the detriment of the defendant on the grounds new circumstance or evidence according to 58 ch. 3 § par. 1 p. 2 RB. The essay is structured in three different subject areas: re-trials, law of evidence and statement evaluation. In this work, I bring these together by setting up evidence chain models. As a basis for the evidence chain models, I study the handling rules of the application procedure and the possible forms the evidence can be presented to the court in these cases. Using the concepts of procedural dispositive fact and material dispositive fact, I conclude that there are both double dispositive facts and final themes of proof in the evaluation of evidence in retrial cases. It can then be seen that the new material in the new trial case is meant to support the final procedural theme of proof, but that this examination is not independent of the material dispositive facts in the original criminal case. In this study, I have shown that it is possible to set up evaluation of statements and evidence in criminal cases to the detriment of the defendant as evidence chain models. In addition, I have clarified the theory of evidence of how the concepts of dispositive facts, evidentiary facts and final themes of proof can be applied in the evaluation of evidence in criminal cases. Finally, I have also used the chain of evidence models in a real prosecution case where a testimony was of decisive importance for the prosecution – to the defendant's detriment – to be granted. It shows that the chain of evidence models has a practical purpose.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.

Information technology evidence consists of a mix of representations of various applications of digital electronic equipment, and can be brought to the fore in all contexts that result in legal decisions. The occurrence of such evidence in legal proceedings, and other legal decision-making, is a phenomenon previously not researched within legal science in Sweden. The thesis examines some of the consequences resulting from the occurrence of information technology evidence within Swedish practical legal and judicial decision-making. The thesis has three main focal points. The first consists of a broad identification of legal problems that information technology evidence entails. The second focal point examines the legal terminology associated with information technology evidence. The third focal point consists of identifying sources of error pertaining to information technology evidence from the adjudicator’s point of view. The examination utilizes a Swedish legal viewpoint from a perspective of the public trust in courts. Conclusions include a number of legal problems in several areas, primarily in regards to the knowledge of the adjudicator, the qualification of different means of evidence and the consequences of representational evidence upon its evaluation. In order to properly evaluate information technology evidence, judges are – to a greater extent than for other types of evidence – in need of (objective) knowledge supplementary to that provided by parties and their witnesses and experts. Furthermore, the current Swedish evidence terminology has been identified as a complex of problems in and of itself. The thesis includes suggestions on certain additions to this terminology. Several sources of error have been identified as being attributable to different procedures associated with the handling of information technology evidence, in particular in relation to computer forensic investigations. There is a general need for future research focused on matters regarding both standards of proof for and evaluation of information technology evidence. In addition, a need for deeper legal scientific studies aimed at evidence theory has been identified, inter alia regarding the extent to which frequency theories are applicable in respect to information technology evidence. The need for related further discussions on future emerging areas such as negative evidence and predictive evidence are foreseen.