No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Uppsatsen behandlar de svenska tingsrätternas skyldighet att verka för att parter når förlikning eller samförståndslösningar i tvistemål enligt 42 kap. 6 § 2 st. och 42 kap. 17 § 1 st. RB. I och med detta diskuteras och besvaras tre delfrågor. När bör rätten verka för förlikning eller annan samförståndslösning? Hur bör domaren agera för att få parterna att verka för förlikning eller annan samförståndslösning? När utgör domarens agerande i samband med förlikningsdiskussioner domarjäv? Till en början presenteras och diskuteras bakgrunden till rättens förlikningsverksamhet och hur förlikningsdiskussioner förs, samt vilka problem som kan uppstå i och med detta. Sedan ägnas ett längre avsnitt till att presentera och diskutera den praktiska förlikningsverksamheten. Avsnittet delas upp i ett antal vanligt förekommande frågor som domaren har att ta ställning till under förlikningsdiskussionen. I detta avsnitt jämförs även ett antal av de resultatsom framgår av doktrin med en statistisk undersökning över domarkårens förfarande under förlikningsdiskussionen. Sedan presenteras och diskuteras stadfästelsen av förlikningar och konsekvenserna av att domaren går utöver vad denne får göra i förlikningsdiskussionen. Avslutningsvis diskuteras och besvaras ovan nämnda frågeställningar i ljuset av det tidigare presenterade materialet. Uppsatsens övergripande slutsats är att förlikningsverksamheten i svenska tingsrätter är tillfredsställande trots att vissa rättssäkerhetsproblem kan uppkomma.

I den här uppsatsen har jag undersökt vad det kan bero på att det uppstår brister i polisens dokumentation av de straffprocessuella tvångsmedlen. Riksdagens ombudsmän, JO, har kritiserat polisen under flera år för att det brister i dokumentationen av ärenden. Jag har genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder undersökt dokumentationen av 140 ärenden gällande innehav av narkotika för att se vilka brister som finns, hur stora dessa brister är och vad det kan bero på. I resultatdelen kommer jag att presentera hur stort problemet är och jag kommer även att komma med förslag till lösning. Den huvudsakliga teorin som använts är Lispkys teori om gräsrotsbyråkraten samt forskning av Otto Petersson, Gunnar Ekman och Rolf Granér & Maria Knutsson. Samtliga svenska forskare har undersökt den vandring en polis gör från legalistisk gröngöling till lagens autonoma, långa arm. Resultatet är överraskande med ett utslag av ca 53% av ärenden som hade tydliga drag av autonomi. Hur stort problemet är totalt sett är svårt att överblicka. Klart är att något bör göras för att komma till rätta med detta. Sen är frågan om det bara gäller dokumentation eller det är ett större institutionellt problem.

No description available.

Skiljeförfaranden präglas av höga förfarandekostnader. Dessa kostnader är ofta av stor betydelse för parterna, men hur kostnaderna ska fördelas är inte helt klart. Lagen om skiljeförfarande (1999:116) ger skiljedomarna ett bemyndigande att besluta om kostnadsfördelningen, men lagen anger ingen vägledning för hur kostnaderna ska fördelas.  De flesta tvister som uppstår avgörs emellertid av parter innan ett skiljeförfarande har initierats. Således är det sannolikt att parter innan ett skiljeförfarande inleds försöker att åstadkomma en förlikning. Mot denna bakgrund ämnar uppsatsen undersöka huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid fördelningen av förfarandekostnaderna i svenska skiljeförfaranden.  Av förarbetena framgår praxis vad gäller kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden torde motsvara hur domstolarna tillämpar Rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser för dispositiva tvistemål. Med anledning härav undersöks skillnader mellan ett skiljeförfarande och ett rättegångsförfarande som kan motivera att kostnadsfrågor bör hanteras på olika vis. Ett antal skillnader som kan föranleda att det inte är lämpligt att kostnader hanteras på samma vis identifieras härvid. Efter detta undersöks hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Det konstateras att det är svårt att dra några slutsatser om hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Varken förarbeten, praxis eller doktrin ger någon närmare vägledning för huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden.  Därefter undersöks om reglering som finns i RB anger att förlikningsförhandlingar kan inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna i allmän domstol. Det konstateras att den regleringen som kan motivera att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka på kostnadsfördelningen är regleringen om onödig rättegång i 18:3 1 st. RB. Det noteras att det inte synes klart om parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka vid kostnadsfördelningen i allmän domstol, men att det finns argument som talar både för och emot.  För att nå uppsatsens syfte undersöks om de funktioner som ligger till grund för regleringen om onödig rättegång gör sig gällande i skiljeförfaranden, samt om de argument som framgår av rättskällorna för huruvida förlikningserbjudanden bör inverka på kostnadsfördelningen i allmän domstol gör sig gällande i skiljeförfaranden. Utöver detta undersöks om det finns ytterligare argument som talar för eller emot att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden. Sammanfattningsvis konstateras att det finns argument som talar både för och emot en sådan ordning. Det anförs emellertid att argumenten för att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden väger tyngre än argumenten emot.

No description available.

No description available.