No description available.

No description available.

Syftet med denna uppsats är att undersöka rättskraftens omfattning av supplerande moment vid stadfästa förlikningsavtal tillkomna genom särskild medling. Eftersom det föreligger oklarheter kring reglerna om stadfästa förlikningsdomar och det inte finns mycket skrivet på området är det enligt min mening viktigt att analysera detta problem. Framställningen baseras först och främst på en analys av RB 42:17, 17:6 och 17:11. Även domstolarnas praxis och doktrin kommer undersökas. Därefter behandlas frågan om hur domstolarnas syn på civilrättsskipningens funktion påverkar tillämpningen av RB 42:17 och rättskraftens omfattning av stadfästa förlikningsdomar. Efter en grundlig genomgång av gällande rätt framkommer att supplerande moment omfattas både av stadfästelsedomen i RB 17:6 och av rättskraften i RB 17:11. Rättskraftens omfattning skiljer sig emellertid åt från en vanlig dom eftersom en stadfäst förlikningsdom kan angripas både genom resning och väcka talan om förlikningsavtalets ogiltighet. Tillvägagångssätten motiveras av parternas rättskydd och att de ska få en materiell prövning av förlikningsavtalet eftersom domstolen, på parternas begäran, stadfäster avtalet utan någon prövning av innehållet. Annars skulle reglerna motverka förlikningar och samförståndslösningar som lagstiftaren förstärkt sedan lagändringen 2011. Avslutningsvis diskuteras om rättsläget behöver förtydligas för att öka förutsägbarheten på området då det inte framgår tydligt av RB 17:6 eller dess förarbeten om supplerande moment omfattas av en stadfäst förlikningsdom och rättskraften. Istället har HD förtydligat och utvecklat rättsläget i praxis. Jag kommer å ena sidan fram till att rättsläget idag är förutsägbart eftersom HD har utvecklat och gjort en extensiv tolkning av RB 17:6. Å andra sidan anser jag att ett förtydligande av rättsläget ifrån lagstiftarens sida skulle gynna användningen av särskild medling i dispositiva tvistemål eftersom otydligheten i kombination med okunskapen om förfarandet är två medlingshämmande faktorer som sätter käppar i hjulet för tillämpningen av RB 42:17 st. 2.

Uppsatsen behandlar de svenska tingsrätternas skyldighet att verka för att parter når förlikning eller samförståndslösningar i tvistemål enligt 42 kap. 6 § 2 st. och 42 kap. 17 § 1 st. RB. I och med detta diskuteras och besvaras tre delfrågor. När bör rätten verka för förlikning eller annan samförståndslösning? Hur bör domaren agera för att få parterna att verka för förlikning eller annan samförståndslösning? När utgör domarens agerande i samband med förlikningsdiskussioner domarjäv? Till en början presenteras och diskuteras bakgrunden till rättens förlikningsverksamhet och hur förlikningsdiskussioner förs, samt vilka problem som kan uppstå i och med detta. Sedan ägnas ett längre avsnitt till att presentera och diskutera den praktiska förlikningsverksamheten. Avsnittet delas upp i ett antal vanligt förekommande frågor som domaren har att ta ställning till under förlikningsdiskussionen. I detta avsnitt jämförs även ett antal av de resultatsom framgår av doktrin med en statistisk undersökning över domarkårens förfarande under förlikningsdiskussionen. Sedan presenteras och diskuteras stadfästelsen av förlikningar och konsekvenserna av att domaren går utöver vad denne får göra i förlikningsdiskussionen. Avslutningsvis diskuteras och besvaras ovan nämnda frågeställningar i ljuset av det tidigare presenterade materialet. Uppsatsens övergripande slutsats är att förlikningsverksamheten i svenska tingsrätter är tillfredsställande trots att vissa rättssäkerhetsproblem kan uppkomma.

No description available.

Skiljeförfaranden präglas av höga förfarandekostnader. Dessa kostnader är ofta av stor betydelse för parterna, men hur kostnaderna ska fördelas är inte helt klart. Lagen om skiljeförfarande (1999:116) ger skiljedomarna ett bemyndigande att besluta om kostnadsfördelningen, men lagen anger ingen vägledning för hur kostnaderna ska fördelas.  De flesta tvister som uppstår avgörs emellertid av parter innan ett skiljeförfarande har initierats. Således är det sannolikt att parter innan ett skiljeförfarande inleds försöker att åstadkomma en förlikning. Mot denna bakgrund ämnar uppsatsen undersöka huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid fördelningen av förfarandekostnaderna i svenska skiljeförfaranden.  Av förarbetena framgår praxis vad gäller kostnadsfördelningen i skiljeförfaranden torde motsvara hur domstolarna tillämpar Rättegångsbalkens (RB:s) bestämmelser för dispositiva tvistemål. Med anledning härav undersöks skillnader mellan ett skiljeförfarande och ett rättegångsförfarande som kan motivera att kostnadsfrågor bör hanteras på olika vis. Ett antal skillnader som kan föranleda att det inte är lämpligt att kostnader hanteras på samma vis identifieras härvid. Efter detta undersöks hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Det konstateras att det är svårt att dra några slutsatser om hur kostnader fördelas i svenska skiljeförfaranden. Varken förarbeten, praxis eller doktrin ger någon närmare vägledning för huruvida parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka vid kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden.  Därefter undersöks om reglering som finns i RB anger att förlikningsförhandlingar kan inverka på fördelningen av rättegångskostnaderna i allmän domstol. Det konstateras att den regleringen som kan motivera att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka på kostnadsfördelningen är regleringen om onödig rättegång i 18:3 1 st. RB. Det noteras att det inte synes klart om parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar kan inverka vid kostnadsfördelningen i allmän domstol, men att det finns argument som talar både för och emot.  För att nå uppsatsens syfte undersöks om de funktioner som ligger till grund för regleringen om onödig rättegång gör sig gällande i skiljeförfaranden, samt om de argument som framgår av rättskällorna för huruvida förlikningserbjudanden bör inverka på kostnadsfördelningen i allmän domstol gör sig gällande i skiljeförfaranden. Utöver detta undersöks om det finns ytterligare argument som talar för eller emot att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden. Sammanfattningsvis konstateras att det finns argument som talar både för och emot en sådan ordning. Det anförs emellertid att argumenten för att parternas ageranden i samband med utomprocessuella förlikningsförhandlingar bör inverka på kostnadsfördelningen i svenska skiljeförfaranden väger tyngre än argumenten emot.

Det har i svensk rätt funnits aktiebolagsrättsliga bestämmelser om tvångslikvidation sedan 1895. Ett övergripande syfte med bestämmelserna är att sätta upp gränser för hur länge en förlustbringande verksamhet får fortsätta innan verksamheten måste avbrytas och bolaget avvecklas. Bestämmelserna innebär att varje styrelseledamot i egenskap av bolagets företrädare har en skyldighet att agera när vissa förutsättningar är för handen, vid fara att eljest aktualisera ett personligt och med bolaget solidariskt betalningsansvar. Styrelsen ska, när det finns skäl att anta att bolagets egna kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, genast upprätta och, om bolaget har revisor låta denne granska en kontrollbalansräkning. Den lagändring som inneburit en sänkning av det minsta tillåtna registrerade aktiekapitalet, initierades genom den sk. decemberöverenskommelsen och trädde i kraft den 1 januari 2020. Genom lagändringen sänktes det lägsta tillåtna aktiekapitalet från 50 000 kronor till 25 000 kronor. Den bakomliggande tanken är att underlätta för ett ökat företagande och att harmoniera reglerna med omvärlden. Syftet med denna uppsats är att utreda och analysera den påverkan sänkningen av det minsta tillåtna registrerade aktiekapitalet kan förväntas ha på den praktiska tillämpningen av regelverket om medansvar. Med anledning härav uppkommer några följdfrågor beträffande en styrelseledamots medansvar. Vilka är förutsättningarna för att ett medansvar ska uppkomma? Vad krävs för att ansvarsperioden ska få ett slut? Vilka av bolagets förpliktelser har en styrelseledamot ansvar för? Under hur lång tid kan denne hållas ansvarig för dessa? Analysen visar att medansvaret knyts till styrelsens underlåtenhet. Till denna styrelsens aktivitetsplikt är knutna rekvisit, vars innebörd är att ansvarsperioden tar sin början när den i rekvisitet uttryckta tidsfristen når sitt slut. Om genom styrelsens underlåtenhet en medansvarsperiod börjat löpa, kan den komma till ett slut om en kontrollbalansräkning eller årsredovisning utvisar full täckning för det registrerade aktiekapitalet och denna läggs fram på bolagsstämma. Likaså avslutas medansvaret om en ansökan om likvidation ges in till rätten. För att undvika överraskande rättsverkningar av medansvaret har en regel om specialpreskription införts som befriar bolagets styrelse från medansvar för enskilda förpliktelser om inte talan väcks inom tre år från förpliktelsens uppkomst eller inom ett år från dess förfallodag. I en serie rättsfall har behandlats medansvarsperiodens avslut i ett antal situationer som inte täcks in av lagens ordalydelse. Rättsfallen avser bland annat rättsinstituten konkurs, företagsrekonstruktion och verkan av förlikning på rättsförhållandet mellan parterna vid tvist. Den ökade mängden prejudikat och regelverkets dysfunktionalitet visar på behovet av lagreformer på området.

Förlikningar i offentligt upphandlade kontrakt som uppenbart leder till att kontraktet eller kontraktets övergripande karaktär förändras väsentlig, är numera inte möjligt att genomföra. Att en väsentlig förändring har framkommit genom en förlikning i ett tvistemål mellan parterna i ett offentligt upphandlat kontrakt innebär inte att den upphandlande myndigheten kan avstå från att genomföra en ny upphandling.Denna förändring är olycklig för förlikningsprocessen i offentligt upphandlade kontrakt. Det är tydligt att parternas handlingsutrymme vid förlikningsprocesser har minskat avsevärt. Kvarstår gör endast alternativet att häva kontraktet vilket är parternas sista utväg.Förändringarna som skett, i och med implementeringen av nya LOU kan dock ses som något positivt för offentlig upphandling i allmänhet. De juridiska svårigheterna till att förlika och de upphandlingsrättsliga principerna har skapat en förutsebarhet och medvetenhet inom offentlig upphandling. De nya upphandlingsreglerna som exempelvis kompletterande beställningar, oförutsebara omständigheter och ändringar som inte är väsentliga gör den upphandlande myndigheten medveten under hela processen. Medvetenheten gäller från annons till utvärdering av anbud och tilldelning av kontrakt och förebygger väsentliga förändringar under kontraktets fullgörande. Den upphandlande myndigheten har med ändrings-eller optionsklausuler i upphandlingsdokumentet möjlighet att förebygga oförutsebara väsentliga förändringar i kontraktet under avtalstiden. Den nya regleringen av LOU, främst 17 kapitlet, kommer att förlänga processen av offentliga upphandlingar, med mer omfattande upphandlingsdokument och större arbetsbörda för parterna, vilket det måste vara för att upphandlingsprocessen ska vara genomförbar.Syftet med uppsatsen är att med traditionell juridisk metod undersöka vilken påverkan den nya lagstiftningen inom offentlig upphandling kommer ha vid ändringar i ett kontrakt som håller på att fullgöras och hur det kommer att påverka möjligheterna till förlikning i offentligt upphandlat kontrakt. Avslutningsvis ska det nämnas, att trots den nya regleringen har de upphandlande myndigheterna och leverantörerna alla möjligheter att träffa förlikningar i tvister av offentligt upphandlade kontrakt, så länge beaktning till framförallt väsentliga förändringar i LOU tas.