Diss. (sammanfattning) Göteborg : Göteborgs universitet, 2010. / Härtill 4 uppsatser.

Diss. (sammanfattning)--Göteborg : Göteborgs universitet, 2005. / Härtill 4 uppsatser.

Människors minnen är felbara och således är det inte alltid som ögonvittnens minnen stämmer överens med vad som faktiskt har hänt. Ett sätt att skilja mellan korrekta och felaktiga minnen är att be ögonvittnet skatta sin konfidens för minnenas korrekthet. Studien undersöker sambandet mellan retrospektiv respektive prospektiv konfidens och korrekthet. Ett experiment utfördes med 22 deltagare som först visades en film av ett brott och sedan intervjuades. Vid 3 tillfällen fick deltagarna skatta sin konfidens för sina minnen av brottet. Resultatet visade både högre retrospektiv och prospektiv konfidens för korrekta än för felaktiga minnen. Deltagarna tog hänsyn till att minnen blir svagare med tiden och uppgav en lägre prospektiv än retrospektiv konfidens. Konfidensen efter 1 vecka var på samma nivå som direkt efter brottet. Differensen i konfidens mellan korrekta och felaktiga minnen skiljde sig inte beroende på skattningstillfälle. Diskussion förs om resultaten i förhållande till teori och tidigare forskning.

<p>I den juridiska litteraturen antas det ofta att vittnesuppgifter som är inkonsekventa också är mindre korrekta (Brewer, Potter, Fisher, Bond och Luszcz, 1999). Om det verkligen förhåller sig så har dock inte undersökts empiriskt i någon nämnvärd utsträckning. Tidigare studier har visat på en svag positiv korrelation mellan korrekthet och konsekvens. En reflexion över statistiska samband leder dock till slutsatsen att hittills hittade korrelationer kan vara artefakter, orsakade av hur variablerna definierats. I denna studie undersöktes om det fanns ett samband mellan vittnens grad av korrekthet och deras grad av konsekvens. En svag positiv, men icke-signifikant, korrelation erhölls. Vidare undersöktes sambandet mellan vittnenas andel motsägelser/inkonsekventa uppgifter och konsekvent felaktiga uppgifter. Ingen korrelation hittades. Detta styrker slutsatsen att tidigare hittade korrelationer kan vara artefakter. Föreliggande studie talar inte för att vittnen som lämnar mer konsekventa upplysningar också är mer tillförlitliga.</p>

I den juridiska litteraturen antas det ofta att vittnesuppgifter som är inkonsekventa också är mindre korrekta (Brewer, Potter, Fisher, Bond och Luszcz, 1999). Om det verkligen förhåller sig så har dock inte undersökts empiriskt i någon nämnvärd utsträckning. Tidigare studier har visat på en svag positiv korrelation mellan korrekthet och konsekvens. En reflexion över statistiska samband leder dock till slutsatsen att hittills hittade korrelationer kan vara artefakter, orsakade av hur variablerna definierats. I denna studie undersöktes om det fanns ett samband mellan vittnens grad av korrekthet och deras grad av konsekvens. En svag positiv, men icke-signifikant, korrelation erhölls. Vidare undersöktes sambandet mellan vittnenas andel motsägelser/inkonsekventa uppgifter och konsekvent felaktiga uppgifter. Ingen korrelation hittades. Detta styrker slutsatsen att tidigare hittade korrelationer kan vara artefakter. Föreliggande studie talar inte för att vittnen som lämnar mer konsekventa upplysningar också är mer tillförlitliga.

<p>In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite.</p><p>In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described.</p><p>The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement.</p> / <p>Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt.</p><p>Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter.</p><p>Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet.</p><p>Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om.</p><p>Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om <em>fair trial</em>. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.</p>

Kognitiva intervjumetoden (KI) ger vittnesmål med hög frekvens och korrekthet av detaljrapporteringar, även från stressade vittnen. Då KI kräver utbildning i metoden och att den är tidskrävande är ett problem inom polisväsendet. Studien avsåg att undersöka om det initiala momentet inom KI, fri återgivning, är en effektiv intervjumetod för att erhålla vittnesmål med hög frekvens av korrekta detaljrapporteringar även när vittnesintervjun genomförs med stressade vittnen. Deltagarna (N =32) randomiserades till kontroll- respektive experimentgrupp och de tittade på ett inspelat butiksrån. Experimentgruppen utsattes därefter för stressmanipulation, varefter samtliga genomgick vittnesintervjuer. Resultatet visade ingen signifikant skillnad mellan grupperna i frekvens och korrekthet av detaljrapporteringen. Resultatet tyder på att fri återgivning är en adekvat metod för vittnesintervjuer i initiala skedet av brottsutredningar. En könseffekt observerades i experimentgruppen för andelen felaktigt rapporterade minnesdetaljer, vilket tyder på en benägenhet för gissningar.

In some criminal cases, the only existing evidence is the verbal statement of a witness or the plaintiff. The typical example is an alleged rape where victim and perpetrator have had some kind of relation, and their records of the incident differ. In these cases, the assessment of the value of the evidence drawn from the plaintiff's story is of crucial importance. On the one hand, a false positive judgment means that a person is wrongly convicted, on the other hand, a failure to correctly identify a truthful claim of rape means that a victim of a severe crime is left without judicial remedy. That the prosecutor must prove that the crime is committed by the defendant without reasonable doubt, means that there is much more chance of a failure to convict guilty felons, than of the opposite. In the essay, the rules of criminal procedure directed at the evaluation of the verbal statement are identified and critically evaluated from the perspective of how they may or may not facilitate the judgment of a verbal statement presented before the court, either in person, or through other media such as video. Current psychological research on people's ability to discern truth from lie, from the viewpoint of the sender as well as the judge, is described. The essay shows that the rules of procedure, those that regulate the allowing of evidence, as well as those that guarantee the parties’ fair trial, and rules directed at the legal procedure before the court may facilitate as well as improve the assessment of credibility of a verbal statement. However, the instruments that the judges use to value the truthfulness in a statement has received mixed support in the psychological research, which in turn tends to be performed in an artificial environment foreign to the legal procedure, and using students rather than professionals as research subjects. Attributes inherent to the judge may influence his or her evaluation of the credibility of a statement. / Uppsatsen handlar om trovärdighetsbedömningen av muntliga utsagor i brottmål. Syftet är att undersöka vilka processuella regler som reglerar eller har betydelse för trovärdighets-bedömningen och vilka erfarenhetssatser som domstolarna använder sig av när det gäller att avgöra sanningshalten i berättelser som inges vid huvudförhandling, antingen live eller via video eller ljudupptagning. Andra frågeställningar gäller hur processreglerna påverkar trovärdighetsbedömningen av utsagor, med beaktande av det vittnespsykologiska paradigm som går ut på att människor har svårt att skilja en sanning från en lögn. Metoden för uppsatsen är rättsdogmatisk för att fastställa gällande rätt, och tvärvetenskaplig för att belysa eventuella psykologiska felkällor vid trovärdighetsbedömningen. Publicerad praxis från hovrätterna under 2008 och 2009 undersöks i den mån rättsfallen behandlar bevisvärdering ur trovärdighetssynpunkt. Principen om fri bevisvärdering och bevisföring är en utgångspunkt för värderingen av en utsagas bevisvärde. Det finns inga förhandsregler som stadgar vilken sorts bevisning som ska godtas, även om bevisning kan avvisas på den grunden att den är utan betydelse för utgången i målet. Domarerfarenhet och insikter från vittnespsykologi och utsagesanalys används av domstolarna för att värdera utsagors bevisvärde. Kriterier som talar för att utsagan är sann är exempelvis att den är lång, sammanhängande och klar. Den ska också vara detaljerad och rimlig i sig. Utsagespersonen bör inte ha något motiv till beljugande. Utsagans uppkomst­betingelser ska granskas. Stort utrymme ges också rättens autonoma trovärdighets­bedömning. Dessa erfarenhetssatsers användbarhet för att korrekt identifiera sanning eller lögn har blandat stöd i den experimentella forskningen. Forsk­ningen tenderar dock ofta att utföras i en artificiell situation och försökspersonerna är oftast studenter. Olika regler gäller för de olika utsagespersonerna tilltalad, målsägande och vittne. Vittnen svär ed under straffansvar, vilket höjer tillförlitligheten av deras utsagor. Den tilltalades utsaga bedöms med utgång från dess rimlighet och vad som annars är bevisat i målet. Den tilltalade har en rätt att företrädas av en försvarare. Sakkunniga kan användas för att bedöma trovärdigheten hos personer. Olika former av jäv kan medföra att domare inte ska döma i mål där det kan finnas risk att deras intresse av utgången i målet kan påverka deras dömande. I dömandet existerar ett demokratiskt inslag i och med nämndemännen, som ska spegla befolkningen och tillföra dömandet inflytande av det allmänna rättsmedvetandet. Överföringen för utsagan är av stor betydelse för bevisvärdet av utsagan. Det omedelbara uppträdandet i domstolen har högre bevisvärde än en videoupptagning. Tekniska hjälpmedel för avgörandet av en persons trovärdighet, exempelvis lögndetektorer, används inte. Bevis­ning om en persons trovärdighet är tillåten om den siktar på ett konkret förhållande, men bör avvisas om det rör bevisning om personens allmänna trovärdighet, som rätten själv kan bilda sig en uppfattning om. Uppsatsens slutsatser är att processen förbättrar trovärdighetsbedömningen, dels på grund av det omedelbara förfarandet, dels genom reglerna i sig samt med beaktande av EKMR:s regler om fair trial. Hovrätterna och tingsrätterna tenderar att följa HD-praxis vid trovärdig­hetsbedömningen. Den subjektiva trovärdighetsbedömningen ges mycket stort utrymme. Det kan emellertid finnas felkällor i domstolens metoder och allmänna erfarenhets­satser, påvisade av forskningen, både sådana som är hänförliga till domare specifikt och sådana som härrör från människors generellt låga precision vid bedömandet en berättelses sanningshalt.

<p>Studiens syfte var att undersöka om en veckas retentionsintervall påverkar vittnens minnesbild. Vidare undersöks om man kan inkorporera missvisande information i ett vittnesminnesbild och om vittnen minns centrala detaljer i större utsträckning än perifera detaljer.Totalt deltog 17 män och 31 kvinnor i studien. Försökspersonerna fick se en filmsekvens på 1.35 minuter. Vidare fick de fylla i ett frågeformulär med 10 frågor. Efter en veckas retentionsintervall fick försökspersonerna fylla i samma frågeformulär men hälften hade fått en sammanfattning med vilseledande information. Slumpmässig fördelning användes. Resultatet visade att en veckas retentionsintervall inte påverkade minnesbilden men att en delförsökspersoner tog till sig den missvisande informationen och inkorporerade den i sin minnesbild. En större generalisering kan ej genomföras men resultaten påvisar betydelsen av missvisande information samt centrala och perifera detaljer för vittnes utsagor.</p>

Studiens syfte var att undersöka om en veckas retentionsintervall påverkar vittnens minnesbild. Vidare undersöks om man kan inkorporera missvisande information i ett vittnesminnesbild och om vittnen minns centrala detaljer i större utsträckning än perifera detaljer.Totalt deltog 17 män och 31 kvinnor i studien. Försökspersonerna fick se en filmsekvens på 1.35 minuter. Vidare fick de fylla i ett frågeformulär med 10 frågor. Efter en veckas retentionsintervall fick försökspersonerna fylla i samma frågeformulär men hälften hade fått en sammanfattning med vilseledande information. Slumpmässig fördelning användes. Resultatet visade att en veckas retentionsintervall inte påverkade minnesbilden men att en delförsökspersoner tog till sig den missvisande informationen och inkorporerade den i sin minnesbild. En större generalisering kan ej genomföras men resultaten påvisar betydelsen av missvisande information samt centrala och perifera detaljer för vittnes utsagor.