Människors minnen är felbara och således är det inte alltid som ögonvittnens minnen stämmer överens med vad som faktiskt har hänt. Ett sätt att skilja mellan korrekta och felaktiga minnen är att be ögonvittnet skatta sin konfidens för minnenas korrekthet. Studien undersöker sambandet mellan retrospektiv respektive prospektiv konfidens och korrekthet. Ett experiment utfördes med 22 deltagare som först visades en film av ett brott och sedan intervjuades. Vid 3 tillfällen fick deltagarna skatta sin konfidens för sina minnen av brottet. Resultatet visade både högre retrospektiv och prospektiv konfidens för korrekta än för felaktiga minnen. Deltagarna tog hänsyn till att minnen blir svagare med tiden och uppgav en lägre prospektiv än retrospektiv konfidens. Konfidensen efter 1 vecka var på samma nivå som direkt efter brottet. Differensen i konfidens mellan korrekta och felaktiga minnen skiljde sig inte beroende på skattningstillfälle. Diskussion förs om resultaten i förhållande till teori och tidigare forskning.

Vittnesmål används idag som ett av de viktigaste bevisen i brottsmål. Samtidigt är felaktiga vittnesmål den främsta orsaken till att personer blir oskyldigt dömda (Wells & Olson, 2003). Forskning visar att det är svårt att bedöma vittnens tillförlitlighet. Det är dock klart att de flesta förmågor går att förbättra med träning och feedback. Syftet med studien är därför att undersöka om direkt feedback samt information om faktorer som kännetecknar korrekta vittnesutsagor har betydelse för förmågan att bedöma utsagors tillförlitlighet. I studien undersöks också om träning kan förbättra förmågan att bedöma sin egen bedömning av vittnesutsagor. 54 personer deltog i studien där en grupp fick träning med direkt feedback på bedömning av vittnesutsagor innan de bedömde tillförlitlighet i andra utsagor, en grupp fick ingen träning. Resultatet visade ingen signifikant effekt av träning för förmågan att särskilja korrekta och felaktiga vittnesutsagor.Deltagare som tränat var dock signifikant säkrare på sina korrekta än felaktiga bedömningar, vilket visar effekt av träning på förmågan att bedöma sin egen bedömning. Resultaten diskuteras med anknytning till tidigare teori och forskning.

Studien undersökte hur realismen i vittnens konfidensbedömningar av sina identifikationsminnen påverkas av att vittnena diskuterar rapporterade signalementen med varandra innan de, var för sig, gör utpekanden i en vittneskonfrontation. Deltagarna fick se en filmatisering av ett fingerat bilinbrott och därefter avge ett skriftligt signalement. Hälften av deltagarna (n=32) fick sedan diskutera sig fram till ett gemensamt signalement (parvillkor) medan andra hälften (n=32) fick avge ett muntligt signalement (individvillkor). Därefter fick deltagarna individuellt göra utpekanden i en sekventiell bildkonfrontation och göra konfidensbedömningar. Realismen i konfidensbedömningarna beräknades enligt kalibreringsmetodik och resultaten för de båda villkoren jämfördes med t-tester. Vi fann att realismen för parvillkoret var signifikant bättre än för individvillkoret för måttet kalibrering. Vi fann också att konfidensen i parvillkoret var signifikant högre i de fall de avgett samma svar än i de fall de avgett olika svar. Olika möjliga förklaringar till resultaten presenterades.