Uppsaten utreder hur förslaget om maskeringsförbud vid idrottsarrangemang är utformat i förhållande till legalitetsprincipens krav på tydlighet och precision och dess förutsättningar med hänsyn till behov - och proportionalitetsprincipen att kunna tillämpas i praktiken.

För att göra bedömningen av rätt till sjukpenning ”mer kvalitetssäkrad, enhetlig och rätts­säker” gav regeringen till Socialstyrelsen och Försäkringskassan i uppdrag att ta fram ett försäk­rings­­medicinskt besluts­stöd. Beslutsstödet är tänkt att fungera som vägledning för de frågor som såväl Försäkringskassans handläggare som sjukskrivande läkare ställs inför i samband med sjuk­skrivningar. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet har fått genomslag i tillämpningen både vid Försäk­rings­­kassans ärende­handläggning och vid domstolarnas rättsskipning. Beslutsstödet ges därför en betydande norm­erande verkan. Detta trots att forskning visat att det försäkrings­medicinska beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen. Ur ett traditionellt, monocentriskt, sätt att se på rätten är tillämpningen av det försäkrings­medicinska beslutsstödet problematiskt för rättens legalitet. Den polycentriska rättssynen leder till en ökad tolerans för rättens bristande legalitet och istället blir frågan om rättens legitimitet central. Uppsatsens syfte är att synliggöra spänningsfältet mellan en monocentrisk och en poly­centrisk rättssyn och därigenom belysa de konsek­venser tillämpningen av det försäkrings­medicinska beslutsstödet får för rättens legalitet och legitimitet. Uppsatsen visar att det försäkringsmedicinska beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen på framförallt tre punkter: Att objektiva fynd eftersträvas, att kriterierna för allvarlig sjukdom inte överensstämmer med den rättsliga regleringen och motiven samt att den individuella bedömningen blir ett undantag. I uppsatsen konstateras även att det försäkringsmedicinska beslutsstödet har följande legalitets- och rättssäkerhetsproblem: Det försäkringsmedicinska beslutsstödet är ingen rätts­källa i traditionell mening, beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen samt att besluts­stödet tillämpas före lag av såväl Försäkringskassan som domstolarna. Olika former av legitimitet kan urskönjas. I uppsatsen används normativ legitimitet för att undersöka lagstiftningsprocessen, medan ett modifierat de facto-legitimitetsbegrepp används för att titta på beslutsprocessen. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet är inte normativt legitimt och när domstolarna fäster avgörande betydelse vid det verkar det avlegitimerande för rättssystemet. Att rätten är pluralistisk är en ofrånkomlig egenskap. Det är inte möjligt att skapa ett helt koherent system. Trots att det inte är möjligt att nå hela vägen ska det finnas en ständig strävan efter att skapa ett koherent system. Domstolarnas roll har traditionellt sett varit att skapa enhetlighet i systemet. För att rättssystemet ska ha erforderlig legitimitet måste domstolarna återerövra sin roll som legitimitets­skapare. Domstolarna måste, för att verka legitimitets­skapande, tillämpa den judiciella rätts­använd­ningen.

Denna uppsats undersöker superhjältefilmers syn på rättskipning, lag och rätt och därigenom representation av relationen mellan legalitet, legitimitet och etik. De två superhjältefilmerna jag utgår från är Batman v Superman och Captain America: Civil War. Båda filmerna är väldigt lika varandra, till exempel genom att båda har uttryck för krig och att slåss mot varandra i filmtitlar. Metoden som har använts i uppsatsen är en tematisk analys av dialogerna i båda filmerna. Dialogerna som tagits upp i uppsatsen handlar om brott, rättvisa och ansvar. Det finns intressanta aspekter på rättvisa som också redovisas genom karaktärerna runt om hjälten också. Sådana karaktärer kan vara journalister, författare, flickvänner, betjänter, till och med skurkar. Alla dessa karaktärer har var sin åsikt om hur hjälten ska handla och det är slående hur de skapar en diskussion som visar hur komplexa filmerna gör frågorna som tas upp.

I den här uppsatsen har jag undersökt vad det kan bero på att det uppstår brister i polisens dokumentation av de straffprocessuella tvångsmedlen. Riksdagens ombudsmän, JO, har kritiserat polisen under flera år för att det brister i dokumentationen av ärenden. Jag har genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder undersökt dokumentationen av 140 ärenden gällande innehav av narkotika för att se vilka brister som finns, hur stora dessa brister är och vad det kan bero på. I resultatdelen kommer jag att presentera hur stort problemet är och jag kommer även att komma med förslag till lösning. Den huvudsakliga teorin som använts är Lispkys teori om gräsrotsbyråkraten samt forskning av Otto Petersson, Gunnar Ekman och Rolf Granér & Maria Knutsson. Samtliga svenska forskare har undersökt den vandring en polis gör från legalistisk gröngöling till lagens autonoma, långa arm. Resultatet är överraskande med ett utslag av ca 53% av ärenden som hade tydliga drag av autonomi. Hur stort problemet är totalt sett är svårt att överblicka. Klart är att något bör göras för att komma till rätta med detta. Sen är frågan om det bara gäller dokumentation eller det är ett större institutionellt problem.

<p>Uppsatsen granskar 9 § i Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring i ett försök att kartlägga lagstiftarens resonemang och argumentering för att paragrafen skall anses rättssäker, skälig och rättvis samt hur detta framträder i tillämpning och praxis. Paragrafen handlar om de krav som den arbetslöse måste uppfylla för att få ersättning från arbetslöshetskassan. Om kraven inte uppfylls så är arbetsförmedlaren skyldig att skicka en underrättelser till den arbetssökandes a-kassa så att de kan se över om arbetslöshetsersättning skall utgå eller inte. Lagstiftarens intentioner för denna lag i allmänhet och 9 § mer specifikt visar på argument för såväl ett rättssäkert, skäligt som rättvist tankesätt. Men en genomgång av praxis och tillämpning visar att dessa intentioner inte alltid följer med hela vägen i arbetet på Arbetsförmedlingarna. Det finns en stor variation olika arbetsförmedlingar emellan av hur 9 § ALF tillämpas. Variationen beror på flera olika faktorer, allt ifrån hur arbetsförmedlingen lokalt är organiserad till den enskilda handläggarens egna värderingar. En stor variation i hur 9 § ALF tillämpas olika arbetsförmedlingar emellan resulterar i att lagstiftningen många gånger vacklar utifrån ett rättsäkerhets, skälighets och rättviseperspektiv.</p>

Uppsatsen granskar 9 § i Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring i ett försök att kartlägga lagstiftarens resonemang och argumentering för att paragrafen skall anses rättssäker, skälig och rättvis samt hur detta framträder i tillämpning och praxis. Paragrafen handlar om de krav som den arbetslöse måste uppfylla för att få ersättning från arbetslöshetskassan. Om kraven inte uppfylls så är arbetsförmedlaren skyldig att skicka en underrättelser till den arbetssökandes a-kassa så att de kan se över om arbetslöshetsersättning skall utgå eller inte. Lagstiftarens intentioner för denna lag i allmänhet och 9 § mer specifikt visar på argument för såväl ett rättssäkert, skäligt som rättvist tankesätt. Men en genomgång av praxis och tillämpning visar att dessa intentioner inte alltid följer med hela vägen i arbetet på Arbetsförmedlingarna. Det finns en stor variation olika arbetsförmedlingar emellan av hur 9 § ALF tillämpas. Variationen beror på flera olika faktorer, allt ifrån hur arbetsförmedlingen lokalt är organiserad till den enskilda handläggarens egna värderingar. En stor variation i hur 9 § ALF tillämpas olika arbetsförmedlingar emellan resulterar i att lagstiftningen många gånger vacklar utifrån ett rättsäkerhets, skälighets och rättviseperspektiv.

No description available.