För att göra bedömningen av rätt till sjukpenning ”mer kvalitetssäkrad, enhetlig och rätts­säker” gav regeringen till Socialstyrelsen och Försäkringskassan i uppdrag att ta fram ett försäk­rings­­medicinskt besluts­stöd. Beslutsstödet är tänkt att fungera som vägledning för de frågor som såväl Försäkringskassans handläggare som sjukskrivande läkare ställs inför i samband med sjuk­skrivningar. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet har fått genomslag i tillämpningen både vid Försäk­rings­­kassans ärende­handläggning och vid domstolarnas rättsskipning. Beslutsstödet ges därför en betydande norm­erande verkan. Detta trots att forskning visat att det försäkrings­medicinska beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen. Ur ett traditionellt, monocentriskt, sätt att se på rätten är tillämpningen av det försäkrings­medicinska beslutsstödet problematiskt för rättens legalitet. Den polycentriska rättssynen leder till en ökad tolerans för rättens bristande legalitet och istället blir frågan om rättens legitimitet central. Uppsatsens syfte är att synliggöra spänningsfältet mellan en monocentrisk och en poly­centrisk rättssyn och därigenom belysa de konsek­venser tillämpningen av det försäkrings­medicinska beslutsstödet får för rättens legalitet och legitimitet. Uppsatsen visar att det försäkringsmedicinska beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen på framförallt tre punkter: Att objektiva fynd eftersträvas, att kriterierna för allvarlig sjukdom inte överensstämmer med den rättsliga regleringen och motiven samt att den individuella bedömningen blir ett undantag. I uppsatsen konstateras även att det försäkringsmedicinska beslutsstödet har följande legalitets- och rättssäkerhetsproblem: Det försäkringsmedicinska beslutsstödet är ingen rätts­källa i traditionell mening, beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen samt att besluts­stödet tillämpas före lag av såväl Försäkringskassan som domstolarna. Olika former av legitimitet kan urskönjas. I uppsatsen används normativ legitimitet för att undersöka lagstiftningsprocessen, medan ett modifierat de facto-legitimitetsbegrepp används för att titta på beslutsprocessen. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet är inte normativt legitimt och när domstolarna fäster avgörande betydelse vid det verkar det avlegitimerande för rättssystemet. Att rätten är pluralistisk är en ofrånkomlig egenskap. Det är inte möjligt att skapa ett helt koherent system. Trots att det inte är möjligt att nå hela vägen ska det finnas en ständig strävan efter att skapa ett koherent system. Domstolarnas roll har traditionellt sett varit att skapa enhetlighet i systemet. För att rättssystemet ska ha erforderlig legitimitet måste domstolarna återerövra sin roll som legitimitets­skapare. Domstolarna måste, för att verka legitimitets­skapande, tillämpa den judiciella rätts­använd­ningen.