För att göra bedömningen av rätt till sjukpenning ”mer kvalitetssäkrad, enhetlig och rätts­säker” gav regeringen till Socialstyrelsen och Försäkringskassan i uppdrag att ta fram ett försäk­rings­­medicinskt besluts­stöd. Beslutsstödet är tänkt att fungera som vägledning för de frågor som såväl Försäkringskassans handläggare som sjukskrivande läkare ställs inför i samband med sjuk­skrivningar. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet har fått genomslag i tillämpningen både vid Försäk­rings­­kassans ärende­handläggning och vid domstolarnas rättsskipning. Beslutsstödet ges därför en betydande norm­erande verkan. Detta trots att forskning visat att det försäkrings­medicinska beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen. Ur ett traditionellt, monocentriskt, sätt att se på rätten är tillämpningen av det försäkrings­medicinska beslutsstödet problematiskt för rättens legalitet. Den polycentriska rättssynen leder till en ökad tolerans för rättens bristande legalitet och istället blir frågan om rättens legitimitet central. Uppsatsens syfte är att synliggöra spänningsfältet mellan en monocentrisk och en poly­centrisk rättssyn och därigenom belysa de konsek­venser tillämpningen av det försäkrings­medicinska beslutsstödet får för rättens legalitet och legitimitet. Uppsatsen visar att det försäkringsmedicinska beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen på framförallt tre punkter: Att objektiva fynd eftersträvas, att kriterierna för allvarlig sjukdom inte överensstämmer med den rättsliga regleringen och motiven samt att den individuella bedömningen blir ett undantag. I uppsatsen konstateras även att det försäkringsmedicinska beslutsstödet har följande legalitets- och rättssäkerhetsproblem: Det försäkringsmedicinska beslutsstödet är ingen rätts­källa i traditionell mening, beslutsstödet strider mot den rättsliga regleringen samt att besluts­stödet tillämpas före lag av såväl Försäkringskassan som domstolarna. Olika former av legitimitet kan urskönjas. I uppsatsen används normativ legitimitet för att undersöka lagstiftningsprocessen, medan ett modifierat de facto-legitimitetsbegrepp används för att titta på beslutsprocessen. Det försäkringsmedicinska beslutsstödet är inte normativt legitimt och när domstolarna fäster avgörande betydelse vid det verkar det avlegitimerande för rättssystemet. Att rätten är pluralistisk är en ofrånkomlig egenskap. Det är inte möjligt att skapa ett helt koherent system. Trots att det inte är möjligt att nå hela vägen ska det finnas en ständig strävan efter att skapa ett koherent system. Domstolarnas roll har traditionellt sett varit att skapa enhetlighet i systemet. För att rättssystemet ska ha erforderlig legitimitet måste domstolarna återerövra sin roll som legitimitets­skapare. Domstolarna måste, för att verka legitimitets­skapande, tillämpa den judiciella rätts­använd­ningen.

Barns rätt till personlig assistans uppmärksammades under våren 2017 genom att det i media rapporterades om att personlig assistans enligt LSS, och assistansersättning enligt 51 kap. SFB, till barn med svåra funktionshinder nekats eller dragits in. Försäkringskassan hänvisar till att barnets behov tillgodoses av det normala föräldraansvar som alla föräldrar har. Den rättsliga regleringen kring normalt föräldraansvar präglas emellertid av ett omfattande tolkningsutrymme. Syftet med uppsatsen är inte att fastställa innebörden av normalt föräldraansvar, eftersom en enhetlig och koherent rätt har förlorat sin betydelse inom det socialrättsliga området. Syftet med uppsatsen är istället att problematisera innebörden av normalt föräldraansvar utifrån rättsteoretiska perspektiv samt problematisera begreppets innebörd i en historisk kontext. Avsikten med problematiseringarna är att bidra till en förståelse kring innebörden av normalt föräldraansvar vid bedömningen av barns rätt till personlig assistans. I uppsatsen används en modifierad rättsdogmatisk metod. (Rätts-)källorna tolkas och systematiseras för att förstå innebörden av normalt föräldraansvar. Materialurvalet omfattar emellertid även sådant material som inte tillåts inom ramen för traditionell rättsdogmatisk metod, bland annat myndighetsmaterial, underrättsavgöranden samt litteratur som inte utgör doktrin. Det första rättsteoretiska perspektiv som används för att problematisera innebörden av normalt föräldraansvar är monocentrisk teoribildning, det vill säga den teori som präglar rättsdogmatiken – idéen om en enhetlig, komplett och motsägelsefri rätt. Sedan används teorierna om rättslig pluralism och rättslig polycentri. Det är därigenom möjligt att undersöka om, och i sådana fall på vilket sätt, Försäkringskassans uppfattning av normalt föräldraansvar skiljer sig från den uppfattning som råder hos lagstiftaren och HFD. Den slutsats som kan dras är att Försäkringskassan i vissa fall har en annan uppfattning om det normala föräldraansvaret än vad HFD har. För att förstå diskrepansen i de rättstillämpande organens uppfattning om normalt föräldra-ansvar används teorin om rättslig polyvalens, vilken innebär att rätten är full av olika värden. Den rättsliga värdegrunden är inte enhetlig. Den socialrättsliga regleringen kring normalt föräldraansvar är präglad av en hög grad av polyvalens, vilket gör det möjligt för Försäkrings-kassan och domstolarna att bedöma det normala föräldraansvaret utifrån olika värdegrunder. Utvecklingen från rättsstat över välfärdsstat till en så kallad postvälfärdsstat, samt begreppsparet Gemeinschaft och Gesellschaft, används som teoretiska förklaringsmodeller för att beskriva den historiska utvecklingen i samhället. Det normala föräldraansvaret blir mer omfattande när ekonomisk tillväxt får större betydelse i samhället, samt när betydelsen av samhälleligt gemensamt och solidariskt ansvarstagande minskar. Det innebär att den samhälleliga utvecklingen påverkar den rättsliga förståelsen av normalt föräldraansvar. En samhällelig polyvalensteori introduceras för att betona att samhället, liksom rätten, är full av olika värden. Dessa olika värden påverkar den rättsliga regleringen och tillämpningen av normalt föräldraansvar i LSS och 51 kap. SFB. Det är inte möjligt att bidra till någon enhetlig förståelse av innebörden av normalt föräldraansvar, utan förståelsen påverkas av såväl rättsliga som samhälleliga utvecklingslinjer. Gällande rätt kan inte längre förstås som något som kan fastställas objektivt en gång för alla. Innebörden av normalt föräldraansvar kommer alltid att variera beroende på i vilken (historisk) kontext begreppet tolkas, tillämpas och förstås. / In spring of 2017 attention was paid to children’s right to personal assistance or financial assistance allowance, according to the Swedish legislation protecting the rights of disabled persons by the Law on Support and Service, LSS. In Swedish media it was reported that personal assistance to children with severe disabilities was denied or withdrawn. The Swedish Social Insurance Agency refers to the normal parental responsibility that all parents have, and that the child´s needs can be met by this normal parental responsibility. There is an extensive scope for interpretation in relation to normal parental responsibility. The aim of this essay is not to determine the meaning of normal parental responsibility, since a uniform and coherent view of the law has lost its importance in the legislation of social rights. Instead, the aim is to problematize the meaning of normal parental responsibility from a legal theory perspective, and to problematize the meaning of the concept from a historical view. The purpose of these problematizations is to contribute to an understanding of the normal parental responsibility in the assessment of children's right to personal assistance. In the essay a modified legal method is used. To understand the meaning of normal parental responsibility the sources of law is interpreted and systematized. But, the material that is used is not only sources of law, but also such material as rulings from lower courts, literature that is not doctrine and material from Swedish authorities. At first, the meaning of normal parental responsibility is problematized from a monocentric view of the legislation. The idea of a unified, coherent and contradictory right is of great importance in this perspective. Thereafter, theories of legal pluralism are used to examine if and, in such cases, in what way the Swedish Social Insurance Agency has an opinion about normal parental responsibility that differs from the opinion of the Swedish legislator and the Supreme Administrative Court. The conclusion is that The Swedish Social Insurance Agency in some cases has a different view of normal parental responsibility than the Supreme Administrative Court. The theory of legal polyvalence is used to understand why there is a difference in how normal parental responsibility is interpreted by institutions that apply the law. The theory of legal polyvalence implies that the legal system is embedded in different values. The social legislation is characterized by a high extent of legal polyvalence. The high extent of legal polyvalence makes it possible for the Swedish Social Insurance Agency and the Supreme Administrative Court to assess the meaning of normal parental responsibility in different ways. The development from the state governed by law over the welfare state to the post-welfare state, and the dichotomies Gemeinschaft and Gesellschaft, are used as theoretical models to explain the historical development in society. The extent of normal parental responsibility increases when economic growth is gaining importance, and when the importance of socially shared and solidary responsibility decreases. The social development affects the legal understanding of normal parental responsibility. A theory of social polyvalence is introduced to emphasize that society, as well as the law, is embedded in different values. These different values affect the legal regulation and application of LSS. It is not possible to contribute to a uniform understanding of normal parental responsibility. The understanding is influenced by both the legal and the social development. The law can no longer be understood as something that can be determined objectively once and for all. The meaning of normal parental responsibility will always vary depending on in which historical context the concept is interpreted, applied and understood.

Swedish municipalities are obliged to continually and annually account and disclose information in certain accounting reports. The accounting obligation for municipalities is set forth in the Swedish Local Government Act. Since the year 1998 there is also a Local Government Accounting Act (LGAA) in place. In accordance with LGAA a requirement on all accounting is that it needs to be established in line with Swedish General Accepted Accounting Principles (GAAP). At the same time as LGAA came into effect, the state and the municipal federations established a new standard-setting body. It had, and still has, the task to publish recommendations with the body’s view on how municipalities should account in accordance with Swedish GAAP. The body received the name The Council for Municipal Accounting, CMA. In this study the complex of norms that is of certain importance for Swedish municipalities when they account are analysed. Questions that are analysed are e.g. what position and function the standard-setting body CMA and the body’s recommendations have in a legal context. Another question that is analysed is how the regulation for municipalities should be understood in relation to the regulation for private sector. Some of the conclusions in the study are that there is a possibility to identify a Swedish GAAP for Municipalities which has its own systematic. The legal control of whether municipalities account in accordance to Swedish GAAP is weak though. When evaluating what should be seen as Swedish GAAP for municipalities, there is a presumption that the recommendations from CMA are the correct interpretations, even though the recommendations in line with the constitution can not be seen as any form of binding law. In light of this, the strength of the presumption is somewhat unclear, but should not be seen as strong as the equivalent presumption that recommendations from standard-setting bodies in private sector are the correct interpretation of Swedish GAAP. / Sveriges kommuner och landsting har sedan länge varit skyldiga att redovisa utfallet av sin verksamhet. Det kommunala redovisningsområdet har gått från att vara i stort sett oreglerat, till en reglering som under de senaste två decennierna utvecklats i väsentlig grad. Dagens reglering är emellertid inte okomplicerad utan ger upphov till ett flertal intressanta rättsliga frågeställningar, bland annat frågan om vilken rättslig ställning som kan tillskrivas olika typer av normer inom området. I denna rättsvetenskapliga studie analyseras, systematiseras och utvärderas regleringen som berör den kommunala redovisningsskyldigheten, särskilt i ljuset av att redovisningen ska upprättas i enlighet med den rättsliga standarden god redovisningssed. Undersökningen omfattar flera rättsområden där konstitutionella, kommunal- och redovisningsrättsliga frågor behandlas parallellt. Inom ramen för undersökningen utvärderas bland annat förhållandet mellan lagstiftningen och den s.k. kompletterande normgivningen, både ur ett principiellt perspektiv och genom en särskild undersökning av fyra utvalda redovisningsfrågor. De fyra redovisningsfrågor som behandlas är redovisningen av materiella anläggningstillgångar, bidrag till infrastruktur, pensionsåtagandet samt den sammanställda redovisningen.