För att få ett fungerande modernt samhälle krävs det med största sannolikhet att det finns en fungerande rättsordning. Det är dock inte tillräckligt att ett samhälle har lagar och regler som föreskriver vilka beteenden som accepteras. Det krävs också att dessa lagar och regler tillämpas och får genomslagskraft. Här fyller rättskipningen en viktig funktion.[1] För att processen ska kunna fylla sin funktion menade redan processkommissionen att tre grundläggande krav måste uppfyllas; säkerhet, snabbhet och billighet.[2] Lindblom är en av dem som än idag betonar detta.[3] Vilken förhandlingsform som skapar de bästa processförutsättningarna är en återkommande fråga. Under äldre rättegångsbalken (ÄRB) var förfarandet huvudsakligen skriftligt. ÄRB:s skriftlighet och bristande uppdelning mellan förberedelse och huvudförhandling ansågs leda till utdragna processer och rättsosäkerhet. Vid RB‒reformen sågs muntlighet och omedelbarhet därför som garantier för ett rättssäkert förfarande.[4] I propositionen En modernare rättegång (EMR‒propositionen) konstateras dock att ”… ett strikt fasthållande vid framför allt kravet på muntlighet kan leda till att förfarandet blir tungrott, tidsödande och kostnadskrävande utan att man därigenom når några rättssäkerhetsvinster.”[5] Från att muntlighet och omedelbarhet har betraktats som rättssäkerhetsgarantier i sig själva framstår det nu som att inga rättssäkerhetsvinster görs. Syftet med EMR var att förbättra domstolsprocessen med bibehållen rättssäkerhet.[6] För att uppnå dessa ändamål mjukade man således upp kravet på muntlighet och omedelbarhet. En del i det moderniseringsarbetet var införandet av en utökad möjlighet att hänvisa till handlingar under huvudförhandling i tingsrätt och överrätt. Regleringen återfinns i 43 kap. 7 och 8 §§ RB respektive 50 kap 18 och 19 §§ RB, och innebär att det under huvudförhandlingen är möjligt att hänvisa till handlingar upprättade under förberedelsen. Hänvisningsinstrumentet berör därmed två av rättegångsbalkens grundläggande principer ˗ principerna om muntlighet och omedelbarhet, och i sin tur gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling. [1]   Lindblom (1997) s. 597 f. och Ekelöf i SvJT 1942 s. 7‒19. [2]   SOU 1926:31 s. 17. [3]   Bylander (2006) s. 331 och Lindblom i SvJT 2000 s. 105 – 155. [4]   SOU 1926:31 s. 20 f. och SOU 1938:43 s. 22 f. [5]   Prop. 2004/2005:131 s. 81. [6]   A.prop.s. 77.

Dagens samhälle och moderna tekniska möjligheter har utvecklats enormt sedan rättegångsbalkens införande år 1948. Processordningen i svensk rätt reformeras ständigt, men de grundläggande processuella principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration består. Dessa principer infördes i samband med rättegångsbalkens ikraftträdande för att åtgärda bristerna i den äldre rättegångsbalken i 1734 års lag, vars förfarande var skriftligt, ineffektivt och försvårade den fria bevisprövningen. Sedan dess har muntligheten och omedelbarheten successivt mjukats upp genom reformer med syfte att stärka rättegångsförfarandets effektivitet och minska processekonomiska kostnader. Den 1 januari år 2022 trädde nya bevisregler i brottmål i kraft. Lagändringarna är resultatet av den utredning som tillsattes år 2017, vilken ämnade effektivisera den straffrättsliga processen i stora brottmål. Förhör och vittnesattester som tagits upp med ljud och bild under förundersökningen ska således kunna tas upp som bevis och åberopas genom hänvisning under huvudförhandlingen. Även skriftliga vittnesattester från förundersökningen ska kunna åberopas som bevis på liknande sätt som i tvistemål. Motiveringen centreras kring att rättegångsförfarandet behöver effektiviseras samt att lagstiftningen måste följa samhällsutvecklingen och utnyttja de möjligheter som är för handen genom modern teknikanvändning i domstol.   För att lagändringarna ska kunna tillämpas i enlighet med gällande rätt krävs det att principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration revideras. Även den grundläggande bevisrätten kommer att påverkas, då det i skrivande stund råder ett förbud mot att använda dokumenterade förhör från förundersökningen som bevisning efter HD:s prejudikat i NJA 2015 s. 702. Denna uppsats syftar till att analysera vad konsekvenserna av lagändringarna innebär för den straffrättsliga processens grundläggande syften. Rättssäkerheten i brottmål har länge upprätthållits av principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration samt principerna om bevisomedelbarhet och det bästa bevismedlet. Lagstiftaren instämmer med att dessa principer fortsatt ska gälla, men anför att de behöver modifieras för att effektivisera den straffrättsliga processen. Uppsatsen ämnar utreda vad detta medför i förhållande till principernas innebörd, rättssäkerheten och förfarandet i sig.   Den rättsdogmatiska metoden tillämpas genomgående i uppsatsen, i samband med historisk-komparativ metodik för att tydliggöra principernas utveckling genom ett urval av rättegångsbalkens reformer och deras förarbeten. Den problematik som kan antas bli aktuell vid rättens bedömning av tidig bevisupptagning analyseras, med fokus på domstolens bevisvärdering samt hur rättskipningens tyngdpunkt kan påverkas genom att hänvisningsreglerna utökas. I uppsatsen diskuteras och analyseras således eventuella konsekvenser med lagändringarna samt vilken problematik detta kan innebära för domstolens samlade bedömning och bevisvärdering.   Sammanfattningsvis kan det konstateras att principerna om muntlighet och omedelbarhet inte bara mjukats upp, utan de har fått en helt annan innebörd än vid införandet till följd av lagändringarna och tidigare reformer. Hänvisningsinstitutets tillämpningsområde har successivt utvidgats, vilket förändrar betydelsen av principen om muntlighet, omedelbarhet, bevisomedelbarhet och principen om det bästa bevismedlet. Koncentrationsprincipen består i högre grad än principerna om muntlighet och omedelbarhet, men riskerar att urholkas och förlora sin betydelse beroende av hur lagändringarna tillämpas. Rättskipningen riskerar att förskjutas i viss mån från huvudförhandlingen till förundersökningen, vilket medför att det ackusatoriska brottmålsförfarandet eventuellt blir av mer inkvisitorisk karaktär. Detta påverkar i sin tur rättssäkerheten, förutsebarheten och den misstänktes rätt till en rättvis rättegång.   Domstolens lämplighetsbedömning rörande tidig bevisupptagning samt bevisvärderingen av tidiga förhör och vittnesattester kommer troligen vara avgörande för huruvida de åsyftade effektivitetsvinsterna kan uppnås. Det svenska rättegångsförfarandet var tidigare muntligt-protokollariskt, sedan strikt muntligt, omedelbart och koncentrerat, för att nu utvecklas till en slags kombination av tidigare förfaranden. I min slutsats kommer jag fram till att rättegångsförfarandet numer snarare är att betrakta som ett muntligt-tekniskt system, eftersom principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration modifierats så pass att de mer eller mindre förlorat sin självständiga innebörd. De definieras mer efter den hårda gräns för rättssäkerheten som dras genom rätten till en rättvis rättegång, snarare än att självständigt säkerställa den fria bevisprövningen och ett rättssäkert förfarande vilket åsyftades vid införandet. Här instämmer jag med Lindell att grundprinciperna för rättegångsbalken kan omformuleras som flexibilitet, effektivitet och tillgänglighet i och med att förfarandet successivt frångått muntlighet och omedelbarhet. Läsaren erinras reflektera över huruvida ett annorlunda fungerande samhälle och modernare teknik automatiskt behöver innebära förändrade grundläggande principer i den straffrättsliga processen.

No description available.

No description available.