Inom marknadsrätten förekommer det att näringsidkare använder olika former av otillbörliga affärsmetoder för att nå framgång på marknaden. Det kan bl.a. röra sig om renommésnyltning som innebär att företag obehörigen anknyter till ett annat företags produkt, logotyp, kännetecken eller liknande för att på sådant sätt göra en ekonomisk vinning. En annan form av metod är att företag använder efterbildningar som är vilseledande för konsumenter och som lätt kan förväxlas med ett annat företags kända och särpräglade produkter. Ett liknande förfarande är vilseledande om det kommersiella ursprunget som innebär att en konsument får uppfattning om att en viss produkt är en annan än hen från början avsett att köpa på grund av produktens kända ursprung, kvalitet eller liknande. En näringsidkare som blivit utsatt för någon av dessa otillbörlighetsgrunder är i behov av att visa hur stor kännedom en relevant omsättningskrets har om företagets produkter eller kännetecken. Ett lämpligt hjälpmedel för att uppnå detta är att använda en marknadsundersökning, då det genom en sådan undersökning blir möjligt att mäta ett direkt vetande om en produkt eller ett kännetecken. Det saknas lagstiftning som reglerar hur en marknadsundersökning bör utformas för att utgöra ett tillförlitligt bevis. Det blir därmed Marknadsdomstolens uppgift att bedöma undersökningarnas bevisvärde i de mål sådana åberopats. Utifrån domstolens bedömningar kan det konstateras att det råder en oklarhet om vilket bevisvärde en marknadsundersökning har. I flertalet fall har undersökningar bedömts ha antingen ett lågt bevisvärde eller inget bevisvärde alls på grund av att de främst varit behäftade med brister. De vanligaste bristerna har visat sig vara i marknadsundersökningens metod, rapport och urval. För företagen kan detta skapa problem då det kan bli en ekonomisk börda att de fått lägga ner stora summor pengar på att låta genomföra undersökningarna, som senare inte tas hänsyn till av domstolen. Eftersom det råder ett oklart läge kan det uppstå osäkerhet för företagen vad som gäller angående marknadsundersökningar. Det är därmed av betydelse att undersöka hur en marknadsundersökning bör utformas för att kunna utgöra ett tillförlitligt bevis i marknadsföringsmål. Detta genom att undersöka vilket bevisvärde domstolen tillmäter marknadsundersökningar i sina bedömningar. För att möjliggöra denna undersökning har den rättsdogmatiska metoden använts, med rättspolitiska inslag, tillsammans med juridisk och samhällsvetenskaplig litteratur, samt intervjuer med praktiker på området. En tillförlitlig marknadsundersökning kräver att undersökningsresultatet återspeglar vad den relevanta omsättningskretsen har för uppfattning om det som är föremål för undersökningen. Det behöver även framgå vad marknadsundersökningen har för syfte och att syftet faktiskt uppnås genom undersökningen. Det bör undvikas att ställa ledande frågor till respondenterna då ett tillförlitligt resultat kräver spontana svar. I marknadsrättsliga tvister kan med fördel en personlig intervju eller postal intervju användas då dessa möjliggör användandet av visuella hjälpmedel. Avslutningsvis bör nämnas att det är viktigt att domstolen får ta del av hur hela marknadsundersökningsprocessen gått till.

No description available.

<p>En ur ett marknadsrättsligt perspektiv uppmärksammad och kontroversiell fråga är när samma företag marknadsför två mer eller mindre identiska produkter under olika varumärken, så kallad märkesdifferentiering. Ur ett näringsidkarperspektiv finns det ofta goda skäl för denna form av varumärkesanvändning, vilken närmast kan ses som reklamdriven produktdifferentiering. Ur ett konsumentperspektiv är dock företeelsen inte alltid lika eftersträvansvärd. Genom märkesdifferentiering kan konsumenters möjligheter att orientera sig på marknaden genom meningsfulla pris- och kvalitetsjämförelser försvåras, vilket kan utnyttjas av näringsidkare för att sälja likartade varor till olika priser. Samtidigt kan dock märkesdifferentiering leda till positiva effekter ur ett konsumentperspektiv, exempelvis genom att konsumenter ges information om en produkts egenskaper de tidigare varit omedvetna om, varvid konkurrensen på marknaden stärks. I den föreliggande magisteruppsatsen granskas märkesdifferentiering, mot bakgrund av marknadsföringslagen, ur ett konsumentskyddsperspektiv. Frågan om vart gränsen skall dras, d v s när företeelsen är förknippad med så negativa effekter ur ett konsumentperspektiv att lagstiftaren eller rättstillämparen bör ingripa, besvaras. Men även andra frågor av avgörande betydelse diskuteras, exempelvis frågan om när två produkter skall anses vara identiska eller nästintill identiska.</p>

En ur ett marknadsrättsligt perspektiv uppmärksammad och kontroversiell fråga är när samma företag marknadsför två mer eller mindre identiska produkter under olika varumärken, så kallad märkesdifferentiering. Ur ett näringsidkarperspektiv finns det ofta goda skäl för denna form av varumärkesanvändning, vilken närmast kan ses som reklamdriven produktdifferentiering. Ur ett konsumentperspektiv är dock företeelsen inte alltid lika eftersträvansvärd. Genom märkesdifferentiering kan konsumenters möjligheter att orientera sig på marknaden genom meningsfulla pris- och kvalitetsjämförelser försvåras, vilket kan utnyttjas av näringsidkare för att sälja likartade varor till olika priser. Samtidigt kan dock märkesdifferentiering leda till positiva effekter ur ett konsumentperspektiv, exempelvis genom att konsumenter ges information om en produkts egenskaper de tidigare varit omedvetna om, varvid konkurrensen på marknaden stärks. I den föreliggande magisteruppsatsen granskas märkesdifferentiering, mot bakgrund av marknadsföringslagen, ur ett konsumentskyddsperspektiv. Frågan om vart gränsen skall dras, d v s när företeelsen är förknippad med så negativa effekter ur ett konsumentperspektiv att lagstiftaren eller rättstillämparen bör ingripa, besvaras. Men även andra frågor av avgörande betydelse diskuteras, exempelvis frågan om när två produkter skall anses vara identiska eller nästintill identiska.

One fundamental principle in Swedish contract law is that passive acceptance does not constitute a binding acceptance of an offer. Still, business owners use the consumers unknowing of this, and form offers saying passivity will lead to a binding agreement. Business owners are thus trying to “negatively bind” the consumer to agreements. There are rules prohibiting this kind of actions in the Swedish marketing law (MFL). In order to find out what constitutes this forbidden kind of agreement-entering according to the Swedish Market Court, an analysis of seven cases settled between 2002-2009 and concerning consumers in these situations, is made. The analysis is made in a comparative manner, identifying the differences and similarities in order to distinguish, if any, common principles that are used by the Market Court to settle these cases. This is of importance since new ways of entering agreements are constantly developed and increasing, especially on the Internet. Consequently, this means that the ways of negatively binding consumers to agreements are increasing as well. It is found that there are some common principles in these cases. Initially, the cases are differently evaluated depending on the existence of earlier agreements between parties. If there is an earlier agreement, the way of negatively binding the consumer to an agreement could be acceptable. Where parties did not have an earlier agreement, the cases were without exceptions regarding orders made online. It was established that using a three-step-model for orders online, would always secure the consumers awareness of actively entering the agreement, thus eliminating the chances of negatively binding the consumer.  It is also discussed whether principles of market law established in judgments by the Market Court, are of interest to cases of civil law, and it is determined that they could be.