Varumärkesrättens syfte är att skydda varumärkesinnehavarens rätt till sitt eget varumärke. Men även om det vid första anblicken kan verka som att ensamrätten ger arumärkesinnehavaren ett fullständigt skydd mot obehörigas intrång, finns det i Varumärkeslagen (2010:1877) ett flertal undantag som begränsar ensamrätten. En varumärkesinnehavare är inte skyddad mot att tredje man i sin marknadsföring, i enlighet med god affärssed, använder sig av ett registrerat varumärke om syftet är att upplysa konsumenten om den egna varans funktion, som till exempel kan vara en tillbehörsprodukt. Det är också möjligt för tredje man att använda sig av ett registrerat varumärke om tredje man tydligt särskiljer varukännetecknen åt och på så sätt förhindrar att en konsument föranleds att tro att det föreligger ett affärsmässigt samband mellan tredje man och arumärkesinnehavaren. Begränsningarna av ensamrätten kan leda till tvister mellan tredje man och varumärkesinnehavaren, där en stor del av bedömningen i domstolen grundas på praxis och normer. I vår uppsats har vi granskat fyra fall, Gillettemålet, BMWmålet, Arsenalmålet och Byggställningsfallet, som alla berör tredje mans varumärkesanvändning i marknadsföring för sin egen tillbehörsprodukt. Vi har främst utrett det återkommande begreppet god affärssed och klarlagt de vanligast förekommande bedömningsgrunderna för vad som utgör god affärssed. De fall vi har använt oss av, har vi analyserat utifrån begreppet god affärssed och hur den goda affärsseden påverkar varumärkesinnehavarens ensamrätt och i vilken mån en varumärkesinnehavare kan förhindra eller alternativt förbjuda tredje mans användning. Under uppsatsens gång har vi fått erfara att ensamrätten har en del begränsningar, det är därför svårt för varumärkesinnehavaren att förbjuda tredje mans användning så länge den inte uppenbart skadar varumärkesinnehavarens renommé eller på annat sätt missgynnar varumärkesinnehavaren.