<p> </p><p>I början av 90-talet övergick taxeringsprocessen från att vara beloppsprocess till att bli sakprocess. Karaktäristiskt för sakprocessen är att processen utgörs av en sakfråga. Sakfrågor är begränsade till den ram som domstolen sätter upp för processen. Inom samma yrkanden får parterna ändra grunder för sin talan. En talan består av parts yrkanden och grunderna till yrkandet. Reglerna för hur talan får ändras, och inte får ändras, återfinns i 6 kap 18 – 20 §§ TL. Huvudregeln i 6 kap 18 § TL fastslår att talan inte får ändras utöver de undantag som återges i 19 och 20 §§. Med ändring av talan avses sådana situationer där nya yrkanden, omständigheter eller grunder införs som medför att frågan i processen ändras.</p><p> </p><p>Syftet med uppsatsen är att, med utgångspunkt i rättspraxis från Regeringsrätten angående reglerna i 6 kap 18 – 20 §§ TL, analysera hur reglerna har kommit att tolkas och tillämpas i de olika rättsinstanserna.</p><p> </p><p>Hur sakbegreppet i en process ska avgränsas har inte definierats i varken förarbeten eller lagtext. Tanken var att detta skulle få avgöras av rättspraxis. Eftersom reglerna kring vad som är otillåten taleändring bygger på hur saken ska avgränsas får sakbegreppet en stor betydelse.</p><p> </p><p>I doktrinen har två huvudsakliga skolor utvecklats om hur saken ska avgränsas. Olivecrona, som är upphovsman till den ena, anser att saken ska avgränsas till att omfatta parts yrkanden och saksammanhanget. Enligt Olivecronas synsätt läggs en stor vikt vid parts beskrivningar av händelseförloppet och om dessa ändras för mycket blir saken en annan. Den andra skolan har sitt ursprung i Ekelöfs synsätt. Han menar att saken ska avgränsas efter vad part vill uppnå med processen. Genom att rättsföljden avgränsar saken blir möjligheterna för tillåten taleändring större eftersom part i praktiken kan åberopa vad som helst så länge samma påföljd eftersträvas.</p><p> </p><p>De avgöranden från RR vi använt i vår analys har visat att part som regel kan byta materiel rättslig grund så länge nya transaktioner inte åberopas utan att saken ändras. En sådan situation innebär snarare att part endast anför nya argument till samma sak. När nya transaktioner åberopas ändras händelseförloppet och saksammanhanget. Dessa två begrepp är enligt RR av extra betydelse vid bedömningen om taleändring föreligger.</p><p> </p><p>I TL föreligger vissa skillnader i taleändringsreglerna mellan rättsinstanserna. Som ett resultat av instansordningsprincipen skärps taleändringsreglerna för varje instans. I LR tillåts part att införa nya frågor i processen om dessa har ett samband med frågan i målet. Förutsatt att dessa utan olägenhet kan prövas och att tiden för överklagande inte utgått. Utöver detta undantag gäller huvudregeln att sakfrågan inte får ändras. I KR finns inget liknande undantag vilket innebär att sakfrågan inte får ändras samt att nya frågor inte får införas. I RR finns ett principiellt förbud mot alla nya omständigheter som innebär att RR endast dömer i en sak som prövats av underrätt. Detta förbud innebär att även de situationer som inte anses ändra saken i underrätterna, t.ex. nya materiella grunder, är otillåtna i RR. Eftersom RR ska fungera som en prejudikatinstans ligger det i sakens natur att nya grunder inte ska få åberopas först där.</p><p> </p>

I början av 90-talet övergick taxeringsprocessen från att vara beloppsprocess till att bli sakprocess. Karaktäristiskt för sakprocessen är att processen utgörs av en sakfråga. Sakfrågor är begränsade till den ram som domstolen sätter upp för processen. Inom samma yrkanden får parterna ändra grunder för sin talan. En talan består av parts yrkanden och grunderna till yrkandet. Reglerna för hur talan får ändras, och inte får ändras, återfinns i 6 kap 18 – 20 §§ TL. Huvudregeln i 6 kap 18 § TL fastslår att talan inte får ändras utöver de undantag som återges i 19 och 20 §§. Med ändring av talan avses sådana situationer där nya yrkanden, omständigheter eller grunder införs som medför att frågan i processen ändras.   Syftet med uppsatsen är att, med utgångspunkt i rättspraxis från Regeringsrätten angående reglerna i 6 kap 18 – 20 §§ TL, analysera hur reglerna har kommit att tolkas och tillämpas i de olika rättsinstanserna.   Hur sakbegreppet i en process ska avgränsas har inte definierats i varken förarbeten eller lagtext. Tanken var att detta skulle få avgöras av rättspraxis. Eftersom reglerna kring vad som är otillåten taleändring bygger på hur saken ska avgränsas får sakbegreppet en stor betydelse.   I doktrinen har två huvudsakliga skolor utvecklats om hur saken ska avgränsas. Olivecrona, som är upphovsman till den ena, anser att saken ska avgränsas till att omfatta parts yrkanden och saksammanhanget. Enligt Olivecronas synsätt läggs en stor vikt vid parts beskrivningar av händelseförloppet och om dessa ändras för mycket blir saken en annan. Den andra skolan har sitt ursprung i Ekelöfs synsätt. Han menar att saken ska avgränsas efter vad part vill uppnå med processen. Genom att rättsföljden avgränsar saken blir möjligheterna för tillåten taleändring större eftersom part i praktiken kan åberopa vad som helst så länge samma påföljd eftersträvas.   De avgöranden från RR vi använt i vår analys har visat att part som regel kan byta materiel rättslig grund så länge nya transaktioner inte åberopas utan att saken ändras. En sådan situation innebär snarare att part endast anför nya argument till samma sak. När nya transaktioner åberopas ändras händelseförloppet och saksammanhanget. Dessa två begrepp är enligt RR av extra betydelse vid bedömningen om taleändring föreligger.   I TL föreligger vissa skillnader i taleändringsreglerna mellan rättsinstanserna. Som ett resultat av instansordningsprincipen skärps taleändringsreglerna för varje instans. I LR tillåts part att införa nya frågor i processen om dessa har ett samband med frågan i målet. Förutsatt att dessa utan olägenhet kan prövas och att tiden för överklagande inte utgått. Utöver detta undantag gäller huvudregeln att sakfrågan inte får ändras. I KR finns inget liknande undantag vilket innebär att sakfrågan inte får ändras samt att nya frågor inte får införas. I RR finns ett principiellt förbud mot alla nya omständigheter som innebär att RR endast dömer i en sak som prövats av underrätt. Detta förbud innebär att även de situationer som inte anses ändra saken i underrätterna, t.ex. nya materiella grunder, är otillåtna i RR. Eftersom RR ska fungera som en prejudikatinstans ligger det i sakens natur att nya grunder inte ska få åberopas först där.

No description available.