<p> </p><p>I början av 90-talet övergick taxeringsprocessen från att vara beloppsprocess till att bli sakprocess. Karaktäristiskt för sakprocessen är att processen utgörs av en sakfråga. Sakfrågor är begränsade till den ram som domstolen sätter upp för processen. Inom samma yrkanden får parterna ändra grunder för sin talan. En talan består av parts yrkanden och grunderna till yrkandet. Reglerna för hur talan får ändras, och inte får ändras, återfinns i 6 kap 18 – 20 §§ TL. Huvudregeln i 6 kap 18 § TL fastslår att talan inte får ändras utöver de undantag som återges i 19 och 20 §§. Med ändring av talan avses sådana situationer där nya yrkanden, omständigheter eller grunder införs som medför att frågan i processen ändras.</p><p> </p><p>Syftet med uppsatsen är att, med utgångspunkt i rättspraxis från Regeringsrätten angående reglerna i 6 kap 18 – 20 §§ TL, analysera hur reglerna har kommit att tolkas och tillämpas i de olika rättsinstanserna.</p><p> </p><p>Hur sakbegreppet i en process ska avgränsas har inte definierats i varken förarbeten eller lagtext. Tanken var att detta skulle få avgöras av rättspraxis. Eftersom reglerna kring vad som är otillåten taleändring bygger på hur saken ska avgränsas får sakbegreppet en stor betydelse.</p><p> </p><p>I doktrinen har två huvudsakliga skolor utvecklats om hur saken ska avgränsas. Olivecrona, som är upphovsman till den ena, anser att saken ska avgränsas till att omfatta parts yrkanden och saksammanhanget. Enligt Olivecronas synsätt läggs en stor vikt vid parts beskrivningar av händelseförloppet och om dessa ändras för mycket blir saken en annan. Den andra skolan har sitt ursprung i Ekelöfs synsätt. Han menar att saken ska avgränsas efter vad part vill uppnå med processen. Genom att rättsföljden avgränsar saken blir möjligheterna för tillåten taleändring större eftersom part i praktiken kan åberopa vad som helst så länge samma påföljd eftersträvas.</p><p> </p><p>De avgöranden från RR vi använt i vår analys har visat att part som regel kan byta materiel rättslig grund så länge nya transaktioner inte åberopas utan att saken ändras. En sådan situation innebär snarare att part endast anför nya argument till samma sak. När nya transaktioner åberopas ändras händelseförloppet och saksammanhanget. Dessa två begrepp är enligt RR av extra betydelse vid bedömningen om taleändring föreligger.</p><p> </p><p>I TL föreligger vissa skillnader i taleändringsreglerna mellan rättsinstanserna. Som ett resultat av instansordningsprincipen skärps taleändringsreglerna för varje instans. I LR tillåts part att införa nya frågor i processen om dessa har ett samband med frågan i målet. Förutsatt att dessa utan olägenhet kan prövas och att tiden för överklagande inte utgått. Utöver detta undantag gäller huvudregeln att sakfrågan inte får ändras. I KR finns inget liknande undantag vilket innebär att sakfrågan inte får ändras samt att nya frågor inte får införas. I RR finns ett principiellt förbud mot alla nya omständigheter som innebär att RR endast dömer i en sak som prövats av underrätt. Detta förbud innebär att även de situationer som inte anses ändra saken i underrätterna, t.ex. nya materiella grunder, är otillåtna i RR. Eftersom RR ska fungera som en prejudikatinstans ligger det i sakens natur att nya grunder inte ska få åberopas först där.</p><p> </p>

I början av 90-talet övergick taxeringsprocessen från att vara beloppsprocess till att bli sakprocess. Karaktäristiskt för sakprocessen är att processen utgörs av en sakfråga. Sakfrågor är begränsade till den ram som domstolen sätter upp för processen. Inom samma yrkanden får parterna ändra grunder för sin talan. En talan består av parts yrkanden och grunderna till yrkandet. Reglerna för hur talan får ändras, och inte får ändras, återfinns i 6 kap 18 – 20 §§ TL. Huvudregeln i 6 kap 18 § TL fastslår att talan inte får ändras utöver de undantag som återges i 19 och 20 §§. Med ändring av talan avses sådana situationer där nya yrkanden, omständigheter eller grunder införs som medför att frågan i processen ändras.   Syftet med uppsatsen är att, med utgångspunkt i rättspraxis från Regeringsrätten angående reglerna i 6 kap 18 – 20 §§ TL, analysera hur reglerna har kommit att tolkas och tillämpas i de olika rättsinstanserna.   Hur sakbegreppet i en process ska avgränsas har inte definierats i varken förarbeten eller lagtext. Tanken var att detta skulle få avgöras av rättspraxis. Eftersom reglerna kring vad som är otillåten taleändring bygger på hur saken ska avgränsas får sakbegreppet en stor betydelse.   I doktrinen har två huvudsakliga skolor utvecklats om hur saken ska avgränsas. Olivecrona, som är upphovsman till den ena, anser att saken ska avgränsas till att omfatta parts yrkanden och saksammanhanget. Enligt Olivecronas synsätt läggs en stor vikt vid parts beskrivningar av händelseförloppet och om dessa ändras för mycket blir saken en annan. Den andra skolan har sitt ursprung i Ekelöfs synsätt. Han menar att saken ska avgränsas efter vad part vill uppnå med processen. Genom att rättsföljden avgränsar saken blir möjligheterna för tillåten taleändring större eftersom part i praktiken kan åberopa vad som helst så länge samma påföljd eftersträvas.   De avgöranden från RR vi använt i vår analys har visat att part som regel kan byta materiel rättslig grund så länge nya transaktioner inte åberopas utan att saken ändras. En sådan situation innebär snarare att part endast anför nya argument till samma sak. När nya transaktioner åberopas ändras händelseförloppet och saksammanhanget. Dessa två begrepp är enligt RR av extra betydelse vid bedömningen om taleändring föreligger.   I TL föreligger vissa skillnader i taleändringsreglerna mellan rättsinstanserna. Som ett resultat av instansordningsprincipen skärps taleändringsreglerna för varje instans. I LR tillåts part att införa nya frågor i processen om dessa har ett samband med frågan i målet. Förutsatt att dessa utan olägenhet kan prövas och att tiden för överklagande inte utgått. Utöver detta undantag gäller huvudregeln att sakfrågan inte får ändras. I KR finns inget liknande undantag vilket innebär att sakfrågan inte får ändras samt att nya frågor inte får införas. I RR finns ett principiellt förbud mot alla nya omständigheter som innebär att RR endast dömer i en sak som prövats av underrätt. Detta förbud innebär att även de situationer som inte anses ändra saken i underrätterna, t.ex. nya materiella grunder, är otillåtna i RR. Eftersom RR ska fungera som en prejudikatinstans ligger det i sakens natur att nya grunder inte ska få åberopas först där.

No description available.

Seeking asylum is a human right, which means that all states in the world that have signed the UN Refugee Convention are responsible for ensuring that refugees in need of protection can get it. Sweden has signed the UN Refugee Convention as early as in 1954. Thus, a legally secure asylum process is to be sought. The Swedish Migration Agency has a central role in this, as the reception of refugees is the primary responsibility of the Agency. The Migration Agency's case management must therefore comply with the requirements regarding ensuring the protection of people who are forced to flee, in Swedish, European and international law. A basic principle of asylum cases is that it is the applicant who has the burden of proof to make his protection needs plausible. On the other hand, the Migration Agency has an extended investigative responsibility, as there is a strong protection interest in investigations of asylum cases. The so-called officialprincipen places a demand on the Migration Agency to investigate a case to the extend its nature requires. If the work of Migrations Agency does not meet these requirements, the result may be that deficiencies in the investigation are put on the applicant and that the application gets rejected. Deficiency in case management by the Migration Agency, apart from that it is affecting individuals, and can destroy a life, can also, in the long run, have devastating consequences for the entire Swedish legal system. It also means more work for the courts, double work for the Migration Agency and increased costs for the judiciary system.     The change of the instance procedure in 2005 has greatly improved the asylum process. The case law in the area has meant that the courts can check the Migration Agency's investigations and give references to the Migration Agency about what needs to be done in order for the administrative process to be more legally secure. My conclusion is that the Swedish legal order in this area is changing as more demands are made by the EU and due to the EU's increased competence in the area. When it comes to the actual design of the provision for the officialprincipen, it is rather vaguely designed. The frameworks for what is covered by the Migration Agency’s investigative duty appear relatively diffuse for the Agency. Hopefully, the provision in the new Administration Act, and a more solid case law in the area, will result in a more uniform and predictable enforcement of the officialprincipen at the Migration Agency. / Att söka asyl är en mänsklig rättighet vilket innebär att alla stater i världen som har skrivit under FN:s flyktingkonvention är ansvariga att se till att flyktingar som behöver skydd kan få det. Sverige har undertecknat FN:s flyktingkonvention redan 1954. En rättssäker asylprocess är således att eftersträva. Migrationsverkets har en central roll i detta, eftersom flyktingmottagande är verkets primära ansvar. Migrationsverkets ärendehandläggning måste alltså leva upp till de krav gällande säkerställande av skydd för människor på flykt som finns i den svenska rätten, europarätten och folkrätten. En grundläggande princip i asylärendena är att det är den sökande som har bevisbördan för att göra sitt skyddsbehov sannolik. Å andra sidan har migrationsverket ett utvidgat utredningsansvar eftersom det föreligger ett starkt skyddsintresse vad gäller utredningar av asylärenden. Den s.k. officialprincipen ställer krav på Migrationsverket att utreda ett ärende som dess beskaffenhet kräver. Om verket inte lever upp till dessa krav kan resultatet bli att brister i utredningen läggs den sökande till last och att den sökande får avslag. Bristande handläggning av ärenden hos Migrationsverket, förutom att den drabbar enskilda människor, och kan förstöra ett liv, kan även i förlängningen få förödande konsekvenser för hela det svenska rättssystemet. Det innebär även mer arbete för domstolarna, dubbelarbete för verket och ökade kostnader för domstolsväsendet.     Den under 2005 förändrade instansordningen har förbättrat asylprocessen en hel del. Prejudikatbildningen på området har medfört att domstolarna kan kontrollera Migrationsverkets utredningar och ge hänvisningar till Migrationsverket om vad som måste göras för att handläggningsprocessen ska bli mer rättssäker. Jag har kunnat konstatera att den svenska rättsordningen på området förändrats i takt med att det ställs större krav från EU:s sida och på grund av att EU får en ökad kompetens på området. När det kommer till själva utformningen av bestämmelsen för officialrincipen, är den tämligen vagt utformad. Ramarna för vad som omfattas av Migrationsverkets utredningsskyldighet framstår som relativt diffusa för verket. Förhoppningsvis kommer bestämmelsen i den nya förvaltningslagen, och en mer solid prejudikatbildning på området, medföra att en mera enhetlig och förutsägbar tillämpning av officialprincipen växer  fram hos Migrationsverket.