No description available.

<p>Skattetillägget som en administrativ sanktionsavgift infördes i Sverige år 1972. Anledningen till att ett sådant system infördes var dels att säkerställa att de skattskyldiga fullgjorde sin uppgiftsplikt och dels minska belastningen på domstolarna. För att skattetillägg ska kunna utgå krävs att en oriktig uppgift har lämnats i enlighet med 5 kap. 1 § TL.</p><p>Uppgiftsskyldigheten regleras i 3 kap. 1 § LSK och har en avgörande betydelse för att avgöra om den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift enligt taxeringslagen. Innebörden av lagrummet är att den skattskyldige, för att undgå skattetillägg, måste lämna alla uppgifter som är av betydelse för taxeringen. Framgår det av uppgifterna att dessa är ofullständiga och behöver kompletteras kan Skatteverkets utredningsskyldighet aktualiseras.</p><p>Skatteverkets utredningsskyldighet kan aktualiseras vid motstridiga eller otydliga uppgifter i deklarationen. Om deklaranten gjort ett öppet yrkande skall Skatteverket se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Det är svårt att dra slutsatser om hur motstridiga uppgifterna i deklarationen måste vara för att aktualisera utredningsskyldigheten.</p><p>Den skattskyldige kan helt eller delvis befrias från skattetillägg om felaktigheten anses som ursäktlig eller oskälig. Ett sådant fall var RÅ 2005 ref. 7 där skattetillägget undanröjdes helt med hänsyn till att avgiften inte stod i rimlig proportion till felaktigheten. En prövning av huruvida skattetillägg skall påföras eller inte sker i två steg. I det första steget undersöks om de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. Därefter undersöks om det finns någon tillämpbar befrielsegrund. Det är av stor vikt att uttag av skattetillägg sker efter relativt enkla regler så att förutsebarhet, likformighet och rättvisa uppnås, inte minst med tanke på att felaktigheter som kan leda till skattetillägg förekommer i stor mängd.</p><p>Vad beträffar Europakonventionens påverkan på rättspraxis kan vi i de mål vi analyserat inte se att någon uttrycklig hänsyn tagits till konventionen. De nya befrielsegrunderna i taxeringslagen är dock en effekt av Europakonventionen. Då större möjligheter att befria den skattskyldige från skattetillägg och sätta ned skattetillägget har införts tror vi att framtida rättspraxis kommer att, i ljuset av Europakonventionen, vara generösare med tillämpningen av befrielsegrunderna.</p><p>Vi kan inte se att rättspraxis, beträffande Skatteverkets utredningsskyldighet, har förändrats på något markant sätt sedan Regeringsrättens dom i målet RÅ 2003 ref. 4. Däremot tror vi att den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter kommer leda till att högre krav ställs på den skattskyldige vid fullgörandet av uppgiftsplikten.</p>

Skattetillägget som en administrativ sanktionsavgift infördes i Sverige år 1972. Anledningen till att ett sådant system infördes var dels att säkerställa att de skattskyldiga fullgjorde sin uppgiftsplikt och dels minska belastningen på domstolarna. För att skattetillägg ska kunna utgå krävs att en oriktig uppgift har lämnats i enlighet med 5 kap. 1 § TL. Uppgiftsskyldigheten regleras i 3 kap. 1 § LSK och har en avgörande betydelse för att avgöra om den skattskyldige har lämnat en oriktig uppgift enligt taxeringslagen. Innebörden av lagrummet är att den skattskyldige, för att undgå skattetillägg, måste lämna alla uppgifter som är av betydelse för taxeringen. Framgår det av uppgifterna att dessa är ofullständiga och behöver kompletteras kan Skatteverkets utredningsskyldighet aktualiseras. Skatteverkets utredningsskyldighet kan aktualiseras vid motstridiga eller otydliga uppgifter i deklarationen. Om deklaranten gjort ett öppet yrkande skall Skatteverket se till att ärendet blir tillräckligt utrett. Det är svårt att dra slutsatser om hur motstridiga uppgifterna i deklarationen måste vara för att aktualisera utredningsskyldigheten. Den skattskyldige kan helt eller delvis befrias från skattetillägg om felaktigheten anses som ursäktlig eller oskälig. Ett sådant fall var RÅ 2005 ref. 7 där skattetillägget undanröjdes helt med hänsyn till att avgiften inte stod i rimlig proportion till felaktigheten. En prövning av huruvida skattetillägg skall påföras eller inte sker i två steg. I det första steget undersöks om de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. Därefter undersöks om det finns någon tillämpbar befrielsegrund. Det är av stor vikt att uttag av skattetillägg sker efter relativt enkla regler så att förutsebarhet, likformighet och rättvisa uppnås, inte minst med tanke på att felaktigheter som kan leda till skattetillägg förekommer i stor mängd. Vad beträffar Europakonventionens påverkan på rättspraxis kan vi i de mål vi analyserat inte se att någon uttrycklig hänsyn tagits till konventionen. De nya befrielsegrunderna i taxeringslagen är dock en effekt av Europakonventionen. Då större möjligheter att befria den skattskyldige från skattetillägg och sätta ned skattetillägget har införts tror vi att framtida rättspraxis kommer att, i ljuset av Europakonventionen, vara generösare med tillämpningen av befrielsegrunderna. Vi kan inte se att rättspraxis, beträffande Skatteverkets utredningsskyldighet, har förändrats på något markant sätt sedan Regeringsrättens dom i målet RÅ 2003 ref. 4. Däremot tror vi att den nya lagen om självdeklarationer och kontrolluppgifter kommer leda till att högre krav ställs på den skattskyldige vid fullgörandet av uppgiftsplikten.

Seeking asylum is a human right, which means that all states in the world that have signed the UN Refugee Convention are responsible for ensuring that refugees in need of protection can get it. Sweden has signed the UN Refugee Convention as early as in 1954. Thus, a legally secure asylum process is to be sought. The Swedish Migration Agency has a central role in this, as the reception of refugees is the primary responsibility of the Agency. The Migration Agency's case management must therefore comply with the requirements regarding ensuring the protection of people who are forced to flee, in Swedish, European and international law. A basic principle of asylum cases is that it is the applicant who has the burden of proof to make his protection needs plausible. On the other hand, the Migration Agency has an extended investigative responsibility, as there is a strong protection interest in investigations of asylum cases. The so-called officialprincipen places a demand on the Migration Agency to investigate a case to the extend its nature requires. If the work of Migrations Agency does not meet these requirements, the result may be that deficiencies in the investigation are put on the applicant and that the application gets rejected. Deficiency in case management by the Migration Agency, apart from that it is affecting individuals, and can destroy a life, can also, in the long run, have devastating consequences for the entire Swedish legal system. It also means more work for the courts, double work for the Migration Agency and increased costs for the judiciary system.     The change of the instance procedure in 2005 has greatly improved the asylum process. The case law in the area has meant that the courts can check the Migration Agency's investigations and give references to the Migration Agency about what needs to be done in order for the administrative process to be more legally secure. My conclusion is that the Swedish legal order in this area is changing as more demands are made by the EU and due to the EU's increased competence in the area. When it comes to the actual design of the provision for the officialprincipen, it is rather vaguely designed. The frameworks for what is covered by the Migration Agency’s investigative duty appear relatively diffuse for the Agency. Hopefully, the provision in the new Administration Act, and a more solid case law in the area, will result in a more uniform and predictable enforcement of the officialprincipen at the Migration Agency. / Att söka asyl är en mänsklig rättighet vilket innebär att alla stater i världen som har skrivit under FN:s flyktingkonvention är ansvariga att se till att flyktingar som behöver skydd kan få det. Sverige har undertecknat FN:s flyktingkonvention redan 1954. En rättssäker asylprocess är således att eftersträva. Migrationsverkets har en central roll i detta, eftersom flyktingmottagande är verkets primära ansvar. Migrationsverkets ärendehandläggning måste alltså leva upp till de krav gällande säkerställande av skydd för människor på flykt som finns i den svenska rätten, europarätten och folkrätten. En grundläggande princip i asylärendena är att det är den sökande som har bevisbördan för att göra sitt skyddsbehov sannolik. Å andra sidan har migrationsverket ett utvidgat utredningsansvar eftersom det föreligger ett starkt skyddsintresse vad gäller utredningar av asylärenden. Den s.k. officialprincipen ställer krav på Migrationsverket att utreda ett ärende som dess beskaffenhet kräver. Om verket inte lever upp till dessa krav kan resultatet bli att brister i utredningen läggs den sökande till last och att den sökande får avslag. Bristande handläggning av ärenden hos Migrationsverket, förutom att den drabbar enskilda människor, och kan förstöra ett liv, kan även i förlängningen få förödande konsekvenser för hela det svenska rättssystemet. Det innebär även mer arbete för domstolarna, dubbelarbete för verket och ökade kostnader för domstolsväsendet.     Den under 2005 förändrade instansordningen har förbättrat asylprocessen en hel del. Prejudikatbildningen på området har medfört att domstolarna kan kontrollera Migrationsverkets utredningar och ge hänvisningar till Migrationsverket om vad som måste göras för att handläggningsprocessen ska bli mer rättssäker. Jag har kunnat konstatera att den svenska rättsordningen på området förändrats i takt med att det ställs större krav från EU:s sida och på grund av att EU får en ökad kompetens på området. När det kommer till själva utformningen av bestämmelsen för officialrincipen, är den tämligen vagt utformad. Ramarna för vad som omfattas av Migrationsverkets utredningsskyldighet framstår som relativt diffusa för verket. Förhoppningsvis kommer bestämmelsen i den nya förvaltningslagen, och en mer solid prejudikatbildning på området, medföra att en mera enhetlig och förutsägbar tillämpning av officialprincipen växer  fram hos Migrationsverket.

This paper addresses the principle of care in the recast asylum procedure directive (2013/32/EU). The purpose of the study has been to analyze how the principle of care is expressed in the directive regarding procedures for granting or rejecting asylum, as well as to analyze how the directive was implemented in Sweden. The recast asylum procedure directive aims to harmonize EU’s member states' procedures for granting and withdrawing international protection. Initially, this paper describes how the directive was created and how the principle of care is expressed in the directive and the meaning and content of the principle of care at EU level as well as its content and meaning according to Swedish law. To conclude, the Swedish implementation of the directive’s provisions directly connected to the principle of care will be discussed. The principle of care is one of the principles of good governance. The principles of good governance have been important in EU law to ensure legal protection for individuals when they are in contact with authorities of EU or Member States. In the analysis, what is found is that the principle of care can be divided into several sub-principles or requirements: individuals’ right to get their affairs treated; the obligation of authorities to investigate a request in an impartial manner; fair procedure and handling; authorities’ duty to take individual interests in consideration; authorities’ obligation to act within reasonable time and also other requirements regarding routines and procedure. Since a major part of this paper regards analyzing the relationship between EU law and national Swedish law, a discussion about the Member States’ institutional and procedural autonomy towards EU is also included. A conclusion is that the Swedish implementation of the directive's provisions related to the principle of care was deficient and that the directive itself restricts the Member States’ institutional and procedural autonomy. / Den här uppsatsen behandlar omsorgsprincipen i det omarbetade asylprocedurdirektivet (2013/32/EU). Syftet med arbetet är att analysera hur omsorgsprincipen uttrycks i direktivet avseende procedurer för beviljandet eller avslag av asyl, samt hur direktivet har genomförts i Sverige. Det omarbetade asylprocedurdirektivet syftar till att harmonisera EU- medlemsstaternas förfarande vid ansökan om internationellt skydd. Inledningsvis redogörs för hur direktivet skapades och hur omsorgsprincipen uttrycks i direktivet, vad omsorgsprincipen omfattar på EU-nivå, liksom principens omfattning i svensk rätt. Avslutningsvis analyseras genomförandet av direktivets bestämmelser med anknytning till omsorgsprincipen i svensk rätt. Omsorgsprincipen är en av principerna om god förvaltning. Principerna om god förvaltning har varit viktiga inom EU-rätten för att säkerställa ett rättsskydd för enskilda när dessa är i kontakt med EU:s eller medlemsstaternas myndigheter. Analysen kommer fram till att omsorgsprincipen kan delas in i flera mindre principer eller krav: enskildes rätt att få sina angelägenheter behandlade; myndigheters skyldighet att på ett opartiskt sätt undersöka en begäran; rättvis procedur och handläggning; myndigheters skyldighet att väga in enskildes intresse; myndigheters skyldighet att agera inom rimlig tid; samt andra krav på handläggningsrutiner. Eftersom en huvuddel av den här uppsatsen handlar om att analysera relationen mellan EU-rätt och svensk rätt, förs också en diskussion om medlemsstaternas institutionella och processuella autonomi gentemot EU. Slutligen presenteras slutsatsen att det svenska genomförandet av direktivets bestämmelser som anknyter till omsorgprincipen varit bristande och att direktivet har begränsat såväl medlemsstaternas institutionella som processuella autonomi.