Cette étude analyse l'ensemble des limites à l'autonomie procédurale des États membres en matière de recours en indemnité ; la recherche est articulée en deux parties, avec une partie préliminaire, et une partie finale.La partie préliminaire est consacrée à l’analyse de la notion d'autonomie procédurale et du droit à l’indemnisation, et elle se compose de deux chapitres, chacun divisés en deux sections. Le premier chapitre est consacré aux limites générales que le droit de l’UE pose à la compétence étatique en matière de procédure, et il essaye de mettre en évidence les différences et les similitudes entre le droit international et droit de l’Union européenne. Le deuxième chapitre de la partie introductive, au contraire, a pour objet l’analyse du droit à indemnisation, et notamment on montre comment en vue d’assurer la protection effective et efficace de ce droit au niveau national, a progressivement été mis en place un processus de limitation de la souveraineté de l’État dans le domaine de la procédure ; ce chapitre essaye aussi de mettre en évidence les différences et les similitudes entre droit international et droit de l’Union européenne.La première partie, au lieu, est consacrée à la signification du qualificatif « statique » du recours en indemnité, car on prend en analyse les limites sur les règles de procédure qui régissent le régime juridique du droit à indemnisation et les conditions de mise en œuvre; elle se compose de deux titres, chacun divisés en deux chapitre, consacrés à l’analyse des limites substantielles et de procédure que le droit de l’UE pose à la compétence nationale à régler le recours en indemnité. Le premier titre de la première partie de cette recherche, dédiée aux limites substantielles, se compose de deux chapitres. Le première chapitre est consacré à la reconstruction des limites aux règles de procédure que représentent les conditions d’imputabilité de la violation à l’État ; en particulier, on prend en compte le grand nombre de cas qui ont donné lieu à des problèmes de cohérence entre les systèmes nationaux de procédure à cause d’une réglementation différente, et souvent contradictoire avec l’élément subjectif de la violation ; plus spécifiquement, on met en place une analyse de la jurisprudence de la Cour de justice qui a donné lieu à la formation prétorienne de nouveaux dispositifs de procédure concernant la responsabilité non contractuelle de l’État-législateur, de l’État administrateur et de l’État-juge. Le deuxième chapitre du premier titre, quant à lui, est consacré aux limites des règles de procédure qui régissent les conditions de mise en œuvre de la responsabilité non contractuelle, c’est-à dire celles qui définissent l’élément objectif de la violation ; plus spécifiquement, on prend en analyse la jurisprudence qui concerne les conflits entre les normes de procédure nationales et les trois conditions qu’il faut réunir pour obtenir l’indemnisation, à savoir : que la règle du droit de l’Union violée ait pour objet de conférer des droits aux particuliers; que la violation de cette règle soit suffisamment caractérisée et qu’il existe un lien de causalité direct entre cette violation et le préjudice subi par les particuliers.[...] / This work analyses the limits that the principle of State liability for damages suffered by individuals because of breach of EU law poses to the procedural autonomy of the Member States of the EU; at the same time, the work provides a concept of procedural autonomy capable of showing its own constitutive limits. The research is divided into two parts, preceded by an introductory part.The introductory part of this work is dedicated to the general character of the limitations EU law poses to the State’s competence in matters of procedure/procedural matters. Specifically, it analyzes the process by which the Court of justice and national courts consider the incompatibility of national rules of procedure with the european law; in addition, it highlights the specific conjugation of these limits in the matter of compensation of damages.The first part of the research, instead, focuses on the specific limits that european law poses on the rules of procedure relating to the legal regime of the right to compensation and its operating conditions; in particular, this first part explores respectively the “substantive” and “procedural” limits that EU law poses to the State’s autonomy to regulate actions for damages for breaches of EU law. The substantial limits, which are the object of the first chapter of the first part of this work, concern the conditions of eligibility of liability and to the constitutive conditions of the right to compensation; in particular, these are the limits that the european law pose on national rules of procedure governing the subjective and objective elements of the breach of EU law. Firstly, I analyse the judgments of the Court of justice that gave rise to the formation of procedural provisions related to the eligibility of breaches of EU law by the State-legislator, the State-administrator and the State-judge. Secondly, I derive the set of procedural requirements that national courts have to apply for verifying the existence of a breach of EU law, and especially to verify the existence of the three conditions that have to be met for conferring right to reparation: the infringed rule has to be intended to confer rights on individuals; the breach has to be sufficiently serious; a direct causal link between the breach of the obligation resting on the state and the damage sustained by the injured parties has to be present. The procedural limits to the action for damages, to which the second chapter of the first part of this work is dedicated, refer to the concrete organization and characteristics of the judicial action. I explore here the requirements and common rules that have gradually replaced numerous internal procedure provisions. These are related in particular to the identification of the best forum and the powers ofjurisdiction, as well as to the different aspects of the trial and of its organization, with specific reference to areas affected by substantial EU law. This chapter, therefore, reconstructs the rules related to the identification of the competent jurisdiction and to the power that jurisdiction has to enjoy in order to protect and enforce the european law, focusing on the case of a Member State sued in front of a Court of another Member state; in addition I explore the organization strictu sensu of action of damages, I concentrate on class actions, on the classic theme of limitation periods and decadence and, moreover, on rules concerning evidences.[..]

The aim of this thesis is to examine how the EU directive 2004/35/EC on environmental liability impacts the Swedish administrative legal order. The thesis examines the directive through two main EU principles - the principle of good administration and the principle of procedural autonomy. The EU principle of good administration as a concept contains various procedural and substantive obligations that make up the subject for examination of the directive, both as regulated in the directive and as general principles of EU law. The directive is analyzed using a comparative method to determine to what extent the procedural and substantive principles of the directive impacts the Swedish administrative law, and weather or not the Swedish regulations comply with the EU principle of good administration. The results of the study shows that, althought there’s a general principle of national procedural autonomy, the EU principles of good administration do affect the Swedish administrative regulation in various aspects, through the implementaion of the directive on environmental liability as well as general principles of EU law. Furthermore the study shows that the Swedish regulations that are used to implement the directive don’t always act in accordance with the EU principles of good administration in certain areas, which potentially could restrain the impact of the directive in the Swedish legal order.

This master thesis examines Directive 2014/66/EU of the European Parliament and of the Council on the conditions of entry and residence of third-country nationals in the framework of an intra-corporate transfer, the so-called ICT-directive and its corresponding rules in the Swedish legal framework with a main point on the principles of good administration. This issue is deliberated in relation to the direct effect of the European Union and the national procedural and institutional autonomy to determine whether the Directive’s procedural safeguards have been implemented satisfactorily. The principle of good administration has a wide comprehension and therefore, in this thesis, the focus is on the right to have his or her affairs handled impartially and fairly, an obligation of the administration to give reasons for its decisions and a right to be heard in the Directive and the corresponding rules of the Swedish utlänningslagen (2005:716) and utlänningsförordningen (2006:97) also with consideration to the Swedish förvaltningslagen (1986:223) and the new förvaltningslagen (2017:900). This master thesis is based on the legal-judicial and comparative law approaches to solve the legal problems that arise after the national implementation of this Directive. Finally, criticism has been directed towards the principle of good administration in the Union law and Swedish law. / I denna magisteruppsats analyseras Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/66/EU om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal, det så kallade ICT-direktivet (Intra-Corporate Transfer) och de motsvarande reglerna i den svenska rätten med tonvikt på principen om god förvaltning. Ämnet behandlas i förhållande till Europeiska unionens direkta effekt och den nationella processuella och institutionella autonomin för att undersöka huruvida direktivets rättssäkerhetsgarantier har implementerats på ett tillfredställande sätt. Principen om god förvaltning har en bred förståelse och i denna uppsats sätts fokus på omsorgsprincipen, motiveringsskyldigheten och rätten att bli hörd i ICT-direktivet och de motsvarande reglerna i den svenska utlänningslagen (2005:716) och utlänningsförordningen (2006:97) samt med beaktande av förvaltningslagen (1986:223) och den nya förvaltningslagen (2017:900). Magisteruppsatsen tillämpar den rättsdogmatiska och komparativrättsliga metoden för att lösa de juridiska problemen som uppkommer vid den nationella implementeringen av ICT-direktivet. Slutligen har kritik riktats till principen om god förvaltning i unionsrätten och i den svenska rätten.

Skiljerätten är ett system för tvistlösning utanför de allmänna domstolarnas monopol på rättskipning. För att skiljeförfaranden ska vara effektiva har möjligheten att överpröva och ogiltigförklara skiljedomar begränsats till ett fåtal regler i svensk rätt. En av dessa regler är ogiltigförklaring av en skiljedom som strider mot grunderna för den svenska rättsordningen, också kallat ordre public.  Genom Sveriges anslutning till Europeiska Unionen har unionsrätten blivit en integrerad del av svensk rätt med skyldigheter för staten att i sin dömande verksamhet tolka och tillämpa EU-rätten för att försäkra dess genomslag och de rättigheter som är förenade med den. I denna uppsats undersöks hur den svenska skiljerätten påverkats av EUrätten genom EU domstolens praxis kring ordre public och hur svenska domstolar vid överprövning av skiljedomar bedömt ordre public i en EU-rättslig kontext. I uppsatsen behandlas ordre public genom att undersöka vilka materiella regler i EU-rätten som utgör ordre public när svenska domstolar ska överpröva skiljedomar. Vidare så behandlas vilken granskningsnivå domstolar ska tillämpa vid överprövning av en skiljedom som strider mot en materiell regel i EU-rätten som utgör ordre public. Slutsatsen är att EU:s konkurrensrätt med säkerhet utgör materiell ordre public, samt att flera regler i EU-rätten som utgör bestämmelser av central vikt och har en tvingande funktion, potentiellt kan utgöra materiell ordre public. Vidare så är granskningsnivån för EU-rättslig ordre public underkastad principen om processuell autonomi och EU-domstolen har lämnat frågan åt de nationella domstolarna och lagstiftarna. För att överprövningen av skiljedomar som strider mot materiell EU-rättslig ordre public ska vara tillåten måste den vara förenlig med principerna om effektivitet och likvärdighet. Slutsatsen i denna del är att Sverige lever upp till EU-rättens krav men att granskningsnivån vid materiell EU-rättslig ordre public är präglad av osäkerhet och potentiellt svårtillämpad. Klargörande i praxis från Högsta domstolen och EU-domstolen skulle därför vara välkomna.

This paper addresses the principle of care in the recast asylum procedure directive (2013/32/EU). The purpose of the study has been to analyze how the principle of care is expressed in the directive regarding procedures for granting or rejecting asylum, as well as to analyze how the directive was implemented in Sweden. The recast asylum procedure directive aims to harmonize EU’s member states' procedures for granting and withdrawing international protection. Initially, this paper describes how the directive was created and how the principle of care is expressed in the directive and the meaning and content of the principle of care at EU level as well as its content and meaning according to Swedish law. To conclude, the Swedish implementation of the directive’s provisions directly connected to the principle of care will be discussed. The principle of care is one of the principles of good governance. The principles of good governance have been important in EU law to ensure legal protection for individuals when they are in contact with authorities of EU or Member States. In the analysis, what is found is that the principle of care can be divided into several sub-principles or requirements: individuals’ right to get their affairs treated; the obligation of authorities to investigate a request in an impartial manner; fair procedure and handling; authorities’ duty to take individual interests in consideration; authorities’ obligation to act within reasonable time and also other requirements regarding routines and procedure. Since a major part of this paper regards analyzing the relationship between EU law and national Swedish law, a discussion about the Member States’ institutional and procedural autonomy towards EU is also included. A conclusion is that the Swedish implementation of the directive's provisions related to the principle of care was deficient and that the directive itself restricts the Member States’ institutional and procedural autonomy. / Den här uppsatsen behandlar omsorgsprincipen i det omarbetade asylprocedurdirektivet (2013/32/EU). Syftet med arbetet är att analysera hur omsorgsprincipen uttrycks i direktivet avseende procedurer för beviljandet eller avslag av asyl, samt hur direktivet har genomförts i Sverige. Det omarbetade asylprocedurdirektivet syftar till att harmonisera EU- medlemsstaternas förfarande vid ansökan om internationellt skydd. Inledningsvis redogörs för hur direktivet skapades och hur omsorgsprincipen uttrycks i direktivet, vad omsorgsprincipen omfattar på EU-nivå, liksom principens omfattning i svensk rätt. Avslutningsvis analyseras genomförandet av direktivets bestämmelser med anknytning till omsorgsprincipen i svensk rätt. Omsorgsprincipen är en av principerna om god förvaltning. Principerna om god förvaltning har varit viktiga inom EU-rätten för att säkerställa ett rättsskydd för enskilda när dessa är i kontakt med EU:s eller medlemsstaternas myndigheter. Analysen kommer fram till att omsorgsprincipen kan delas in i flera mindre principer eller krav: enskildes rätt att få sina angelägenheter behandlade; myndigheters skyldighet att på ett opartiskt sätt undersöka en begäran; rättvis procedur och handläggning; myndigheters skyldighet att väga in enskildes intresse; myndigheters skyldighet att agera inom rimlig tid; samt andra krav på handläggningsrutiner. Eftersom en huvuddel av den här uppsatsen handlar om att analysera relationen mellan EU-rätt och svensk rätt, förs också en diskussion om medlemsstaternas institutionella och processuella autonomi gentemot EU. Slutligen presenteras slutsatsen att det svenska genomförandet av direktivets bestämmelser som anknyter till omsorgprincipen varit bristande och att direktivet har begränsat såväl medlemsstaternas institutionella som processuella autonomi.