The characteristics of free movement is the elimination of obstacles to trade between Member States and thus by such, create free movement within the entire union. Therefore art 34 in the Treaty of Lisabon (FEUF) states that all quantative restrictions on imports and measures of equivalent effect are prohibited. The legal approach to measures having equivalent effect is still unclear and the purpose of this paper is therefore to propose a solution to that particular problem. What can be said when it comes to this rule is that the EU-Court has gone from applying a discrimination test to a market access doctrine. According to the Court´s case law, measures having equivalent effects to quantative restrictions are “All trading rules enacted by Member States which are capable of hindering, directly or indirectly, actually or potentially, intra-community trade”.  The question of how to apply the test when it comes to a potential hinder to intra-community trade is still unclear. Connected to this is the remoteness test where hinders that are too indirect and uncertain cannot fall within the ambit of art 34 FEUF. The Courts case law has made it clear that a de minimis rule should not be applied so even small and unsubstantial hinders can fall within art 34 FEUF. The Court has also stated that a Member State that impedes a product from being imported to it´s territory when it has been lawfully produced and marketed in the member state of origin, constitutes a measure of equivalent effect to quantative restrictions. This is referred to as the Cassis doctrine. In the case law after Cassis, there were a lot of contradicitions as to what constitutes measures of equivalent effects. That problem was solved by the Court in the Keck case where all measures relating to “certain” selling arrangements is not as such as to hinder trade between Member States. However, that is the case as long as they apply to all relevant traders operating within the national territory and as long as they affect in the same manner, in law and in fact, the marketing of domestic products and of those from other Member States (Keckcriterias). The problem today in connection to Cassis and Keck is that it can be hard to make a distinction between selling arrangements and rules connected to product requirements. After the development in Keck, the Court stated in the Trailers case that those measures relating to the use of goods which prohibits or impedes the use of them, constitutes measures of equivalent effect and thus are prohibited because they impede the good´s access to the market. Post Keck case law confirmes that when it comes to Member States national measures, one must apply both the discrimination test and the market access test in order to find out whether the rules falls within the ambit of art 34 FEUF. How this test should be applied is still unclear today, which creates legal uncertainty. This is something for the Court to work on in the future. / Hiba Zeydi

En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.

En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett re-glerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rätts-praxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som med-lemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlems-staterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomfö-ra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämfö-relse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan lik-ställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva jurist-yrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då en-dast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen närhan har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tyd-ligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva ju-ristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensa-tionsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regu-lated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which re-quirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Mem-ber States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifica-tions and the professional qualifications that are required in order to exercise the profes-sion in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the le-gal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are al-lowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of law-yers within the European Union.

<p>En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen.</p> / <p>One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.</p>

När en skattskyldig blir beskattad flera gånger för samma inkomst, i minst två länder och under samma tidsperiod, uppstår juridisk dubbelbeskattning. En vanlig metod för att i möjligaste mån undvika dubbelbeskattning är att stater ingår bilaterala dubbelbeskattningsavtal med varandra. I ett dubbelbeskattningsavtal avgör de avtalsslutande staterna vilken stat som, i en rad olika situationer, ska ha beskattningsrätt och vilken stat som till följd därav avstår från sin rätt till beskattning. Därigenom undviks, så långt det är möjligt, att en skattskyldig beskattas fler gånger för samma inkomst. Dubbelbeskattning undviks även inom EU genom bilaterala dubbelbeskattningsavtal. EU-rätten innehåller nämligen i dagsläget inga harmoniserade regler avseende direkt skatterätt och området är således en del av medlemsstaternas egen behörighet. Gemenskapsrätten kan dock, EU:s bristande behörighet till trots, likväl påverka medlemsstaternas regler inom den direkta skatterätten på ett indirekt sätt. En sådan påverkan uppstår till exempel om en direkt skatteregel i en medlemsstat inskränker den av EU garanterade fria rörligheten inom unionen. Med anledning av att medlemsstaternas skattelagstiftningar utökas med ett stort antal dubbelbeskattningsavtal, finns det en risk att de gemenskapsrättsliga bestämmelserna om fri rörlighet också riskerar att påverka medlemsstaternas dubbelbeskattningsavtal. Uppsatsen avser att utreda vilken ställning de EU-rättsliga reglerna om fri rörlighet har i förhållande till dubbelbeskattningsavtalen. I uppsatsen behandlas praxis från EU-domstolen, där dubbelbeskattningsproblematiken berörs. Härutöver redogörs för hur redovisad praxis har analyserats och kommenterats i doktrin. EU-domstolen har upprepade gånger påpekat att medlemsstaterna är fria att lösa problemet med dubbelbeskattning på valfritt sätt. Medlemsstater måste dock beakta gemenskapsrätten även i förhållande till de rättsområden som inte har harmoniserats, såsom undvikandet av dubbelbeskattning. När EU-domstolen säkerställer att unionsmedborgares rätt till fri rörlighet inte diskrimineras tar den inte någon särskild hänsyn till dubbelbeskattningsavtalens speciella funktion. I framtiden skulle dubbelbeskattningsproblematiken inom EU möjligtvis kunna behöva lösas på ett annat sätt. En alternativ lösning till dagens bilaterala dubbelbeskattningsavtal, som torde fungera väl, är ett EU-modellavtal för undvikande av dubbelbeskattning. / When a taxpayer is being taxed several times in respect of the same income, in at least two countries and for identical periods, juridical double taxation is created. A common method to avoid double taxation as far as possible is that states conclude bilateral double taxation treaties with each other. In a double taxation treaty the contracting states decide which state should have the right to taxation and which state, as a consequence thereof, will refrain from its right to taxation, in a series of different situations. Thereby it is, as far as possible, avoided that a person is being taxed several times for the same income. Double taxation is also being avoided within the EU through bilateral double taxation treaties. The Community law doesn’t in the present situation contain any harmonized rules regarding direct tax law and the area is thus a part of the Member States’ own competence. However, despite EU’s lack of competence, the Community law can affect the Member States’ rules in the area of direct taxation in an indirect way. This kind of influence can for example emerge when a direct tax rule in a Member State restrains the free movement within the EU. On account of that the Member States’ tax law is expanded with a great amount of double taxation treaties; there is a risk that the Community law regulations of free movement can also affect the Member States’ double taxation treaties. The thesis intends to investigate which position the Community law rules of free movement have in relation to the double taxation treaties. In the thesis I will discuss the case law from the European Court of Justice, where the problem with double taxation is brought up. The thesis will also account for how the case law in question has been analyzed and commented on in the legal literature. The European Court of Justice has several times pointed out that the Member States are free to solve the problem with double taxation in an optional way. However the Member States must also comply with the Community rules regarding the national legislation that has not been harmonized, such as the avoidance of double taxation. When the European Court of Justice ensures that the right to free movement within the EU is not being discriminated it doesn’t take any particular consideration to the special function of the double taxation treaties. In the future the problem with double taxation within the EU might have to be solved in a different way. An alternative solution to the bilateral double taxation treaties used today, that will probably function well, is an EU model tax convention for avoidance of double taxation.

No description available.

No description available.

<p>Denna studie handlar om nuvarande lagstiftning beträffande den fria rörligheten för tjänster som finns inom Europeiska gemenskapen och då särskilt friheten som gäller för arbetsgivare som är etablerade i en medlemsstat och som avser att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än etableringsmedlemsstaten genom att utstationera arbetstagare till denna medlemsstat för att där utföra tjänster under en begränsad tidsperiod.</p><p>Studien handlar även om hur de olika arbetsrättsliga systemen är uppbyggda inom gemenskapen och vilken skillnad det finns mellan dem, vilka arbetsrättsliga principer som är viktiga i den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, vilka åtgärder som kan vidtas för att förhindra social dumpning av arbetstagares arbets- och anställningsvillkor, samt hur framtida lagstiftning kan komma att se ut när det gäller den fria rörligheten för tjänster. Här studeras exempelvis hur medlemsstaternas arbetsrättsliga lagstiftning kan komma att påverkas av framtida lagstiftning.</p>

Denna studie handlar om nuvarande lagstiftning beträffande den fria rörligheten för tjänster som finns inom Europeiska gemenskapen och då särskilt friheten som gäller för arbetsgivare som är etablerade i en medlemsstat och som avser att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än etableringsmedlemsstaten genom att utstationera arbetstagare till denna medlemsstat för att där utföra tjänster under en begränsad tidsperiod. Studien handlar även om hur de olika arbetsrättsliga systemen är uppbyggda inom gemenskapen och vilken skillnad det finns mellan dem, vilka arbetsrättsliga principer som är viktiga i den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, vilka åtgärder som kan vidtas för att förhindra social dumpning av arbetstagares arbets- och anställningsvillkor, samt hur framtida lagstiftning kan komma att se ut när det gäller den fria rörligheten för tjänster. Här studeras exempelvis hur medlemsstaternas arbetsrättsliga lagstiftning kan komma att påverkas av framtida lagstiftning.

The purpose of this thesis was to analyse if the six month rule in chapter 3 § 9 part 1 in IL is compatible with EU law regarding the free movement of employees and in case of discrimination whether the rule can be justified. First of all the retroactive salary for an unlimited taxpayer and during the period of income earning a limited taxpayer who later became unlimited taxpayer will be analyzed in order to determine if they are considered to be in a comparable situation. An unlimited taxpayer is subject to taxation in Sweden for all of his incomes regardless their origin. However there is an exception according to six month rule, which implies that physical persons who stay abroad due to their minimum six months employment are in Sweden free from their incomes earned abroad if they are taxed in the country of employment. Tax exemption is applicable even if the payment from an employee working abroad is made retroactively. Article 18 EUFF states a general prohibition of discrimination on the grounds of nationality. In the area of tax legislation it happens not very often that physical persons become an object of direct discrimination. The direct discrimination as well as all form of indirect discrimination is included in prohibition of discrimination. The comparable situations where different rules are applied result in discrimination. The situations given in the thesis are considered to be comparable but the six months rule has only resulted in tax exemption in one of the situations, which implies that discrimination took place. The discrimination depended on other criteria than nationality but the result was the same as the discrimination on the grounds of nationality. Depending on some circumstances the indirect discrimination can be justifiable with help of the "rule of reason"-test. Although the six months rule is incompatible with the EU law it can be justified considering the cohesion of the tax system.