• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 10
  • Tagged with
  • 10
  • 10
  • 10
  • 10
  • 8
  • 7
  • 7
  • 6
  • 4
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • 3
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
1

Fri rörlighet för tjänster : En EG- och arbetsrättslig studie

Humöhr, Görgen January 2006 (has links)
<p>Denna studie handlar om nuvarande lagstiftning beträffande den fria rörligheten för tjänster som finns inom Europeiska gemenskapen och då särskilt friheten som gäller för arbetsgivare som är etablerade i en medlemsstat och som avser att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än etableringsmedlemsstaten genom att utstationera arbetstagare till denna medlemsstat för att där utföra tjänster under en begränsad tidsperiod.</p><p>Studien handlar även om hur de olika arbetsrättsliga systemen är uppbyggda inom gemenskapen och vilken skillnad det finns mellan dem, vilka arbetsrättsliga principer som är viktiga i den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, vilka åtgärder som kan vidtas för att förhindra social dumpning av arbetstagares arbets- och anställningsvillkor, samt hur framtida lagstiftning kan komma att se ut när det gäller den fria rörligheten för tjänster. Här studeras exempelvis hur medlemsstaternas arbetsrättsliga lagstiftning kan komma att påverkas av framtida lagstiftning.</p>
2

Fri rörlighet för tjänster : En EG- och arbetsrättslig studie

Humöhr, Görgen January 2006 (has links)
Denna studie handlar om nuvarande lagstiftning beträffande den fria rörligheten för tjänster som finns inom Europeiska gemenskapen och då särskilt friheten som gäller för arbetsgivare som är etablerade i en medlemsstat och som avser att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än etableringsmedlemsstaten genom att utstationera arbetstagare till denna medlemsstat för att där utföra tjänster under en begränsad tidsperiod. Studien handlar även om hur de olika arbetsrättsliga systemen är uppbyggda inom gemenskapen och vilken skillnad det finns mellan dem, vilka arbetsrättsliga principer som är viktiga i den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen, vilka åtgärder som kan vidtas för att förhindra social dumpning av arbetstagares arbets- och anställningsvillkor, samt hur framtida lagstiftning kan komma att se ut när det gäller den fria rörligheten för tjänster. Här studeras exempelvis hur medlemsstaternas arbetsrättsliga lagstiftning kan komma att påverkas av framtida lagstiftning.
3

Kollektiva stridsåtgärder inom EU : ett arbete om konflikten mellan friheten att tillhandahålla tjänster och rättigheten att vidta kollektiva stridsåtgärder

Iresjö, Dan January 2012 (has links)
Arbetet berör konflikten mellan rättigheten att vidta kollektiva stridsåtgärder och EU-rättens regler om friheten att tillhandahålla tjänster. EU-domstolen har i Lavaldomen underkänt Sveriges implementering av utstationeringsdirektivet, som innehåller bestämmelser om minimikrav som en medlemsstat måste garantera utstationerade arbetstagare. Domstolens tolkning av utstationeringsdirektivet har kritiserats och menats leda till social dumpning, då domstolen bestämmer att de garanterade villkoren inte bara utgör minimikrav utan även maximikrav. En stridsåtgärd får således inte vidtas i syfte att åstadkomma kollektivavtalsförhandlingar för villkor som är mer förmånliga än de som garanteras enligt direktivet. I analysen konstateras först att EU-domstolen har underordnat arbetsrätten utan något ordentligt lagstöd för detta och att avvägningen därför tycks vara motiverad av rättspolitiska skäl snarare än juridiska. Detta, enligt mig, olyckliga rättsläget kvarstår än idag trots Lissabonfördragets ikraftträdande. Förändringarna för arbetsrätten i fördraget är små och Monti-II-förordningen tycks bekräfta min uppfattning att dessa inte innebär någon reell förändring av rättsläget. Förordningen, som anger att områdena ska samspela med varandra, framstår som uddlös och är enligt mig närmast en kodifiering av Lavaldomen. Kompetensen att göra avvägningar mellan områdena kommer även fortsättningsvis att hamna hos EU-domstolen. Enligt mig bör förordningen revideras och tydligt deklarera att rättigheten till kollektiva stridsåtgärder måste förbli oinskränkt även gentemot friheten att tillhandahålla tjänster. Åtminstone skulle förordningen kunna fastställa tydliga riktlinjer för hur avvägningar mellan områdena ska ske, vilket minskar domstolens handlingsutrymme. / This paper concerns the conflict between the right to collective action and the Unions provisions on the freedom to provide services. The EU Court has, in the Laval judgment, rejected Sweden's implementation of the posting of workers directive, which provides for minimum requirements that a member state must guarantee posted workers. The Court's interpretation of the Posting of Workers Directive has been criticized and been said to lead to social dumping since the court rules that the guaranteed conditions not only are minimum but also maximum requirements. Any collective action must therefore not be taken in order to achieve collective bargaining for terms more favorable than those guaranteed by the directive. In the analysis it is first noted that the EU Court has subordinated the labor law without any solid legal support for this and that the ruling thus seems to be justified by politics rather than juridical. This, in my opinion, unfortunate legal situation persists today despite the Lisbon Treaty's effect. The changes concerning labour law in the treaty are small and the Monti-II-regulation seems to confirm my opinion that these do not provide any real change to the legal situation. The latter, which states that the areas should respect each other, seems pointless and resemble, in my opinion, closely a codification of the Laval judgment. The EU Court will still have the competence to set the balance between these areas. In my opinion, the regulation should be revised and clearly declare that the right to take collective action must remain unrestricted, even against the freedom to provide services. At least should the regulation establish clear guidelines for how the balance between these two shall be handled, thereby reducing the Court's discretion.
4

Fri rörlighet för jurister inom Europeiska unionen : Vilka krav ställs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat?

Karlsson, Pernilla January 2010 (has links)
En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.
5

Fri rörlighet för jurister inom Europeiska unionen : Vilka krav ställs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat?

Karlsson, Pernilla January 2010 (has links)
En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett re-glerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rätts-praxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som med-lemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlems-staterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomfö-ra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämfö-relse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan lik-ställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva jurist-yrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då en-dast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen närhan har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tyd-ligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva ju-ristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensa-tionsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen. / One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regu-lated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which re-quirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Mem-ber States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifica-tions and the professional qualifications that are required in order to exercise the profes-sion in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the le-gal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are al-lowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of law-yers within the European Union.
6

Fri rörlighet för jurister inom Europeiska unionen : Vilka krav ställs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat?

Karlsson, Pernilla January 2010 (has links)
<p>En av de grundläggande rättigheterna som ska säkerställas alla jurister inom unionen är den fria rörligheten. En jurist kan utöva sin fria rörlighet genom att antingen åberopa den fria rörligheten för personer, tjänster eller etableringsfriheten. Juristyrket är ett reglerat juristyrke och utvecklingen för reglerade juristyrken började år 1974 genom rättspraxis från EUD. Därefter har utvecklingen bara fortsatt och en vanligt förekommande fråga i rättspraxis är vilka krav som ställs på jurister och advokater som har för avsikt att utöva sin fria rörlighet. Därav är syftet med uppsatsen att utreda vilka krav utöver de yrkeskvalifikationer som en jurist redan erhållit från en medlemsstat som krävs för att få utöva juristyrket i en annan medlemsstat. I uppsatsen utreds också om de krav som medlemsstaterna ställer på juristen är förenliga med den fria rörligheten. Medlemsstaterna har rätt att ställa krav på utländska jurister som avser att tillhandahålla sina tjänster i medlemsstaten för att säkerställa att tjänsterna uppnår en lägsta kvalitetsnivå. Medlemsstaterna får ställa krav på att juristen ska erhålla vissa yrkeskvalifikationer samt ha ett professionellt uppförande. Kravens syfte är att skydda juristens klienter från exempelvis bristfällig rådgivning och kraven som ställs måste vara nödvändiga för att kunna utöva yrket i medlemsstaten. När medlemsstaterna ställer krav för att få utöva juristyrket ska de ta hänsyn till de yrkeskvalifikationer som juristen redan besitter genom att genomföra en likvärdighetsbedömning. Likvärdighetsbedömningens syfte är att efter en jämförelse, mellan de yrkeskvalifikationer som juristen har och de yrkeskvalifikationer som krävs för att få utöva yrket i medlemsstaten, avgöra om yrkeskvalifikationerna kan likställas. I de fall yrkeskvalifikationerna kan likställas ska juristen ha rätt att utöva juristyrket under samma förutsättningar som nationella jurister och medlemsstaten får då endast ställa krav på juristens uppförande. Att inga ytterligare krav ställs på juristen när han har de kunskaper som krävs för att få utöva yrket i medlemsstat är förenligt med den fria rörligheten. När likvärdighetsbedömningen visar att yrkeskvalifikationerna tydligt skiljer sig får staten kräva att juristen genomför en kompensationsåtgärd i form av en anpassningsperiod eller ett lämplighetstest. Kompensationsåtgärdernas syfte att ge juristen en möjlighet att bevisa att han har de kunskaper som krävs för att få utöva juristyrket i medlemsstaten. Det faktum att medlemsstaterna ställer krav på kompensationsåtgärder istället för att kräva att juristen ska genomgå en nationell juristutbildning är förenligt med unionsrätten. Det kan till och med sägas att kompensationsåtgärderna gynnar den fria rörligheten för jurister inom unionen.</p> / <p>One of the fundamental rights to be ensured all the lawyers in the Union is the free movement. A lawyer can exercise his freedom of movement by either rely on the free movement of persons, services or establishment. The profession of lawyers is a regulated legal profession and the development of regulated legal professions started in 1974 by law from the COJ. After this the development has continued and a frequent issue in the case law is what requirement that is required of lawyers who intend to exercise their freedom of movement. The purpose of this paper is therefore to investigate which requirements beside the professional qualifications that a lawyer already received from a Member State that is necessary in order to exercise the profession of lawyers in another Member State. The paper also investigates if the requirements which the Member States imposes on the lawyer are compatible with the free movement. Member States have the right to put up requirements on foreign lawyers who wish to offer their services in the Member State in order to ensure that the services reach a certain level of quality. Member States may require that the lawyer should obtain certain professional qualifications and a professional conduct. The requirements are intended to protect lawyer's clients from such as inadequate advice and the requirements must be necessary for the exercise of the profession in the Member State. When Member States sets requirements in order to exercise the profession of lawyers they have to take into account the professional qualifications that the lawyer has already received by doing an equivalent assessment. The equivalent assessments purpose is to compare the lawyer’s professional qualifications and the professional qualifications that are required in order to exercise the profession in the Member State and to decide if the professional qualifications are equate. If the professional qualifications are equate the lawyer shall be entitled to exercise the legal profession under same conditions as national lawyers and then may the States only impose requirements on the lawyer's conduct. That no additional requirements are allowed when the lawyer has the knowledge that is required for that profession in the Member States is compatible with the free movement. When the equivalent assessment shows that the professional qualifications clearly differ can the State demand that the lawyer implements a compensating measure as an adaptation period or an aptitude test. The aim of a compensating measure is to give the lawyer an opportunity to prove that he has the knowledge that is required in order to exercise the legal profession in the State. The fact that Member States require compensatory measures instead of requiring that the lawyer must undergo a national law school is compatible with European Union law. It can even be said that the compensating measures benefit the free movement of lawyers within the European Union.</p>
7

Gränsöverskridande hasardspel på internet : – kompatibelt med den svenska lotterilagen och EU-rättens bestämmelser om fri rörlighet för tjänster? / Cross-Border Online Gambling : Compatible with the Swedish Lotteries Act and the Free Movement of Services?

Carlsson, Evelina January 2014 (has links)
I Sverige är det förbjudet att både anordna och främja deltagande i hasardspel om inte tillstånd har meddelats. Genom att kontrollera spelverksamheten, eftersträvas en sund och säker spelmarknad utan privata vinstintressen, där de bakomliggande skyddsintressena (att skydda konsumenter, att förhindra brott, att motverka sociala och ekonomiska skadeverkningar samt att styra överskottet) ska tillgodoses. I Sverige är det endast Svenska Spel och ATG som har tillstånd att tillhandahålla hasardspel över internet, men trots det både tillhandahåller och främjar spelleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater hasardspel över internet på den svenska marknaden, vilket aktualiserar frågan huruvida EU-rätten ger något stöd för sådant gränsöverskridande hasardspel. Hasardspel faller in under bestämmelserna om fri rörlighet för tjänster förutsatt att spelleverantören är etablerad i en annan medlemsstat än mottagaren av tjänsten. Denna frihet kan begränsas på grund av tvingande skäl av allmänintresse såsom exempelvis konsumentskydd, uteslutande av privata vinstintressen och förhindrande av brott. Med anledning av de kulturella och moraliska skiljaktigheter som föreligger mellan medlemsstaterna, har EU-domstolen tillerkänt de nationella myndigheterna ett stort utrymme att själva avgöra vad som krävs för att skydda medborgarna. Oavsett vilket ändamål som eftersträvas, får inskränkningarna däremot varken vara diskriminerande på grund av nationalitet, eller gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet. Vidare måste regleringarna även tillgodose behovet av att uppnå det eftersträvade målet på ett sammanhängande och systematiskt sätt. I uppsatsen har jag kommit fram till att varken den svenska spelregleringen eller EU-rätten ger något stöd för sådan gränsöverskridande verksamhet. Trots det figurerar spelleverantörer utan tillstånd på den svenska marknaden, vilket möjliggörs bland annat på grund av bristande påföljdsbestämmelser i den svenska regleringen. Eftersom EU-domstolen konsekvent har framhållit att de nationella regleringarna måste vara proportionerliga och tillgodose behovet av att uppnå det eftersträvade målet på ett sammanhängande och systematiskt sätt oavsett hur de är utformade, har jag i analysen även genomfört en sådan granskning. Slutsatsen av arbetet är att den svenska regleringen inte tillgodoser behovet av att uppnå ändamålet på ett sammanhängande och systematiskt sätt. Snarare än att gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet, verkar regleringen inte gå tillräckligt långt för att uppnå det bakomliggande ändamålet och tillgodose därmed inte heller de bakomliggande skyddsintressena.
8

Utstationering av utländska arbetstagare i Sverige : Är Lex Britannia och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet (96/71/EG) förenliga med EG-rätten?

Sanfridsson, Karin January 2005 (has links)
<p>The Latvian building company Laval un Partneri Ltd (Laval) posted Latvian construction workers at the rebuilding of a school in Vaxholm in autumn 2004. Because the company refused to sign a collective agreement with Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), which is the Swedish trade union for constructions workers, Byggnads put the construction site under a boycott. Next Laval sued Byggnads for damages in the Swedish Labour Court (AD) because Laval considers the boycott as well as Byggnad´s demand that Laval signs a collective agreement incompatible with EC Law. AD has now demanded a preliminary ruling from the European Court of Justice (ECJ). While waiting for the preliminary ruling from the ECJ, several important questions of principle stand unanswered. Two such questions are whether Lex Britannia and the way in which Sweden har implemented the directive for posted workers (96/71/EC) are compatible with EC Law. In this thesis the author seeks to answer these two questions.</p> / <p>Det lettiska byggbolaget Laval un Partneri Ltd (Laval) utstationerade under hösten 2004 lettiska byggarbetare på ett skolbygge i Vaxholm. Eftersom bolaget vägrade teckna kollektivavtal med Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) satte Byggnads bygget i blockad. Laval stämde därefter Byggnads i Arbetsdomstolen (AD) och krävde skadestånd eftersom Laval anser att blockaden, liksom Byggnads krav på att Laval skulle teckna kollektivavtal, strider mot EG-rätten. AD har nu begärt ett förhandsavgörande i målet från EG-domstolen. I avvaktan på EG-domstolens avgörande står flera principiellt viktiga frågor i målet obesvarade. Dessa är bl a huruvida Lex Britannia och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet (96/71/EG) är förenliga med EG-rätten. Det är dessa frågor som författaren ämnar besvara i uppsatsen.</p>
9

Lagval för individuella anställningsavtal vid utstationering

Ljungman Gustafsson, Clara, Nilsson, Elin January 2008 (has links)
<p>När arbetstagare utstationeras till ett land annat än det ordinarie, är det inte alltid självklart vilket lands lag eller rättsystem som ska reglera anställningsavtalet. Då görs ett lagval, som innebär att utländsk lag kan tillämpas på vissa situationer i de nationella domstolarna. För utstationering inom EU regleras lagvalet av Utstationeringsdirektivet. Detta tillämpas dock under en begränsad tid, och sedan övergår avtalet till att regleras av Romkonventionen. Speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal återfinns i Romkonventionens art. 6. Förändringarna för individuella anställningsavtal i och med Rom I-förordningen ligger främst i att rättsakten blir direkt tillämplig, att EG-domstolen ges tolkningsmöjlighet samt att ordalydelsen moderniseras i art. 8. Att domstolen ges en exklusiv makt att lösa tolkningssvårigheter av lagvalsregler för individuella anställningsavtal innebär att det finns en avsikt att det som stadgas i Rom I-förordningen i framtiden ska utvecklas genom EG-domstolens praxis. Denna praxis kan förmodas att i framtiden skapa ett mer överskådligt rättsläge vid tillämpningen av förordningens art. 8.</p>
10

Utstationering av utländska arbetstagare i Sverige : Är Lex Britannia och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet (96/71/EG) förenliga med EG-rätten?

Sanfridsson, Karin January 2005 (has links)
The Latvian building company Laval un Partneri Ltd (Laval) posted Latvian construction workers at the rebuilding of a school in Vaxholm in autumn 2004. Because the company refused to sign a collective agreement with Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), which is the Swedish trade union for constructions workers, Byggnads put the construction site under a boycott. Next Laval sued Byggnads for damages in the Swedish Labour Court (AD) because Laval considers the boycott as well as Byggnad´s demand that Laval signs a collective agreement incompatible with EC Law. AD has now demanded a preliminary ruling from the European Court of Justice (ECJ). While waiting for the preliminary ruling from the ECJ, several important questions of principle stand unanswered. Two such questions are whether Lex Britannia and the way in which Sweden har implemented the directive for posted workers (96/71/EC) are compatible with EC Law. In this thesis the author seeks to answer these two questions. / Det lettiska byggbolaget Laval un Partneri Ltd (Laval) utstationerade under hösten 2004 lettiska byggarbetare på ett skolbygge i Vaxholm. Eftersom bolaget vägrade teckna kollektivavtal med Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) satte Byggnads bygget i blockad. Laval stämde därefter Byggnads i Arbetsdomstolen (AD) och krävde skadestånd eftersom Laval anser att blockaden, liksom Byggnads krav på att Laval skulle teckna kollektivavtal, strider mot EG-rätten. AD har nu begärt ett förhandsavgörande i målet från EG-domstolen. I avvaktan på EG-domstolens avgörande står flera principiellt viktiga frågor i målet obesvarade. Dessa är bl a huruvida Lex Britannia och Sveriges sätt att implementera utstationeringsdirektivet (96/71/EG) är förenliga med EG-rätten. Det är dessa frågor som författaren ämnar besvara i uppsatsen.

Page generated in 0.5073 seconds