No description available.

<p>When someone dies there will always be an inheritance, an inheritance that earlier has been seen as a national concern. However, every year there are about 450 000 deaths within the European Union linked to more than one country, either when the deceased has changed his state of residence or when he has assets in another state, for example a Swedish national with a summer house in Spain. The problem is to determine which na-tional law that is supposed to be applicable to the inheritance.</p><p>There are two principles that can be applicable on the choice of law, the principle of na-tionality and the principle of residency. If the principle of nationality is used the inherit-ance will be regulated by the deceased`s citizenship while the principle of residency takes aim on the deceased´s last domicile instead. Conflicts can occur between the two principles so that the legacy must be divided between two different legislations.</p><p>In October 2009 the Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on jurisdiction, applicable law, recognition and enforcement of decisions and authentic instruments in matters of succession and the creation of a European Certificate of Succession was presented, a regulation that will try to create harmonized rules on in-teralia the inheritance matters. The principle of residency is supposed to be the general rule according to the regulation, but the deceased should still have the privilege to choose the rules in his country of nationality to govern the succession. But is it really necessary to harmonize the rules of applicable law or is it satisfying with the rules that is today? This is questions that will be answered in this essay.</p>

When someone dies there will always be an inheritance, an inheritance that earlier has been seen as a national concern. However, every year there are about 450 000 deaths within the European Union linked to more than one country, either when the deceased has changed his state of residence or when he has assets in another state, for example a Swedish national with a summer house in Spain. The problem is to determine which na-tional law that is supposed to be applicable to the inheritance. There are two principles that can be applicable on the choice of law, the principle of na-tionality and the principle of residency. If the principle of nationality is used the inherit-ance will be regulated by the deceased`s citizenship while the principle of residency takes aim on the deceased´s last domicile instead. Conflicts can occur between the two principles so that the legacy must be divided between two different legislations. In October 2009 the Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on jurisdiction, applicable law, recognition and enforcement of decisions and authentic instruments in matters of succession and the creation of a European Certificate of Succession was presented, a regulation that will try to create harmonized rules on in-teralia the inheritance matters. The principle of residency is supposed to be the general rule according to the regulation, but the deceased should still have the privilege to choose the rules in his country of nationality to govern the succession. But is it really necessary to harmonize the rules of applicable law or is it satisfying with the rules that is today? This is questions that will be answered in this essay.

No description available.

No description available.

The globalization and the realization of a European common insurance market have increased the importance of cross border insurance contracts. Despite that, a gathered set of rules regulating cross border insurance contracts does not exist. The sets of rules within Private International Law which arises today when determining the applicable law regarding cross border insurance contracts are the law of 1993 on applicable law to certain insurance contracts (the law of 1993) and the law of 1998 on applicable law to contractual obligations (Rome Convention). Since the Rome Convention is the only Community instrument which still is in the form of a treaty, work has been done in order to convert it into a regulation, called the Rome-I-regulation. Therefore, the future Rome I-regulation is of importance for the thesis as well since it most likely will replace the Rome Convention. Swedish law is based on the principle of party autonomy, which means that the contracting parties have the right to freely agree on the content of the contract, including the choice of law. However, the thesis shows that some limitations to the parties’ freedom of choice does exist in the different sets of rules. The thesis also examines how the two sets of rules differ concerning the extent of the freedom of choice of law. Further, the thesis investigates the distinction between the rules regarding the choice of law within the same set of rules. In addition, the objective choice of law in accordance with the sets of rules is discussed. Which of the sets of rules that is applicable on a certain insurance contract is often difficult to foresee, particularly for someone who is not familiar with the legal systems. It is even more complicated to determine which provision in a certain set of rules that is applicable on a contracting party. Article 3 in the Rome Convention permits party autonomy regarding the choice of law in a business to business relation. When the contract involves a consumer, the party autonomy is reduced. Here, article 5 in the Rome Convention allow the parties to choose applicable law, but the choice shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the consumer’s country. A problem that the provision brings is that most of the insurance consumer contracts fall outside its scope since they rarely meet the criteria which the provision sets out. Instead the consumer contracts normally fall under the provisions in article 3, especially developed for businessmen on an equal level. The law of 1993 differ between small and large risks. A free choice of law is basicly only allowed when the insurance contract involves a large risk, which mainly includes risks insured by larger companies. When the insured risk is defined as a small risk, the choice of law is limited. Only under certain circumstances are the parties allowed to choose another law than the law in the country where the policy-holder has his habitual residence or central administration, or the law of the country where the risk is situated. Insurance contracts regarding small risks are usually signed by private persons or, to a certain extent, small- or medium sized companies. / Gränsöverskridande försäkringsavtal har fått en ökad betydelse i takt med globaliseringen och efter genomförandet av en inre europeisk marknad på försäkringsområdet. Trots det saknas ett samlat regelverk som reglerar lagval avseende gränsöverskridande försäkringsavtal. De regelverk i svensk internationell privaträtt som idag aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag på gränsöverskridande skadeförsäkringsavtal är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1993 års lag) och lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Då Romkonventionen är det enda gemenskapsinstrument som är i formen av ett fördrag pågår det ett arbete för att omvandla konventionen till en förordning, med arbetsnamnet Rom I. Även den framtida Rom I-förordningen är av betydelse för uppsatsen eftersom den med stor sannolikhet kommer att ersätta Romkonventionen. Utgångspunkten i svensk rätt är att avtalsfrihet råder, även vad gäller val av tillämplig lag. Det finns emellertid vissa begränsningar av parternas fria lagval i regelverken. Framställningen undersöker främst hur regelverken skiljer sig åt vad gäller omfattningen av parternas fria lagval. Ytterligare tillkommer det att utröna de olikheter som finns avseende partautonomin mellan reglerna i samma regelverk. Diskussion förs även om hur det objektiva lagvalet fastställs enligt regelverken i det fall parterna inte har gjort något lagval. Vilket av regelverken som blir tillämpligt på ett visst försäkringsavtal är svårt att förutse, framför allt för någon som inte är juridiskt insatt. Ännu svårare är det att fastställa vilken regel i ett visst regelverk en försäkringstagare omfattas av. Enligt artikel 3 i Romkonventionen råder i princip obegränsad partsautonomi mellan näringsidkare vad gäller lagvalet. Annorlunda blir det i ett konsumentförhållande där omfattningen av partsautonomin är begränsad. Parterna kan avtala om tillämplig lag även här, men lagvalet får inte medföra att konsumenten berövas det skydd som denne garanteras enligt lagen i sitt hemland enligt artikel 5. Problemet med bestämmelsen är att de flesta konsumentförsäkringsavtal hamnar utanför reglernas tillämpningsområde då de sällan kan uppfylla kriterierna som ställs upp i artikeln. Som en följd därav omfattas de istället av den generella regeln i artikel 3 som är särskilt utvecklad för jämbördiga näringsidkare. Det objektiva lagvalet fastställs i konventionen enligt närhetsprincipen med hjälp av en rad presumptioner. För försäkringsavtal aktualiseras i huvudsak regeln om den karaktäristiska prestationen. I 1993 års lag görs en uppdelning mellan massrisker och stora risker. Lagen tillåter endast partsautonomi i den mån den försäkrade risken faller under definitionen av en stor risk. Hit hör främst försäkringar som tecknats av större företag. Då den försäkrade risken är en massrisk är det fria lagvalet istället starkt begränsat. Ytterst sällan har parterna rätt att välja någon annan lag än lagen i det land där försäkringstagaren har sitt hemvist eller centrala förvaltning, eller, lagen i det land där risken är belägen. Försäkring för massrisker tecknas främst av privatpersoner och i viss mån av mindre företag. Även i Rom I råder obegränsad partsautonomi för de försäkringsavtal som omfattas av huvudregeln i artikel 3. Däremot har partsautonomin helt tagits bort för de konument-försäkringsavtal vilka faller under artikel 5. Istället underkastas ett sådant avtal alltid konsumentens lands lag. Vidare har en fast regel utformats för att fastställa det objektiva lagvalet som innebär att försäkringsgivarens lands lag skall tillämpas på försäkringsavtalet, såtillvida avtalet inte omfattas av artikel 5. Romkonventionen och 1993 års lag skiljer sig åt, både lagtekniskt och i deras bakomliggande syfte. Reglerna i konventionen är av generell natur eftersom de är utformade för tillämpas på ett stort antal olika slags avtal. 1993 års lag är istället specifikt utformad för att reglera lagval för försäkringsavtal. Att lagvalsreglerna är oharmoniserade leder till att EU-medborgare behandlas olika beroende på var försäkringstagaren har sitt försäkrade intresse. Ur konsumentskyddssynpunkt är Romkonventionen inte heller särskilt väl lämpad för försäkringsavtal. Omfattningen av partsautonomin för försäkringsavtal varierar, både mellan regelverken och inom dem. Problemet med de oharmoniserade lagvalsreglerna på försäkringsområdet har uppmärksammats vid arbetet med revideringen av Romkonventionens artiklar med anledning av en framtida omvandling till en förordning. Problemet kvarstår dock även efter revideringen av artiklarna. Omfattningen av partsautonomin har inskränkts i Rom I i förhållande till Romkonventionen.

<p>The globalization and the realization of a European common insurance market have increased the importance of cross border insurance contracts. Despite that, a gathered set of rules regulating cross border insurance contracts does not exist. The sets of rules within Private International Law which arises today when determining the applicable law regarding cross border insurance contracts are the law of 1993 on applicable law to certain insurance contracts (the law of 1993) and the law of 1998 on applicable law to contractual obligations (Rome Convention). Since the Rome Convention is the only Community instrument which still is in the form of a treaty, work has been done in order to convert it into a regulation, called the Rome-I-regulation. Therefore, the future Rome I-regulation is of importance for the thesis as well since it most likely will replace the Rome Convention.</p><p>Swedish law is based on the principle of party autonomy, which means that the contracting parties have the right to freely agree on the content of the contract, including the choice of law. However, the thesis shows that some limitations to the parties’ freedom of choice does exist in the different sets of rules. The thesis also examines how the two sets of rules differ concerning the extent of the freedom of choice of law. Further, the thesis investigates the distinction between the rules regarding the choice of law within the same set of rules. In addition, the objective choice of law in accordance with the sets of rules is discussed.</p><p>Which of the sets of rules that is applicable on a certain insurance contract is often difficult to foresee, particularly for someone who is not familiar with the legal systems. It is even more complicated to determine which provision in a certain set of rules that is applicable on a contracting party. Article 3 in the Rome Convention permits party autonomy regarding the choice of law in a business to business relation.</p><p>When the contract involves a consumer, the party autonomy is reduced. Here, article 5 in the Rome Convention allow the parties to choose applicable law, but the choice shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the consumer’s country. A problem that the provision brings is that most of the insurance consumer contracts fall outside its scope since they rarely meet the criteria which the provision sets out. Instead the consumer contracts normally fall under the provisions in article 3, especially developed for businessmen on an equal level.</p><p>The law of 1993 differ between small and large risks. A free choice of law is basicly only allowed when the insurance contract involves a large risk, which mainly includes risks insured by larger companies. When the insured risk is defined as a small risk, the choice of law is limited. Only under certain circumstances are the parties allowed to choose another law than the law in the country where the policy-holder has his habitual residence or central administration, or the law of the country where the risk is situated. Insurance contracts regarding small risks are usually signed by private persons or, to a certain extent, small- or medium sized companies.</p> / <p>Gränsöverskridande försäkringsavtal har fått en ökad betydelse i takt med globaliseringen och efter genomförandet av en inre europeisk marknad på försäkringsområdet. Trots det saknas ett samlat regelverk som reglerar lagval avseende gränsöverskridande försäkringsavtal. De regelverk i svensk internationell privaträtt som idag aktualiseras vid fastställandet av tillämplig lag på gränsöverskridande skadeförsäkringsavtal är lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1993 års lag) och lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). Då Romkonventionen är det enda gemenskapsinstrument som är i formen av ett fördrag pågår det ett arbete för att omvandla konventionen till en förordning, med arbetsnamnet Rom I. Även den framtida Rom I-förordningen är av betydelse för uppsatsen eftersom den med stor sannolikhet kommer att ersätta Romkonventionen. Utgångspunkten i svensk rätt är att avtalsfrihet råder, även vad gäller val av tillämplig lag. Det finns emellertid vissa begränsningar av parternas fria lagval i regelverken. Framställningen undersöker främst hur regelverken skiljer sig åt vad gäller omfattningen av parternas fria lagval. Ytterligare tillkommer det att utröna de olikheter som finns avseende partautonomin mellan reglerna i samma regelverk. Diskussion förs även om hur det objektiva lagvalet fastställs enligt regelverken i det fall parterna inte har gjort något lagval.</p><p>Vilket av regelverken som blir tillämpligt på ett visst försäkringsavtal är svårt att förutse, framför allt för någon som inte är juridiskt insatt. Ännu svårare är det att fastställa vilken regel i ett visst regelverk en försäkringstagare omfattas av. Enligt artikel 3 i Romkonventionen råder i princip obegränsad partsautonomi mellan näringsidkare vad gäller lagvalet. Annorlunda blir det i ett konsumentförhållande där omfattningen av partsautonomin är begränsad. Parterna kan avtala om tillämplig lag även här, men lagvalet får inte medföra att konsumenten berövas det skydd som denne garanteras enligt lagen i sitt hemland enligt artikel 5. Problemet med bestämmelsen är att de flesta konsumentförsäkringsavtal hamnar utanför reglernas tillämpningsområde då de sällan kan uppfylla kriterierna som ställs upp i artikeln. Som en följd därav omfattas de istället av den generella regeln i artikel 3 som är särskilt utvecklad för jämbördiga näringsidkare. Det objektiva lagvalet fastställs i konventionen enligt närhetsprincipen med hjälp av en rad presumptioner. För försäkringsavtal aktualiseras i huvudsak regeln om den karaktäristiska prestationen.</p><p>I 1993 års lag görs en uppdelning mellan massrisker och stora risker. Lagen tillåter endast partsautonomi i den mån den försäkrade risken faller under definitionen av en stor risk. Hit hör främst försäkringar som tecknats av större företag. Då den försäkrade risken är en massrisk är det fria lagvalet istället starkt begränsat. Ytterst sällan har parterna rätt att välja någon annan lag än lagen i det land där försäkringstagaren har sitt hemvist eller centrala förvaltning, eller, lagen i det land där risken är belägen. Försäkring för massrisker tecknas främst av privatpersoner och i viss mån av mindre företag.</p><p>Även i Rom I råder obegränsad partsautonomi för de försäkringsavtal som omfattas av huvudregeln i artikel 3. Däremot har partsautonomin helt tagits bort för de konument-försäkringsavtal vilka faller under artikel 5. Istället underkastas ett sådant avtal alltid konsumentens lands lag. Vidare har en fast regel utformats för att fastställa det objektiva lagvalet som innebär att försäkringsgivarens lands lag skall tillämpas på försäkringsavtalet, såtillvida avtalet inte omfattas av artikel 5.</p><p>Romkonventionen och 1993 års lag skiljer sig åt, både lagtekniskt och i deras bakomliggande syfte. Reglerna i konventionen är av generell natur eftersom de är utformade för tillämpas på ett stort antal olika slags avtal. 1993 års lag är istället specifikt utformad för att reglera lagval för försäkringsavtal. Att lagvalsreglerna är oharmoniserade leder till att EU-medborgare behandlas olika beroende på var försäkringstagaren har sitt försäkrade intresse. Ur konsumentskyddssynpunkt är Romkonventionen inte heller särskilt väl lämpad för försäkringsavtal. Omfattningen av partsautonomin för försäkringsavtal varierar, både mellan regelverken och inom dem. Problemet med de oharmoniserade lagvalsreglerna på försäkringsområdet har uppmärksammats vid arbetet med revideringen av Romkonventionens artiklar med anledning av en framtida omvandling till en förordning. Problemet kvarstår dock även efter revideringen av artiklarna. Omfattningen av partsautonomin har inskränkts i Rom I i förhållande till Romkonventionen.</p>

När något lagval inte gjorts gällande köpeavtal vid auktionsförsäljning av lösa saker är det lagen i det land där auktionen äger rum som ur svenskt perspektiv ska tillämpas, 4 § 3 st. lag (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Därmed krävs att internetauktioners fysiska plats fastställs, vilket leder till svårigheter eftersom det inte finns en geografisk plats för hemsidor. På området finns även Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen), vilken dock lämnar företräde för IKL. Rom I-förordningen har en bestämmelse lik den i IKL men med en väsentlig skillnad, nämligen att auktionsregleringen endast är tillämplig om en fysisk plats kan fastställas. I annat fall tillämpas först och främst säljarens lag och det finns även möjlighet till avvikelse när köpeavtalet har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som utpekats. Var en internetauktion har sin fysiska plats är långtifrån klart även om olika förslag till en sådan har framförts. En strikt tillämpning av IKL ger till skillnad från Rom I-förordningen inte någon möjlighet till beaktande av köpeavtalets anknytningar till olika länder, vilket är anledningen till att en tillämpning av Rom I-förordningen skulle vara eftersträvansvärd. Dock är det IKL som ska tillämpas och då det är mycket osäkert var och om fysisk plats för internetauktioner överhuvudtaget kan fastställas, är det möjligt att huvudregeln för köp av varor i IKL måste tillämpas. Det skulle innebära en tillämpning av säljarens lag, vilket dock inte är eftersträvansvärt vid auktionsförsäljning. Med hänsyn till att konsumentköp vid internetauktioner blivit allt vanligare kan även konsumentskyddsregler påverka den tillämpliga lagen. 

In today’s society it is not uncommon for people to move across borders. We are more likely to work and study in other countries, initiate cross-border relationships, acquire property in other states and change our residence. Therefore it is not uncommon for a per-son to leave inheritance in several states. The laws of succession differ between countries which creates an uncertainty among the devisors when planning their successions. This un-certainty, to which court has jurisdiction and to which country’s law is applicable, is con-sidered as incompatible with the free movement of people and capital within the EU. Therefore, the EU regulation No 650/2012 has been introduced to reduce the uncertainty and enable the EU citizens to govern their successions in advance.The purpose of this paper is to examine whether the regulation solves the current problems regarding the court of jurisdiction and applicable law in cross-border situations concerning succession within the EU and how this regulation in these matters relate to third state. To answer the purpose of this paper the applicable law is studied from a problem-based per-spective. The sources of law is systematized, interpreted and defined in the paper with a descriptive method.The regulation states that the principle of domicile is to be used as a harmonizing principle both regarding jurisdiction and applicable law. The regulation however, does not provide a clear definition of the term domicile. The authors of this paper consider this to be a problem in the enforcement of the principle. The regulation has universal application, wherefore the court may have to apply another state’s law when judging the succession. In such situations it may, for several reasons, be difficult to maintain a high level of legal certainty. The regu-lation only binds the Member States but may still be beneficial in successions related to a third State. / I dagens samhälle är det vanligt att människor rör sig över landsgränserna. Gränsöverskri-dandeförhållanden inleds, allt fler personer arbetar och studerar utanför medborgarskaps-landet, de byter hemvist och förvärvar egendom i andra stater, vilket gör att det vid en per-sons bortgång inte är ovanligt att denne efterlämnar kvarlåtenskap i flera stater. Staters arvsrättsliga regler skiljer sig åt vilket skapar en osäkerhet hos arvlåtaren då denne ska pla-nera för sin kvarlåtenskap. Denna oförutsägbarhet, avseende främst vilken domstol som är behörig samt vilken lag som är tillämplig, har ansetts strida mot den fria rörligheten av människor och kapital inom EU. Därför har en EU-förordning, nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkän-nande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, förhandlats fram för att minska osäkerheten och underlätta för EU:s medborgare att utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg.Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida förordning nr 650/2012 löser nuvarande problematik avseende domsrätts- och lagvalsfrågorna i gränsöverskridanade arvsituationer inom EU samt hur denna förordning i dessa frågor förhåller sig till tredjestat. För att be-svara syftet utreds gällande rätt ur en problemorienterad synvinkel. Rättskällorna systemati-seras och tolkas för att sedan framställas i uppsatsen med en deskriptiv metod.I förordningen anges hemvistprincipen som harmoniserande anknytningsprincip både av-seende domsrätt och lagval. Det anges dock ingen klar och tydlig definition av hemvistbe-greppet, vilket uppsatsförfattarna anser utgör ett problem vid tillämpningen av principen. Förordningen är universell varför den behöriga domstolen kan tvingas tillämpa en annan stats lag. I sådana situationer kan det av flera anledningar vara svårt att upprätthålla en hög rättsäkerhet. Förordningen binder endast unionens medlemsstater men kan ändå vara till fördel i arvsmål med anknytning till tredjestat.

<p>När arbetstagare utstationeras till ett land annat än det ordinarie, är det inte alltid självklart vilket lands lag eller rättsystem som ska reglera anställningsavtalet. Då görs ett lagval, som innebär att utländsk lag kan tillämpas på vissa situationer i de nationella domstolarna. För utstationering inom EU regleras lagvalet av Utstationeringsdirektivet. Detta tillämpas dock under en begränsad tid, och sedan övergår avtalet till att regleras av Romkonventionen. Speciella lagvalsregler för individuella anställningsavtal återfinns i Romkonventionens art. 6. Förändringarna för individuella anställningsavtal i och med Rom I-förordningen ligger främst i att rättsakten blir direkt tillämplig, att EG-domstolen ges tolkningsmöjlighet samt att ordalydelsen moderniseras i art. 8. Att domstolen ges en exklusiv makt att lösa tolkningssvårigheter av lagvalsregler för individuella anställningsavtal innebär att det finns en avsikt att det som stadgas i Rom I-förordningen i framtiden ska utvecklas genom EG-domstolens praxis. Denna praxis kan förmodas att i framtiden skapa ett mer överskådligt rättsläge vid tillämpningen av förordningens art. 8.</p>