This study explores the United Kingdom’s Nationality and Borders Act’s inadmissibility criteria for asylum claims. An inadmissible asylum claim results in transferral to Rwanda to process the applicant’s claim, formalised under the Memorandum of Understanding. The study uses a normative legal method, applying international human rights law to national law to aim to determine whether the United Kingdom’s immigration law is in violation of articles 3 and 4 of the European Convention on Human Rights, as well as articles 31(1) and 33(1) of the Refugee Convention. Each article is applied respectively to sections 16 and 40 of the Nationality and Borders Act. The aim is subsequently achieved when the conclusion is reached that the Nationality and Borders Act is in breach of articles 3 and 4 of the European Convention on Human Rights, as well as articles 31(1) and 33(1) of the Refugee Convention. The results of this study highlight a discussion surrounding impermissible externalisation of asylum law, the limitations of international human rights law, and the interrelation between law and politics.

In today’s society it is not uncommon for people to move across borders. We are more likely to work and study in other countries, initiate cross-border relationships, acquire property in other states and change our residence. Therefore it is not uncommon for a per-son to leave inheritance in several states. The laws of succession differ between countries which creates an uncertainty among the devisors when planning their successions. This un-certainty, to which court has jurisdiction and to which country’s law is applicable, is con-sidered as incompatible with the free movement of people and capital within the EU. Therefore, the EU regulation No 650/2012 has been introduced to reduce the uncertainty and enable the EU citizens to govern their successions in advance.The purpose of this paper is to examine whether the regulation solves the current problems regarding the court of jurisdiction and applicable law in cross-border situations concerning succession within the EU and how this regulation in these matters relate to third state. To answer the purpose of this paper the applicable law is studied from a problem-based per-spective. The sources of law is systematized, interpreted and defined in the paper with a descriptive method.The regulation states that the principle of domicile is to be used as a harmonizing principle both regarding jurisdiction and applicable law. The regulation however, does not provide a clear definition of the term domicile. The authors of this paper consider this to be a problem in the enforcement of the principle. The regulation has universal application, wherefore the court may have to apply another state’s law when judging the succession. In such situations it may, for several reasons, be difficult to maintain a high level of legal certainty. The regu-lation only binds the Member States but may still be beneficial in successions related to a third State. / I dagens samhälle är det vanligt att människor rör sig över landsgränserna. Gränsöverskri-dandeförhållanden inleds, allt fler personer arbetar och studerar utanför medborgarskaps-landet, de byter hemvist och förvärvar egendom i andra stater, vilket gör att det vid en per-sons bortgång inte är ovanligt att denne efterlämnar kvarlåtenskap i flera stater. Staters arvsrättsliga regler skiljer sig åt vilket skapar en osäkerhet hos arvlåtaren då denne ska pla-nera för sin kvarlåtenskap. Denna oförutsägbarhet, avseende främst vilken domstol som är behörig samt vilken lag som är tillämplig, har ansetts strida mot den fria rörligheten av människor och kapital inom EU. Därför har en EU-förordning, nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkän-nande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, förhandlats fram för att minska osäkerheten och underlätta för EU:s medborgare att utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg.Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida förordning nr 650/2012 löser nuvarande problematik avseende domsrätts- och lagvalsfrågorna i gränsöverskridanade arvsituationer inom EU samt hur denna förordning i dessa frågor förhåller sig till tredjestat. För att be-svara syftet utreds gällande rätt ur en problemorienterad synvinkel. Rättskällorna systemati-seras och tolkas för att sedan framställas i uppsatsen med en deskriptiv metod.I förordningen anges hemvistprincipen som harmoniserande anknytningsprincip både av-seende domsrätt och lagval. Det anges dock ingen klar och tydlig definition av hemvistbe-greppet, vilket uppsatsförfattarna anser utgör ett problem vid tillämpningen av principen. Förordningen är universell varför den behöriga domstolen kan tvingas tillämpa en annan stats lag. I sådana situationer kan det av flera anledningar vara svårt att upprätthålla en hög rättsäkerhet. Förordningen binder endast unionens medlemsstater men kan ändå vara till fördel i arvsmål med anknytning till tredjestat.

Le prolongement du processus de communautarisation va certes avoir des conséquences sur le plan extérieur de l'Union européenne. La reconnaissance des décisions tierces par le juge français sera désormais influencée par l’application des principes et valeurs européens. La présente étude mettra l'accent sur le sort des conditions exigées, en France, pour les décisions tierces. Le rôle du juge d'exéquatur sera déterminant pour illustrer la transition de la pratique juridictionnelle. En effet, c'est le pouvoir de celui-ci qui va déterminer le sort de cette pratique envers les décisions émanant des États tiers. Outre les conventions élaborées dans le cadre européen, la convention de Bruxelles du 27 septembre de 1968 et le règlement européen n° 44/2001, ainsi que le règlement Bruxelles II, Bruxelles II bis et les accords de partenariat, ne seront pas à l'abri de notre recherche. Autrement dit, nous voulons mesurer le développement du droit international privé européen, notamment en termes d'entraide judiciaire, sur le plan extérieur. Le but est de donner au droit européen une dimension universelle. / The extension process of communitarisation will certainly have implications outside the European Union. Recognition of third decisions by the French judge will now be influenced by the application of European principles and values. This study will focus on the fate of the conditions required in France for the third decisions. The role of the judge will determine exequatur to illustrate the transition from legal practice. Indeed, it is the power of it will determine the fate of this practice to decisions from other States. In addition to the conventions developed in the European context, the Brussels Convention of 27 September 1968 and this Regulation No. 44/2001 (also Brussels II and Brussels II bis) and the partnership agreements, will not be immune to our research. In other words, we want to measure the development of European private international law, particularly in terms of mutual legal assistance on the outside. The goal is to give the European international private law a universal dimension.