No description available.

Mut- och bestickningsreglerna återfinns i 17 och 20 kapitlet i Brottsbalken (1962:700) och reglerar förhållandet när en arbets- eller uppdragstagare fattar ett beslut på grund av otillbörlig påverkan i form av muta eller bestickning. Ursprungligen tillkom reglerna för att kontrollera den statliga sektorns myndighetsutövning men eftersom samhällets utveckling lett till ökade privata inslag har lagstiftningen kontinuerligt uppdaterats och idag omfattas anställda inom både privat och statlig sektor. För att kampen mot korruption ska bli så effektiv som möjligt är det viktigt att angripa problemet på såväl nationellt som internationellt plan. Denna uppsats har undersökt vilka möjligheter som står till buds för att åtala en svensk privatanställd för korruptionsbrott som begåtts utanför Sverige. Uppsatsen indikerar på att lagstiftningen i dagsläget är otillräcklig för att binda privatanställda till mut- och bestickningsbrott. Lagens nuvarande utformning innebär att privatanställda endast riskerar åtal om deras huvudman väljer att anmäla transaktionen, alternativt om åklagaren finner det påkallat från allmän synpunkt. Huvudmannens valfrihet leder således troligtvis till att flertalet fall undgår åklagarens granskning. För att ändå upprätthålla en viss standard har svensk kod om gåvor, förmåner och andra belöningar i näringslivet presenterats i SOU 2010:38. Tyvärr uppstår ingen konsekvens vid kodöverträdelse, vilket gör att koden saknar den tyngd som ur ett straffrättsligt perspektiv krävs för faktisk efterlevnad. Detta betyder dock inte att koden är utan verkan eftersom alla åtgärder i kampen mot korruption är positiva eftersom de bidrar till att skapa en sundare marknad. För att svensk domstol ska kunna beivra ett brott som begåtts utomlands måste domstolen ha jurisdiktion över brottet i fråga. Domstolens får jurisdiktion enbart om anknytning mellan brottet och Sverige kan påvisas. Vidare följer av principen om dubbel straffbarhet att brottet även måste definieras som ett brott i det land där gärningen begåtts. En möjlighet för Sverige, som skulle vidga landet jurisdiktion, vore att prioritera universalitetsprincipen framför dubbel straffbarhetsprincipen. Universalitetsprincipen innebär att ett brott är så allvarligt att det ligger i flertalets intressenters intresse att bekämpa det. Eftersom mut- och bestickningsbrott är av så allvarlig art och hindra länder utveckling fallet mut- och bestickningsbrott troligtvis under denna kategori. Sammanfattningsvis skulle den svenska mut- och bestickningslagstiftningen bli mer effektiv gentemot privata subjekt med verksamhet utomlands ifall lagstiftningens var mer tillämpar på den privata sektorn samtidigt som avsteg från dubbel straffbarhetsprincipen genomfördes. Svensk kod om gåvor, förmåner och andra belöningar i näringslivet kan dock bidra till att öka standarden inom näringslivet vilket på så sätt kan ha en positiv inverkan i kampen mot korruption.

No description available.

Antag att två parter i två olika EU-stater gör affärer med varandra. En bank med säte i Frankrike ingår ett avtal rörande förvaltning av kapital åt en klient med hemvist i Spanien. Parterna kommer sedermera överens om att eventuella tvister med anknytning till huvudavtalet ska prövas exklusivt av domstol i Luxemburg för det fall klienten väcker talan. Därutöver anges i avtalet att banken ska behålla sin rätt att väcka talan vid varje annan behörig domstol. Parterna har därmed ingått ett prorogationsavtal som ger banken ett ”större urval” av behöriga domstolar. En sådan prorogationsklausul skapar en obalans i parternas avtalsförhållande, eftersom den ena parten åläggs att väcka talan i en EU-medlemsstat, medan motparten i princip kan väcka talan i vilket land som helst. Frågan är i vilken utsträckning sådana s.k. asymmetriska eller ensidiga prorogationsavtal är giltiga inom EU. Denna uppsats avser att undersöka vilka sorters prorogationsavtal som är giltiga enligt Bryssel I-förordningen och den nya Bryssel I-förordningen.

In today’s society it is not uncommon for people to move across borders. We are more likely to work and study in other countries, initiate cross-border relationships, acquire property in other states and change our residence. Therefore it is not uncommon for a per-son to leave inheritance in several states. The laws of succession differ between countries which creates an uncertainty among the devisors when planning their successions. This un-certainty, to which court has jurisdiction and to which country’s law is applicable, is con-sidered as incompatible with the free movement of people and capital within the EU. Therefore, the EU regulation No 650/2012 has been introduced to reduce the uncertainty and enable the EU citizens to govern their successions in advance.The purpose of this paper is to examine whether the regulation solves the current problems regarding the court of jurisdiction and applicable law in cross-border situations concerning succession within the EU and how this regulation in these matters relate to third state. To answer the purpose of this paper the applicable law is studied from a problem-based per-spective. The sources of law is systematized, interpreted and defined in the paper with a descriptive method.The regulation states that the principle of domicile is to be used as a harmonizing principle both regarding jurisdiction and applicable law. The regulation however, does not provide a clear definition of the term domicile. The authors of this paper consider this to be a problem in the enforcement of the principle. The regulation has universal application, wherefore the court may have to apply another state’s law when judging the succession. In such situations it may, for several reasons, be difficult to maintain a high level of legal certainty. The regu-lation only binds the Member States but may still be beneficial in successions related to a third State. / I dagens samhälle är det vanligt att människor rör sig över landsgränserna. Gränsöverskri-dandeförhållanden inleds, allt fler personer arbetar och studerar utanför medborgarskaps-landet, de byter hemvist och förvärvar egendom i andra stater, vilket gör att det vid en per-sons bortgång inte är ovanligt att denne efterlämnar kvarlåtenskap i flera stater. Staters arvsrättsliga regler skiljer sig åt vilket skapar en osäkerhet hos arvlåtaren då denne ska pla-nera för sin kvarlåtenskap. Denna oförutsägbarhet, avseende främst vilken domstol som är behörig samt vilken lag som är tillämplig, har ansetts strida mot den fria rörligheten av människor och kapital inom EU. Därför har en EU-förordning, nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkän-nande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, förhandlats fram för att minska osäkerheten och underlätta för EU:s medborgare att utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg.Syftet med denna uppsats är att utreda huruvida förordning nr 650/2012 löser nuvarande problematik avseende domsrätts- och lagvalsfrågorna i gränsöverskridanade arvsituationer inom EU samt hur denna förordning i dessa frågor förhåller sig till tredjestat. För att be-svara syftet utreds gällande rätt ur en problemorienterad synvinkel. Rättskällorna systemati-seras och tolkas för att sedan framställas i uppsatsen med en deskriptiv metod.I förordningen anges hemvistprincipen som harmoniserande anknytningsprincip både av-seende domsrätt och lagval. Det anges dock ingen klar och tydlig definition av hemvistbe-greppet, vilket uppsatsförfattarna anser utgör ett problem vid tillämpningen av principen. Förordningen är universell varför den behöriga domstolen kan tvingas tillämpa en annan stats lag. I sådana situationer kan det av flera anledningar vara svårt att upprätthålla en hög rättsäkerhet. Förordningen binder endast unionens medlemsstater men kan ändå vara till fördel i arvsmål med anknytning till tredjestat.

Skadestånd i gränsöverskridande brottmål är ett ämne som berör frågor om såväl domstols internationella behörighet som frågor om lagval. I uppsatsen har särskilt frågor om behörighet och lagval diskuterats för det fall det enskilda anspråket avskiljs från brottmålet. Är det självklart att svensk lag ska tillämpas på hela brottmålsprocessen eller ska det vara annorlunda vid handläggningen av det enskilda anspråket? Frågan om domstols internationella behörighet uppmärksammas sällan i domstol, medan bestämmelserna i 2 kap. BrB gör det. När domstolen konstaterat att den är behörig enligt BrB har svensk lag, som regel, tillämpats på hela processen. Det är något som ifrågasätts i uppsatsen. Uppsatsen har också tagit ställning till frågan om vem som ansvarar för att utländsk rätt ska uppmärksammas. Vidare har uppsatsen belyst problemet att tillämpningen av skadeståndsrättsliga principer varierar beroende på vilken myndighet som handlägger frågan. Sammanfattningsvis är det min uppfattning att lagvalsfrågor inte hanteras enligt gällande rätt. Ett annat problem som uppmärksammas är att EU:s Bryssel I a-förordning och Rom II-förordning får något av en fakultativ ställning i svensk rätt i så kallade blandade mål – det vill säga när domstolen handlägger brottmålet och tvistemålet gemensamt i en och samma rättegång. Uppsatsen illustrerar att svensk nationell lagstiftning i fråga om behörighet och lagval behöver ses över för att bättre samspela med unionsrättsliga bestämmelser i skadeståndsfrågor i gränsöverskridande brottmål. En av slutsatserna i uppsatsen är att de oklarheter som föreligger i dessa avseenden leder till rättsosäkerhet. / This master thesis illustrates and analyzes the various problems which might occur when dealing with questions of damages in cross-border criminal cases. In the Nordic legal systems the tradition is to join the private claim with the criminal case and handle them together in the criminal trial procedure. In Sweden the criminal case is decided under the Swedish Criminal Code (brottsbalken, SFS 1962:700) while the question of indemnity liability is decided under the Tort Liability Act (skadeståndslagen, SFS 1972:207) which is a part of the civil procedural law. In modern days Internet is often used as an aid to commit crimes. The Internet-related crimes have increased during the past decades. The perpetrator in one country can, by using Internet, commit crimes towards victims in other countries. Accordingly, I have analyzed the following questions: How should the courts’ international jurisdiction be decided when dealing with a private claim in a criminal case? Furthermore, which law is applicable when deciding the private claim? Other issues concern under what circumstances a court can separate the private claim from the criminal case. My analysis may shed some light on the needs of updating national regulations in these questions. Some of the issues this master thesis focuses on are that the Brussels Ibis Regulation and Rome II Regulation is treated as optional law instead of non-optional law. These instruments are to have priority as they originate in EU law. This master thesis shows that these issues must be dealt with in order to have confidence in the legal system and also to defend the rule of law such as legal security and foreseeability.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.