Antag att två parter i två olika EU-stater gör affärer med varandra. En bank med säte i Frankrike ingår ett avtal rörande förvaltning av kapital åt en klient med hemvist i Spanien. Parterna kommer sedermera överens om att eventuella tvister med anknytning till huvudavtalet ska prövas exklusivt av domstol i Luxemburg för det fall klienten väcker talan. Därutöver anges i avtalet att banken ska behålla sin rätt att väcka talan vid varje annan behörig domstol. Parterna har därmed ingått ett prorogationsavtal som ger banken ett ”större urval” av behöriga domstolar. En sådan prorogationsklausul skapar en obalans i parternas avtalsförhållande, eftersom den ena parten åläggs att väcka talan i en EU-medlemsstat, medan motparten i princip kan väcka talan i vilket land som helst. Frågan är i vilken utsträckning sådana s.k. asymmetriska eller ensidiga prorogationsavtal är giltiga inom EU. Denna uppsats avser att undersöka vilka sorters prorogationsavtal som är giltiga enligt Bryssel I-förordningen och den nya Bryssel I-förordningen.