No description available.

<p>The EU guarantees the free movement of persons. The citizens of the EU Member States have the right to move freely without barriers within the EU borders and this result in an integration of the peoples in Europe. The integration result in several international family relationships. It is not unusual in the present situation that families have international relations. For example, spouses in a married couple may have different nationality. The international family law in Europe is applicable in case of a cross-border family dispute.</p><p>The international family law consists of specific common rules on jurisdiction and rules on recognition and enforcement of judgments. There is no substantive family law or conflict-of-law rules in the international family law in the present situation. National law regulates the substantive law and the conflict-of-law rules. Since all Member States applies its own substantive family law, and the fact that national family law rules may differ in many cases, the absence of a common substantive family law in the EU cause issues in international family law. The differences in the substantive family laws affect citizens negatively in case of one Member State imposes less favorable legal effects compared to the internal law of another Member State. The national conflict-of-law rules apply since the international family law does not include any conflict-of-law rules. The conflict-of-law rules identifies the applicable national substantive law which gives rise to the problems in cross-border disputes. The international family law has no substantive solution to the cross-border disputes. The issues in international family law are that EU citizens are not necessarily treated the same way in all Member States even if the circumstances in a family law situation are identical. Legal uncertainty, risk of discrimination on grounds of nationality and possible obstacles to the free movement of people in the EU are examples of how citizens are affected by the divergences in international family law in the EU.</p><p>A harmonisation of substantive family law is required to meet the citizens' rights under similar conditions in all Member States. However, the EU should not strive for common conflict-of-law rules since these rules only specify the substantive law. Differences in judicial practice arise in the substantive family law. A harmonised substantive law in the EU is required to avoid such differences. A harmonisation of these rules is complex due to the differences in national law. For example, the differences in the substantive law give rise to difficulties to harmonise the substantive rules by means of regulations. An appropriate solution for the harmonisation of substantive law is to let the Court of Justice of the European Union and the literature achieve a harmonised international family in Europe in due time.</p>

The EU guarantees the free movement of persons. The citizens of the EU Member States have the right to move freely without barriers within the EU borders and this result in an integration of the peoples in Europe. The integration result in several international family relationships. It is not unusual in the present situation that families have international relations. For example, spouses in a married couple may have different nationality. The international family law in Europe is applicable in case of a cross-border family dispute. The international family law consists of specific common rules on jurisdiction and rules on recognition and enforcement of judgments. There is no substantive family law or conflict-of-law rules in the international family law in the present situation. National law regulates the substantive law and the conflict-of-law rules. Since all Member States applies its own substantive family law, and the fact that national family law rules may differ in many cases, the absence of a common substantive family law in the EU cause issues in international family law. The differences in the substantive family laws affect citizens negatively in case of one Member State imposes less favorable legal effects compared to the internal law of another Member State. The national conflict-of-law rules apply since the international family law does not include any conflict-of-law rules. The conflict-of-law rules identifies the applicable national substantive law which gives rise to the problems in cross-border disputes. The international family law has no substantive solution to the cross-border disputes. The issues in international family law are that EU citizens are not necessarily treated the same way in all Member States even if the circumstances in a family law situation are identical. Legal uncertainty, risk of discrimination on grounds of nationality and possible obstacles to the free movement of people in the EU are examples of how citizens are affected by the divergences in international family law in the EU. A harmonisation of substantive family law is required to meet the citizens' rights under similar conditions in all Member States. However, the EU should not strive for common conflict-of-law rules since these rules only specify the substantive law. Differences in judicial practice arise in the substantive family law. A harmonised substantive law in the EU is required to avoid such differences. A harmonisation of these rules is complex due to the differences in national law. For example, the differences in the substantive law give rise to difficulties to harmonise the substantive rules by means of regulations. An appropriate solution for the harmonisation of substantive law is to let the Court of Justice of the European Union and the literature achieve a harmonised international family in Europe in due time.

No description available.

The purpose of this thesis is to investigate the European certificate of succession, and how it affects Swedish inheritance law. The European certificate of succession is a European document that will be introduced in august 2015 in the EU regulation of succession. The certificate of succession is meant to simplify the current process of cross-border inheritance by legitimizing the concerned parties, which according to the regulation are: heirs, legatees, executors of wills and administrators of the estate. According to the regulation, the member state of which the deceased had habitual residence shall have jurisdiction to rule on the succession as a whole. Since the certificate is a European document, it will have legal effect in all member states. Because of this, a decision from one authority/court in a member state will also be applicable in the other member states. This means that national law in a certain capacity becomes cross-border law, which requires strong regulation. The certificate itself cannot be counted as an estate inventory, choice of law, will, or similar. It can however be a basis for a decision concerning inheritance. The certificate can be considered as an acknowledgement of a decision from one member state, which will also be applicable in the other member states. In Sweden, the certificate will be issued by “Skatteverket” (the Swedish tax agency). The European certificate of succession will considerably simplify the cross-border inheritance process for EU-citizens. / Uppsatsens syfte är undersöka arvsintyget som rättshandling och diskutera dess följder på svensk arvsrätt. Det europeiska arvsintyget är en europeisk rättshandling som kommer införas i augusti 2015 i samband med EU:s nya arvsförordning. Arvsintyget är menat att förenkla processen vid gränsöverskridande arvsfrågor genom att legitimera de berörda parterna. Vilka enligt förordningen är: arvtagare, testamentstagare, boutredningsmän och testamentsexekutorer. I och med den nya arvsförordningen kommer hemvistprincipen få en större roll inom den europeiska arvsrätten och arvsintyget kan då användas för att förmedla ett domslut/bestämmande från en medlemsstat till en annan. Även universalitetsprincipen är av stor vikt vid behörighetsfrågor om gränsöverskridande arv, då den innebär att all kvarlåtenskap ska ingå i samma boutredning. Eftersom arvsintyget är en europeisk rättshandling kommer den ha rättsverkan i alla EU-länder som är bundna av arvsförordningen. Därför kommer ett beslut från myndighet/domstol i en medlemsstat även gälla i andra medlemsstater, vilket meddelas genom arvsintyget. Detta leder till att nationell lag i viss kapacitet blir gränsöverskridande, vilket kräver strikt reglering. Arvsintyget kan inte i sig självt räknas som en fördelning av kvarlåtenskap, lagvalsavtal eller liknande. Det kan dock ligga till grund för beslutande angående arvsskifte. Arvsintyget kan anses vara en kvittens av ett beslut från en medlemsstat, vilket ska gälla även i andra medlemsstater. Arvsintyget kommer i Sverige utfärdas av Skatteverket och kommer betydligt underlätta för EU-medborgare vid gränsöverskridande arvsfrågor.

Inom den internationella privaträtt- och processrätten är lagvalsfrihet, s.k. parts-autonomi, ett allt vanligare inslag. Vad gäller makars förmögenhetsförhållanden förekommer lagvalsfrihet i svensk lagstiftning genom NÄF (som är tillämplig på äktenskap med endast nordisk anknytning) och LIMF (som tillämpas på övriga förhållanden med utländsk anknytning). Dessutom finns lagvalsfrihet mellan makar i ett förslag till en EU-rättsakt om makars förmögenhetsförhållanden som förväntas bli antagen inom en snar framtid av 17 medlemsländer inklusive Sverige.   En obegränsad lagvalsfrihet kan leda till oönskade effekter på bodelningen med oskäliga bodelningsresultat som följd. Syftet med uppsatsen är dels att identifiera eventuella brister med utformningen av lagvalsfriheten som rör internationella makars förmögenhetsförhållanden, dels att behandla vilket skydd som finns i lagstiftningen för makar som p.g.a. ett oförmånligt lagvalsavtal drabbats av ett oskäligt bodelnings-resultat. Förutom vad avser nuvarande svensk lagstiftning diskuteras dessa frågor även med utgångspunkt ur en framtida EU-rättsakt.   De största problemen med utformningen av lagvalsfriheten är hänförliga till hemvist-kriteriet som är kopplat till lagvalsbestämmelserna. Inom svensk rättspraxis tenderar rättstillämparna göra inte helt samstämmiga tolkningar av hemvistbegreppet, trots att en definition finns i lagen. Skillnaderna i tolkningen av hemvistbegreppet torde således kunna bli än mer uttalade i en EU-rättsakt där någon definition av hemvistbegreppet inte förekommer. Eftersom lagvalsavtal mellan makar kan ha grundats på den ena makens hemvist, riskerar divergerande tolkningar av hemvistbegreppet leda till olika bedömningar av lagvalsavtalets giltighet. Det i sin tur är ett hot mot rättssäkerheten på området, vilket går stick i stäv med lagvalsfrihetens syfte. Det föreligger således ett behov av att införa en tydlig definition av hemvistbegreppet till det förslag som ligger till grund för den kommande rättsakten. En definition som har sin utgångspunkt ur målet med rättsakten, nämligen att öka förutsebarheten om tillämplig lag för att främja fri rörlighet inom unionen.   Inom svensk Äktenskapsbalk (ÄktB) finns flera bestämmelser till skydd för makar mot oskäliga bodelningar. Dessa ges ett tydligt tillämpningsutrymme även i LIMF där de stadgats som internationellt tvingande, oavsett vilken stats rättsordning som är tillämplig. I NÄF däremot är dessa bestämmelsers tillämpningsutrymme betydligt mer osäkert. Det är inte i linje med EU-domstolens strängare tolkning av vad som kan betraktas som internationellt tvingande regler. Vidare är ÄktB:s skyddsregler inte formulerade på så sätt att det framgår att lagstiftarens avsikt är att de ska vara internationellt tvingande. Sammantaget finns risk att ÄktB:s skyddsregler mot oskäliga bodelningar inte kommer att kunna åberopas i framtida tvister där utländsk lag har valts genom ett avtal mellan makarna.   För att förstärka ställningen av ÄktB:s skyddsregler om bland annat jämkning av oskäliga bodelningar, finns det skäl för lagstiftaren att vidta åtgärder inför antagandet av en EU-rättsakt. Åtgärderna kan innefatta omformulering av bestämmelserna i ÄktB, alternativt införande av kompletterande bestämmelser till den rättsakt som ska antas. Endast därigenom kan vi garantera ett fortsatt skydd för makar som drabbas av oskäliga bodelningar och riskerar att gå miste om egendom de borde ha rätt till.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.