No description available.

No description available.

Antag att två parter i två olika EU-stater gör affärer med varandra. En bank med säte i Frankrike ingår ett avtal rörande förvaltning av kapital åt en klient med hemvist i Spanien. Parterna kommer sedermera överens om att eventuella tvister med anknytning till huvudavtalet ska prövas exklusivt av domstol i Luxemburg för det fall klienten väcker talan. Därutöver anges i avtalet att banken ska behålla sin rätt att väcka talan vid varje annan behörig domstol. Parterna har därmed ingått ett prorogationsavtal som ger banken ett ”större urval” av behöriga domstolar. En sådan prorogationsklausul skapar en obalans i parternas avtalsförhållande, eftersom den ena parten åläggs att väcka talan i en EU-medlemsstat, medan motparten i princip kan väcka talan i vilket land som helst. Frågan är i vilken utsträckning sådana s.k. asymmetriska eller ensidiga prorogationsavtal är giltiga inom EU. Denna uppsats avser att undersöka vilka sorters prorogationsavtal som är giltiga enligt Bryssel I-förordningen och den nya Bryssel I-förordningen.

No description available.

<p>Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel-I-förordningen syftar till att skapa ett ömsesidigt erkännande av undertecknande länders domstolar och domar i civila och kommersiella mål, för att därigenom effektivisera domstolsprocesserna, öka rättssäkerheten och förenkla den europeiska processföringen över medlemsstaternas gränser. Således är det idag möjligt för en svensk medborgare att, under vissa omständigheter, starta en process mot en tysk medborgare, i exempelvis Italien.</p><p>Medlemsländernas domstolsförfarande kan dock skilja sig avsevärt från varandra, inte minst när det kommer till tiden det tar för en process att handläggas. Italien och Belgien har utpekats som två länder där handläggningstiden är avsevärt mycket längre än i andra medlemsländer. Den långa handläggningstiden kan tillsammans med reglerna om litispendens missbrukas för att bromsa upp alternativt förhindra att en sanktion meddelas. Problemet har speciellt uppmärksammats på det patenträttsliga området.</p><p>Torpedstrategin, som den kallas, syftar till att förhindra alternativt fördröja patenthavarens möjligheter att föra process mot intrångsmakaren. Det som har möjliggjort detta är dels reglerna i det privaträttsliga domstolssamarbetet, dels avsaknaden av ett europeiskt harmoniseringsarbete på patenträttens område och dels de nationella skillnaderna i domstolarnas handläggningstid.</p><p>Förutom att begränsa möjligheten för patenthavaren att skydda sitt patent, vilket på sikt kan leda till att det ekonomiska värdet av patent i urholkas Europa, kan förekomsten av torpedstrategin leda till ett ineffektivt agerande mellan inblandade parter vid en patenttvist.</p><p>Praxis på både nationell nivå och europanivå har dock utvecklats mot ett restriktivt förtydligande av den extraterritoriella jurisdiktionen. Den belgiska domstolen, som länge har varit ett populärt mål för torpedstrategin, har nyligen i två uppmärksammade fall troligen begränsat möjligheten att genomföra ett lyckat torpedförfarande där. Även EG-domstolen förväntas komma med ett utslag som begränsar torpedstrategins framtidsutsikter.</p><p>Den lösning som länge diskuterats i EU är införandet av ett gemenskapspatent som skall vara ett enda patent med samma rättsverkningar i samtliga medlemsstater. Tanken är att gemenskapspatenten skall vara oberoende nationell rätt och att patenttvister angående såväl giltighet som intrång skall avgöras av en central domstol under GD.</p>

Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel-I-förordningen syftar till att skapa ett ömsesidigt erkännande av undertecknande länders domstolar och domar i civila och kommersiella mål, för att därigenom effektivisera domstolsprocesserna, öka rättssäkerheten och förenkla den europeiska processföringen över medlemsstaternas gränser. Således är det idag möjligt för en svensk medborgare att, under vissa omständigheter, starta en process mot en tysk medborgare, i exempelvis Italien. Medlemsländernas domstolsförfarande kan dock skilja sig avsevärt från varandra, inte minst när det kommer till tiden det tar för en process att handläggas. Italien och Belgien har utpekats som två länder där handläggningstiden är avsevärt mycket längre än i andra medlemsländer. Den långa handläggningstiden kan tillsammans med reglerna om litispendens missbrukas för att bromsa upp alternativt förhindra att en sanktion meddelas. Problemet har speciellt uppmärksammats på det patenträttsliga området. Torpedstrategin, som den kallas, syftar till att förhindra alternativt fördröja patenthavarens möjligheter att föra process mot intrångsmakaren. Det som har möjliggjort detta är dels reglerna i det privaträttsliga domstolssamarbetet, dels avsaknaden av ett europeiskt harmoniseringsarbete på patenträttens område och dels de nationella skillnaderna i domstolarnas handläggningstid. Förutom att begränsa möjligheten för patenthavaren att skydda sitt patent, vilket på sikt kan leda till att det ekonomiska värdet av patent i urholkas Europa, kan förekomsten av torpedstrategin leda till ett ineffektivt agerande mellan inblandade parter vid en patenttvist. Praxis på både nationell nivå och europanivå har dock utvecklats mot ett restriktivt förtydligande av den extraterritoriella jurisdiktionen. Den belgiska domstolen, som länge har varit ett populärt mål för torpedstrategin, har nyligen i två uppmärksammade fall troligen begränsat möjligheten att genomföra ett lyckat torpedförfarande där. Även EG-domstolen förväntas komma med ett utslag som begränsar torpedstrategins framtidsutsikter. Den lösning som länge diskuterats i EU är införandet av ett gemenskapspatent som skall vara ett enda patent med samma rättsverkningar i samtliga medlemsstater. Tanken är att gemenskapspatenten skall vara oberoende nationell rätt och att patenttvister angående såväl giltighet som intrång skall avgöras av en central domstol under GD.

In order for a judgement to be enforceable in another Member State, there is a certain requirement for an "intermediate” court procedure, a so-called exequatur procedure. An exequatur procedure is both expensive and time-consuming. The average cost of the procedure within the EU is 2 200 euro in a case without particular difficulties. In more complex cases, the cost of the procedure can be validated up to 12 700 euro. It can take only a few days but also several months before the exequatur is completed, if one party appeals the process can last to three years. The exequatur is considered to be expensive and time-consuming in relation to the EU free movement of judgments. It can discourage companies and individuals from doing business across the EU borders. Therefore, the Commission presented a proposal for a revised Brussels I Regulation. The proposal means that the exequatur for the recognition and enforcement of judgments is to be abolished, except for judgments in cases of vilification or, indemnity regarding several defendants. The exequatur procedure is replaced with a standard form issued by the original court. These forms are supposed to act as an enforcement order to be submitted to the executive authority of the State. The abolition of the exequatur results in a procedural safeguard that makes it possible for the defendant, in certain exceptional circumstances, to prevent a Court from recognizing or enforcing a judgment in another Member State. The author does not consider these safeguards to be sufficient in order to achieve legal protection for the defendant. The Commission should evaluate the effect of the regulations where the exequatur already has been abolished before removing it from the Brussels I Regulation. / För att en dom ska kunna verkställas i en annan medlemsstat krävs i dagsläget ett särskilt ”mellanliggande” domstolsförfarande, ett s.k. exekvaturförfarande. Exkevaturförfarandet är både dyrt och tidskrävande. Den genomsnittliga kostnaden för förfarandet inom EU är 2 200 euro i ett mål utan särskilda svårigheter. I mer komplicerade mål kan kostnaden för förfarandet uppgå till omkring 12 700 euro. Det tar mellan ett par dagar till flera månader innan ett exekvaturförfarande är avgjort och om den ena parten överklagar beslutet kan processen ta upp till tre år. Exekvaturförfarandet anses p.g.a. kostnaderna det medför och tiden för själva processen vara ett hinder för den fria rörligheten av domar. Det kan avskräcka företag och privatpersoner att göra affärer över gränserna inom EU. Därför har kommissionen lagt fram ett förslag till en reviderad Bryssel I-förordning. Förslaget innebär att exekvaturförfarandet för erkännande och verkställighet av domar avskaffas, med undantag för domar i förtalsmål och skadeståndsmål med kollektiv prövning. Exekvaturförfarandet ersätts med standardformulär som utfärdas av ursprungsdomstolen. Dessa formulär är tänkta att fungera som en exekutionstitel som ges in till den verkställande myndigheten i verkställighetsstaten. Avskaffandet av exekvaturförfarandet åtföljs av rättssäkerhetsgarantier som gör det möjligt för svaranden att under vissa exceptionella situationer undvika att en dom erkänns eller verkställs i en annan medlemsstat. Författaren anser inte att dessa garantier är tillräckliga för att trygga svarandens rättskydd. Kommissionen bör utvärdera hur de förordningar där exekvaturförfarandet redan avskaffats fungerar i praktiken innan förfarandet avskaffas i Bryssel I-förordningen.

Utredning och avgörande genom partikulärdispasch är en sjörättslig konfliktlösningsmetod vid tvister om sjöförsäkringar. Dispaschören har att som första instans befatta sig med tvisten, och grundar sin behörighet på en tvingande forumregel i 17:9 sjölagen. I den här uppsatsen undersöks om förfarandet även måste iakttas vid tillämpningen av Bryssel I bis-förordningen. I NJA 2000 s. 3, ansågs försäkringstagarens rätt enligt art. 11.b Bryssel I bis-förordningen att väcka talan vid sitt hemvistforum, gå före det obligatoriska dispaschförfarandet. Detta eftersom det inte är möjligt att i en dispaschprocess utverka en exekutionstitel. HD:s avgörande har ifrågasatts. Anledning därtill är att Bryssel I bis-förordningen bygger på ”domstols” behörighet, vilket är ett begrepp som enligt vedertagen uppfattning ska tolkas autonomt, och som på goda grunder kan anses omfatta dispaschören. Förordningen reglerar vidare den internationella och, i viss mån, lokala behörigheten, medan möjligheten att fördela mål på olika domstolar allt efter deras sakliga kompetens, ankommer på medlemsstaterna. Art. 11 jämte art. 39 Bryssel I bis-förordningen sätter dock upp hinder mot det obligatoriska dispaschförfarandet. En tolkning av art. 11 Bryssel I bis-förordningen tar sin utgångspunkt i bestämmelsens syfte, det vill säga att bereda försäkringstagaren ett starkare skydd. Jämte en systematisk tolkning, där särskilt art. 39 Bryssel I bis-förordningen måste beaktas, kan den slutsatsen dras, att art. 11 förutsätter en möjlighet att inleda ett rättegångsförfarande för utverkande av en verkställbar dom. Både en försäkringstagare och en försäkringsgivare måste därför kunna väcka talan vid allmän domstol. Samtidigt bör försäkringstagaren ha kvar möjligheten att väcka talan mot försäkringsgivaren hos dispaschören, vilket däremot inte torde vara möjligt för försäkringsgivaren, när den senare väcker talan med stöd av art. 14.1 Bryssel I bis-förordningen. Den ovanstående slutsatsen får även verkningar på möjligheterna till prorogation. Prorogation till dispaschören bör tillåtas, med det föreligger hinder mot att, i enlighet med behörighetsfördelningen, hänskjuta en tvist till dispaschören på grund av bristande saklig behörighet, vid fall av prorogation till allmän underrätt. Det måste således vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande vid allmän underrätt genom prorogation, i mål enligt 17:9 sjölagen. Vidare bör det vara möjligt att inleda ett rättegångsförfarande hos dispaschören genom tyst prorogation. Det torde dock åligga dispaschören att informera försäkringsgivaren om de risker ur verkställighetssynpunkt som är förenade med ett sådant samtycke.

The Brussels I-Regulation, often referred to as the Jurisdiction Regulation, is said to be the matrix of the European judicial cooperation system within the area of international private law. The Regulation states how jurisdiction is to be determined in an international dispute. The aim of the Regulation is to ensure that parties in a dispute within the EU have access to justice.The Regulation is considered to be working well in general, and have been since it came in-to force in 2007. Although it is held to be well functioning it does not exclude that some improvements might be needed. The commission ordered a review of the Regulation and the result was that some deficiencies were identified. Some of the deficiencies that were found were concerned with the relation to defendants from third countries. It was held that the regulation was unsatisfactory in this aspect. These deficiencies resulted in the working group presenting a proposal of a review of the regulation.The aim of this thesis is to investigate some of the consequences that might come with the proposed solutions. The investigation is limited to only discussing some sections of the Regulation. The parts that will be discussed are the ones that are concerned with the rela-tion to defendants from third countries. The investigation shows that although the propos-al means positive developments within the area it is far from clear and precise. The result of these unclear rules might be that they are hard to interpret and apply.The author comes to the conclusion that although the proposal means positive and sought after development within the area of private international law it needs to be reworked due to the ambiguities with the proposed solutions. If the proposal is not reworked the EUD will probably have to interpret the meaning of the proposed rules which might lead to a time consuming and costly process.

Bryssel I-förordningens behörighetsregler är inte tillämpliga på svarande från tredje land. I sådana fall hänvisar förordningen till nationell rätt (s.k. restkompetens). Inom EU varierar de nationella behörighetsreglerna med avseende på svarande som har hemvist utanför EU avsevärt mellan medlemsstaterna, vilket ibland kan leda till orimliga konsekvenser. Syftet med denna uppsats är att beskriva vilka internationellt privat- och processrättsliga (IPP) problem som kan uppkomma till följd av nuvarande regelverk samt analysera kommissionens förslag till införandet av en regel om reservforum (s.k. forum necessitatis). För att ge läsaren tillräcklig bakgrund för analysen beskrivs rättsläget vad gäller forum necessitatis ur både ett svenskt och EU-rättsligt perspektiv. Resultatet av denna framställning är att förslaget till införandet av en regel om forum necessitatis bidrar till en ökad rättssäkerhet och förutsägbarhet. Den föreslagna regeln har dock en del brister som gör att bestämmelsen bör revideras. / The jurisdiction rules of the Brussels I-Regulation do not apply for third country defendants. In these cases refers the Regulation to national law (so-called residual jurisdiction). The national rules on the jurisdiction for defendants domiciled outside the EU vary widely between Member States, which can lead to undue hardship in some cases. The purpose of this thesis is to describe the private international law issues that may arise as a result of the current set of regulations and then analyze the Commission’s proposal to the creation of a forum of necessity (so-called forum necessitatis). In order to provide the reader with enough background information for the analysis the legal position regarding forum necessitatis is described from both a Swedish and European legal perspective. The result of this thesis is that the proposed solution would increase legal certainty and predictability. The proposed rule has some shortcomings that imply that the provision should be revised.