Familjejurister ställs idag ofta inför komplicerade fall som leder till än mer komplicerade bedömningar när det gäller äktenskapsmål av internationell karaktär. Globaliseringen tar för var dag mer fart och många väljer att flytta över nationsgränserna där det händer att relationer och äktenskap ingås. Förekomsten av dubbelt medborgarskap blir även vanligare. För att kunna behärska internationella familjefrågor måste kunskap om svensk och utländsk internationell privat- och processrätt finnas. Det är sällan säkert vilket lands lag som är bäst och som går att åberopa. Beroende på vilket lands lag som tillämpas innebär det i vissa fall stora skillnader på resultat, bland annat i fall där företagsandelar finns inblandade. Förbises eventuella konsekvenser som de olika lagarna kan medföra leder det till svårigheter i fråga om gränsöverskridande äktenskap inte minst när det finns tillgångar av betydande värde, exv. företagsandelar. Området som reglerar juridiska frågor av internationell karaktär är den internationella privat- och processrätten. Den ger oss bland annat kunskap om jurisdiktion och lagval, dvs. huruvida domsrätt föreligger samt vilket lands lag som ska tillämpas av domstolar. Varje nation har sina egna internationella privaträttsliga regler varav många länders lagar inom området har ursprung i internationella konventioner eller EU-förordningar. Det internationella samarbetet är i vissa fall begränsat till regioner, exv. inomnordiska förhållanden eller länder inom EU. Olika länders lagar ser olika ut vad gäller äktenskapsförord samt bodelning, även inom EU är det stora skillnader. När en av två makar, som ingått äktenskap i Sverige men som senare tagit hemvist i England, sedan tröttnar på det nya hemvist landet och flyttar tillbaka till Sverige blir det överraskande att den ena parten kan hävda att annan lag än svensk lag ska tillämpas vid en bodelning. Viktigt att veta är att resultatet av en bodelning får olika effekter beroende på vilket lands lag det är som tillämpas på förmögenhetsförhållandet. I fall där företagsandelar finns inblandade uppstår känsliga konflikter som inte bara påverkar individen själv utan ibland även företaget och övriga aktieägare. Konsekvenserna av att inte vara juridiskt förberedd genom äktenskapsförord eller bolagsordning med aktieägaravtal kan innebära ekonomiskt bakslag för aktieägaren eller företaget.

No description available.

No description available.

EU:s institutioner bereder för närvarande en förordning innehållandes internationellt privat- och processrättsliga regler i mål om makars förmögenhetsförhållanden. Det senast presenterade textförslaget (kompromissförslaget) lades fram av Italien den 10 november 2014.   Uppsatsen har två syften. För det första syftar den till att synliggöra vissa av de gränsdragnings- och tillämpningsproblem som skulle uppstå om kompromissförslaget skulle antas i dess nuvarande utformning. För det andra syftar uppsatsen till att erbjuda lösningar på de problem som identifieras. Uppsatsens fokus ligger på följande aspekter av förslaget:   Materiellt tillämpningsområde. Domsrättsreglering i mål med anledning av en makes död. Lagvalsreglering. Förbehållen för internationellt tvingande regler och ordre public.   För det första kan förordningens gränsdragning gentemot inomstatliga tvister och underhålls-frågor vålla problem. För att minska dessa problem bör det i en artikel anges att förordningen endast är tillämplig på tvister som har internationell anknytning och att en tillräcklig internationell anknytning föreligger om en av makarna innehar tillgångar som är belägna utomlands. För att avgränsa förordningens tillämpningsområde gentemot underhållsfrågor bör nationella domstolar följa den metod som anvisades i van den Boogard. Denna metod är bland annat adekvat för att kvalificera avtal mahr (islamisk brudpenning). Det är däremot inte möjligt att använda metoden för att kvalificera en dom i vilken 12 kap. 1 § äktenskapsbalken (skevdelningsregeln) har tillämpats. Enligt min mening bör i så fall den nationella domstolen göra en helhetsbedömning utifrån svaren på följande frågeställningar:   Vilket är originaldomens huvudsakliga syfte? I vilken utsträckning beaktas makarnas behov och förmåga i originaldomen?   För det andra är domsrättsreglering av mål med anledning av makes död problematiska. Art. 3 i kompromissförslaget hänvisar nämligen till arvsförordningen, vilket i praktiken kan leda till att den avlidnes barn gynnas på bekostnad av den efterlevande maken. Enligt min mening bör denna problematik minskas genom att den efterlevande maken ges en exklusiv rätt att avgöra om lagvalsreglerna i arvsförordningen eller i art. 5 kompromissförslaget ska tillämpas i ett mål om makarnas förmögenhetsförhållanden.   För det tredje kan kompromissförslagets lagvalsregler leda till problematik. Eftersom deras utformning skiljer från lagvalsreglerna i arvsförordningen och 2007 års Haagprotokoll finns det en risk att en make över- eller underkompenseras ekonomiskt. Risken kan minskas genom att makarna ingår ett lagvalsavtal eller genom att en domare tillämpar en nationell jämkningsregel eller en EU-rättslig flyktklausul (t.ex. art. 5 i 2007 års Haagprotokoll). För att ytterligare minska risken för att över- och underkompensation bör en flyktklausul införas i förslaget till förordning om makars förmögenhetsförhållanden.    En viss lagvalsregel är särskilt problematisk, nämligen art. 20a.3 i kompromissförslaget (hemvistbytesregeln). Artikeln har en bristande flexibilitet och bör därför förändras på följande vis:   Rekvisitet ”undantagsvis” bör avlägsnas. Istället bör den i punkt 2 föreslagna tidsgränsen spegla den restriktivitet som önskas. Istället för att lagen i makarnas nya hemvistland ska bli tillämplig efter en ”avsevärt mycket längre tid” bör en fast tidsgräns införas. Det bör förtydligas vad som avses med kravet på att makarna ska ha åberopat lagen i den andra staten för att ordna eller planera sina förmögenhetsförhållanden.   Enligt min mening är det lämpligt att hämta vägledning till hur tidsgränsen (se punkt 2) bör utformas i 4 § andra stycket lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden.   För det fjärde finns problematik med anknytning till kompromissförslagets förbehåll för internationellt tvingande regler och ordre public. Av resonemanget framgår att lagstiftaren måste föra ett detaljerat resonemang (a detailed assessment) för att 7 kap. 4–9 §§, 11 kap. 8 § och 12 kap. 1–3 §§ äktenskapsbalken (1987:230) ska kunna betecknas som internationellt tvingande även efter att förordningen har trätt i kraft. Slutligen dras slutsatsen att det är önskvärt att ramarna är snäva när det gäller en nationell domstols möjligheter att underlåta att tillämpa utländsk rätt som ger rättskraft åt avtal om mahr.