No description available.

The purpose of this thesis was to analyse if the six month rule in chapter 3 § 9 part 1 in IL is compatible with EU law regarding the free movement of employees and in case of discrimination whether the rule can be justified. First of all the retroactive salary for an unlimited taxpayer and during the period of income earning a limited taxpayer who later became unlimited taxpayer will be analyzed in order to determine if they are considered to be in a comparable situation. An unlimited taxpayer is subject to taxation in Sweden for all of his incomes regardless their origin. However there is an exception according to six month rule, which implies that physical persons who stay abroad due to their minimum six months employment are in Sweden free from their incomes earned abroad if they are taxed in the country of employment. Tax exemption is applicable even if the payment from an employee working abroad is made retroactively. Article 18 EUFF states a general prohibition of discrimination on the grounds of nationality. In the area of tax legislation it happens not very often that physical persons become an object of direct discrimination. The direct discrimination as well as all form of indirect discrimination is included in prohibition of discrimination. The comparable situations where different rules are applied result in discrimination. The situations given in the thesis are considered to be comparable but the six months rule has only resulted in tax exemption in one of the situations, which implies that discrimination took place. The discrimination depended on other criteria than nationality but the result was the same as the discrimination on the grounds of nationality. Depending on some circumstances the indirect discrimination can be justifiable with help of the "rule of reason"-test. Although the six months rule is incompatible with the EU law it can be justified considering the cohesion of the tax system.

<p>Den fria rörligheten för personer är en av de fyra grundläggande friheterna inom Europeiska unionen. Artikel 39 EG föreskriver att rätten till fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen. Denna rätt innebär att medborgare i en medlemsstat har rätt att förflytta sig fritt inom de andra medlemsstaternas territorium och att uppehålla sig där för att söka arbete samt rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning. Den nämnda artikeln föreskriver även att fri rörlighet för arbetstagare skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor.</p><p>Den fria rörligheten är dock inte absolut utan den begränsas på olika sätt. Redan i fördragstexten finns det förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Dessutom finns det undantag utanför fördraget, så kallade tvingande hänsyn i allmänintresset, som EG-domstolen har uttalat sig om och i vissa fall även godtagit. Denna uppsats utreder omfattningen av diskrimineringsförbudet respektive undantaget i artikel 39 EG. En analys sker av EG-domstolens praxis avseende vilka nationella regler som står i strid med artikel 39 EG. Huvudsyftet är att klargöra var gränsen går mellan nationella regler som är förbjudna och sådana regler som anses tillåtna. Uppsatsen utreder även frågan om vilka rättfärdigandegrunder, utöver de uttryckliga undantagen i fördraget, domstolen har använt sig av för att begränsa arbetstagares rätt till fri rörlighet.</p>

Den fria rörligheten för personer är en av de fyra grundläggande friheterna inom Europeiska unionen. Artikel 39 EG föreskriver att rätten till fri rörlighet för arbetstagare skall säkerställas inom gemenskapen. Denna rätt innebär att medborgare i en medlemsstat har rätt att förflytta sig fritt inom de andra medlemsstaternas territorium och att uppehålla sig där för att söka arbete samt rätt att anta faktiska erbjudanden om anställning. Den nämnda artikeln föreskriver även att fri rörlighet för arbetstagare skall innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsvillkor. Den fria rörligheten är dock inte absolut utan den begränsas på olika sätt. Redan i fördragstexten finns det förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. Dessutom finns det undantag utanför fördraget, så kallade tvingande hänsyn i allmänintresset, som EG-domstolen har uttalat sig om och i vissa fall även godtagit. Denna uppsats utreder omfattningen av diskrimineringsförbudet respektive undantaget i artikel 39 EG. En analys sker av EG-domstolens praxis avseende vilka nationella regler som står i strid med artikel 39 EG. Huvudsyftet är att klargöra var gränsen går mellan nationella regler som är förbjudna och sådana regler som anses tillåtna. Uppsatsen utreder även frågan om vilka rättfärdigandegrunder, utöver de uttryckliga undantagen i fördraget, domstolen har använt sig av för att begränsa arbetstagares rätt till fri rörlighet.