<p>Syftet med uppsatsen är att undersöka hur förskolepersonal upplever de svårigheter som anmälningsskyldigheten för med sig, och att samtidigt försöka kartlägga vilka dessa svårigheter är. Anmälningsskyldigheten regleras av lagen (SoL 14:1) om Anmälan om missförhållanden, vi har valt att fokusera vid de missförhållanden som grundar sig på brister i omsorgen. Eftersom frågan kring vad som är brister i omsorgen är en definitionsmässig fråga tycker vi att det är intressant att undersöka vilka bedömningar som ligger till grund för anmälan om missförhållanden, vi har arbetat utifrån följande frågeställning:</p><p>– Vad påverkar förskolepersonalens bedömningar i anmälningar om missförhållanden? </p><p>Inom denna frågeställning ryms två aspekter som vi är särskilt intresserade av:</p><p>1. Hur konstruerar förskolepersonalen en definition av bristande omsorg och kunskap om utsatta barn?</p><p>2. Påverkar relationen till föräldrarna förskolepersonalens förmåga att se och anmäla missförhållande?</p><p>För att finna svar på frågeställningarna så har vi intervjuat tio förskolepersonaler på två olika förskolor inom samma kommun. Vi är tacksamma för den öppenhet som intervjupersonerna visat oss och bedömer att sannings- och verklighetsgraden i deras svar är väldigt stor. </p><p> Det har visat sig att det finns många hinder som gör det svårt för vuxna att upptäcka utsatta barn, ideologiska föreställningar om familjens integritet och konstellation eller svårigheten att inta ett barnperspektiv, påverkar användandet av lagstiftningen. Förskolepersonalens närhet och lojalitet till föräldrarna gör att de intar ett vuxenperspektiv snarare än ett barnperspektiv. </p><p> Definitionen av bristande omsorg och kunskap om utsatta barn varierar mellan de olika intervjupersonerna och vi tycker oss se ett samband mellan detta och förhållningssättet till lagstiftningen. De intervjupersoner som har en mer specifik kunskap kring utsatta barn tenderar även att göra fler anmälningar.</p><p> Lagen om anmälan om missförhållanden kritiseras ofta för att vara otydlig och orsaka svåra bedömningar. Det verkar dock som att det är samhälleliga och personliga värderingar som gör bedömningarna svåra snarare än lagstiftningen. Uppsatsen visar på att det är inställningar och relationer till familj och barn som i hög grad påverkar förskolepersonalens bedömningar i anmälningar om missförhållanden.</p>

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur förskolepersonal upplever de svårigheter som anmälningsskyldigheten för med sig, och att samtidigt försöka kartlägga vilka dessa svårigheter är. Anmälningsskyldigheten regleras av lagen (SoL 14:1) om Anmälan om missförhållanden, vi har valt att fokusera vid de missförhållanden som grundar sig på brister i omsorgen. Eftersom frågan kring vad som är brister i omsorgen är en definitionsmässig fråga tycker vi att det är intressant att undersöka vilka bedömningar som ligger till grund för anmälan om missförhållanden, vi har arbetat utifrån följande frågeställning: – Vad påverkar förskolepersonalens bedömningar i anmälningar om missförhållanden? Inom denna frågeställning ryms två aspekter som vi är särskilt intresserade av: 1.Hur konstruerar förskolepersonalen en definition av bristande omsorg och kunskap om utsatta barn? 2.Påverkar relationen till föräldrarna förskolepersonalens förmåga att se och anmäla missförhållande? För att finna svar på frågeställningarna så har vi intervjuat tio förskolepersonaler på två olika förskolor inom samma kommun. Vi är tacksamma för den öppenhet som intervjupersonerna visat oss och bedömer att sannings- och verklighetsgraden i deras svar är väldigt stor. Det har visat sig att det finns många hinder som gör det svårt för vuxna att upptäcka utsatta barn, ideologiska föreställningar om familjens integritet och konstellation eller svårigheten att inta ett barnperspektiv, påverkar användandet av lagstiftningen. Förskolepersonalens närhet och lojalitet till föräldrarna gör att de intar ett vuxenperspektiv snarare än ett barnperspektiv. Definitionen av bristande omsorg och kunskap om utsatta barn varierar mellan de olika intervjupersonerna och vi tycker oss se ett samband mellan detta och förhållningssättet till lagstiftningen. De intervjupersoner som har en mer specifik kunskap kring utsatta barn tenderar även att göra fler anmälningar. Lagen om anmälan om missförhållanden kritiseras ofta för att vara otydlig och orsaka svåra bedömningar. Det verkar dock som att det är samhälleliga och personliga värderingar som gör bedömningarna svåra snarare än lagstiftningen. Uppsatsen visar på att det är inställningar och relationer till familj och barn som i hög grad påverkar förskolepersonalens bedömningar i anmälningar om missförhållanden.

<p>Anmälningsskyldigheten är en del av det uppdrag en lärare har, att anmäla är något lärare</p><p>enligt lag är skyldiga att göra. Detta arbete är en studie av tre lärares upplevelser av</p><p>anmälningsskyldigheten och hur de upplever socialtjänstens bemötande, med syftet att</p><p>försöka ta reda på varför så procentuellt få anmälningar kommer från skolans värld och</p><p>hur man skulle kunna arbeta för att få fler lärare att ta steget att anmäla. Det vår</p><p>undersökning pekar mot är att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten brister och att</p><p>de två myndigheterna, trots det gemensamma intresset att verka för barns bästa, inte</p><p>möts. Det vi kommit fram till är att samarbetet måste förbättras och att frågan om</p><p>anmälningsskyldigheten bör lyftas fram i större utsträckning än den verkar göra idag.</p>

Anmälningsskyldigheten är en del av det uppdrag en lärare har, att anmäla är något lärare enligt lag är skyldiga att göra. Detta arbete är en studie av tre lärares upplevelser av anmälningsskyldigheten och hur de upplever socialtjänstens bemötande, med syftet att försöka ta reda på varför så procentuellt få anmälningar kommer från skolans värld och hur man skulle kunna arbeta för att få fler lärare att ta steget att anmäla. Det vår undersökning pekar mot är att samarbetet mellan skolan och socialtjänsten brister och att de två myndigheterna, trots det gemensamma intresset att verka för barns bästa, inte möts. Det vi kommit fram till är att samarbetet måste förbättras och att frågan om anmälningsskyldigheten bör lyftas fram i större utsträckning än den verkar göra idag.

No description available.

<p>En mycket vanlig arbetsuppgift för många revisorer är att revidera, vilket går ut på att bedriva kontroll, granska och ge rådgivning i klientens näringsverksamhet. För att revisorn skall kunna revidera ett företag behöver han/hon ha tillgång till företagets alla räkenskaper och annan intern företagsinformation. Detta gör att revisorn får en djup insyn i företagets rörelse och även får ta del av känslig och hemlig information, som i fel händer skulle kunna skada företaget. På grund av detta har tystnadsplikten alltid varit en av revisorns viktigaste regel. Den 1 januari 1999 infördes ändringar i Aktiebolagslagen som innebär att revisorn har anmälningsskyldighet när han misstänker ett ekonomiskt brott. Lagen om anmälningsskyldighet infördes som ett steg i bekämpningen av ekonomisk brottslighet och denna lagändring medförde stora förändringar för revisorerna, då många anser att den står i konflikt med tystnadsplikten.</p><p>Syftet med denna uppsats är att, få en bild av hur revisorerna upplever lagen om anmälningsskyldighet och hur bra de tycker den fyller sin funktion, samt hur den påverkat deras dagliga arbete. Undersökningen har genomförts med hjälp av elektroniska enkäter, samt personliga intervjuer med tre revisorer, alla från olika revisionsbyråer. Slutsatserna som vi har kommit fram till är att många revisorer fortfarande har en negativ inställning till anmälningsplikten och inte tycker att den bör ingå i deras arbetsuppgifter. Det framgår tydligt av vår undersökning att många revisorer tycker att lagen om anmälningsplikt är svår att tolka och använda i praktiken. Lagen fyller inte sin funktion på ett tillfredsställande sätt, då det visade sig att ett stort antal revisorer väljer att avgå ifrån sina uppdrag, istället för att anmäla sina brottsmisstankar till åklagare.</p>

Regeringen ansåg i mitten av nittiotalet att reglerna kring revisorns agerandevid misstanke om brott inte utgjorde tillräckligt skydd för bolaget och dessintressenter. Regeringen framförde därför våren 1998 propositionen SFS1998:760, som innehöll förslag till ändringar i aktiebolagslagens (2005:551)bestämmelser om styrelse, bolagsstämma, revision samt skadeståndsansvar.De nya bestämmelserna kring revisionen innebär att revisorn föreskrevs enskyldighet att vidta åtgärder vid misstanke om brott i bolaget, vilket kom attkallas anmälningsplikten.Syftet är att beskriva hur revisorn hanterar sitt ansvar och sin skyldighet isamband med bokföringsbrott. Vidare vill vi beskriva när revisorn anser attanmälan om brottsmisstanke skall göras samt beskriva hur revisornsanmälningsplikt kan påverka ekobrottsbekämpningen.I uppsatsen används kvalitativ metod för att besvara våra frågeställningar,som är: när anser revisorn att bokföringsbrott är ett brott att anmäla ochvilken roll har revisorns anmälningsplikt i arbetet mot ekonomiska brott? Föratt besvara frågorna intervjuade vi två revisorer och en åklagare påekobrottsmyndigheten.Det empiriska materialet jämfördes sedan med vår teoretiska referensramoch de slutsatser vi kom fram till är att lagstiftaren och revisorerna hardelade uppfattningar om när en anmälan skall ske. Revisorerna vill undvikaatt göra en för tidig anmälan då de ser en stor skaderisk i det. Ytterligare enslutsats är att revisorer och jurister ligger på olika nivåer, när det gällertolkning av lagar och normer. Revisorns anmälningsplikt har även medförtatt antalet anmälningar har ökat. Dessvärre går det inte att dra någraslutsatser om antalet bokföringsbrott har minskat / Uppsatsnivå: D

No description available.

En mycket vanlig arbetsuppgift för många revisorer är att revidera, vilket går ut på att bedriva kontroll, granska och ge rådgivning i klientens näringsverksamhet. För att revisorn skall kunna revidera ett företag behöver han/hon ha tillgång till företagets alla räkenskaper och annan intern företagsinformation. Detta gör att revisorn får en djup insyn i företagets rörelse och även får ta del av känslig och hemlig information, som i fel händer skulle kunna skada företaget. På grund av detta har tystnadsplikten alltid varit en av revisorns viktigaste regel. Den 1 januari 1999 infördes ändringar i Aktiebolagslagen som innebär att revisorn har anmälningsskyldighet när han misstänker ett ekonomiskt brott. Lagen om anmälningsskyldighet infördes som ett steg i bekämpningen av ekonomisk brottslighet och denna lagändring medförde stora förändringar för revisorerna, då många anser att den står i konflikt med tystnadsplikten. Syftet med denna uppsats är att, få en bild av hur revisorerna upplever lagen om anmälningsskyldighet och hur bra de tycker den fyller sin funktion, samt hur den påverkat deras dagliga arbete. Undersökningen har genomförts med hjälp av elektroniska enkäter, samt personliga intervjuer med tre revisorer, alla från olika revisionsbyråer. Slutsatserna som vi har kommit fram till är att många revisorer fortfarande har en negativ inställning till anmälningsplikten och inte tycker att den bör ingå i deras arbetsuppgifter. Det framgår tydligt av vår undersökning att många revisorer tycker att lagen om anmälningsplikt är svår att tolka och använda i praktiken. Lagen fyller inte sin funktion på ett tillfredsställande sätt, då det visade sig att ett stort antal revisorer väljer att avgå ifrån sina uppdrag, istället för att anmäla sina brottsmisstankar till åklagare.

No description available.