No description available.

No description available.

No description available.

När en sakskada har uppstått i form av totalskada och det föreligger grund för skadeståndsansvar, aktualiseras frågan om skadeståndets storlek i form av egendomens värde enligt 5 kap. 7 § 1 st. skadeståndslagen. Värdeberäkningen grundas i tre olika värderingsmetoder; dagsvärdeprincipen, försäljningsvärdeprincipen och bruksvärdeprincipen. Vid tillämpningen av dessa metoder är det av betydelse att beakta de bakomliggande syftena med skadestånd. För att fastställa ändamålsenligheten hos de olika metoderna redovisas och diskuteras skadeståndets ändamål. Även de olika värderingsmetoderna redovisas och diskuteras i förhållande till den fastslagna ändamålsenligheten. Slutligen behandlas även Principles on European Tort Law, PETL, för att fungera som ett jämförelseobjekt och ge ytterligare en synvinkel. Resultatet av uppsatsen visar att ändamålsenligheten och lämpligheten av de olika värderingsmetoderna skiljer sig åt beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Generellt kan dock sägas att den skadelidandes intresse till återställande i form av återanskaffning av egendom är av stor betydelse för den skadelidande och bör därför beaktas vid skadeståndsberäkningen. Särskilt viktigt bör möjligheten till återanskaffning bli när den skadevållande gjort sig skyldig till brott, trots att det kan innebära att den skadevållandes intressen åsidosätts. Dagsvärdeprincipen tillgodoser den skadelidandes intressen, under förutsättning att avdrag för ålder och bruk samt nedsatt användbarhet och annan omständighet inte görs i alltför hög grad. Vid beräkningen får inte heller subjektiva omständigheter rörande den skadelidande medföra att egendom medges lägre värde än likartad egendom. Det borde inte heller ställas för höga krav på den skadelidande att förutse en prisökning. För försäljningsvärdeprincipen gäller att den skadelidandes intressen tillgodoses genom ersättning för beloppet som den skadelidande hade kunnat sälja egendomen för. Vid fastställandet av försäljningsvärdet ska eventuell handelsvinst inkluderas. Slutligen gäller att bruksvärdeprincipen är lämplig när egendomens skick medför ett lågt värde och den skadelidande kan återställas genom ersättning motsvarande hyra för motsvarande egendom. Av jämförelsen med PETL framkommer att det finns stora likheter mellan PETL och svensk rätt, men att det även föreligger skillnader. Den största skillnaden mellan regelverken är att värdeberäkningen enligt PETL görs enligt en konkret bedömning, medan bedömningen är abstrakt i svensk rätt. Konsekvensen av förhållandet mellan regelverken medför att det troligtvis är enklare för en skadelidande att erhålla ersättning för ett värde som motsvarar en verklig återanskaffning när skadeståndsbeloppet fastställs enligt PETL. Det finns emellertid ingenting som talar emot möjligheten att i svensk rätt göra en värdeberäkning utirån konkreta omständigheter. En sådan konkret bedömning borde således vara lämplig även inom svensk rätt.

Europakonventionen inkorporerades in i svensk rätt genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagens främsta syfte var att förstärka konventionens ställning i Sverige och att den enskildes rättssäkerhet gentemot staten tillförsäkrades. Den enskildes rätt till skadestånd vid överträdelser av EKMR har idag fått en ökad relevans särskilt inom det allmännas ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § SkL. Samverkan mellan SkL och EKMR har lett till att det uppkommit tolkningsproblem när EKMR ska tolkas i ljuset av svensk skadeståndsrätt. Detta har lett till att det finns ett flertal fall där HD utdömt ideellt ersättning vid konventionsöverträdelser utan stöd i lag. Det har under den senaste tiden skett en utveckling i praxis där det har konstaterats att Sverige inte uppfyller de krav som EKMR ställer på att tillhandahålla effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I dir. 2009:40 som beslutades av regeringen den 7 maj 2009 framfördes att en utredning skulle genomföras angående när det allmänna enligt artikel 13 EKMR ska ersätta den enskilde som drabbats av en konventionsöverträdelse. Direktivet resulterade i ett betänkande, SOU 2010:87 "Skadestånd och Europakonventionen", som grundligt analyserade det allmännas ansvar enligt konventionens förpliktelser. I betänkandet redogjordes att Europadomstolens ökade arbetsbörda har lett till att det ställts högre krav på att medlemsstaterna ska tillgodose kravet på effektivt rättsmedel enligt artikel 13 EKMR. I utredningen framfördes ett förslag om att införa en ny bestämmelse i "3 kap. 3 § SkL" beträffande att det allmänna borde ersätta konventionsöverträdelser och att skadestånd enbart ska utgå om det anses som ett nödvändigt medel för att kompensera överträdelsen. Genom de rättsfall som presenterades i SOU 2010:87 föreligger det problem när SkL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av EKMR. Lagarna syftar till att skydda den skadelidande, men lagarnas rekvisit och bedömningar skiljs i vissa fall åt, vilket resulterat i att det uppkommit särskilda tolkningsproblem. Med det tidigare sagda borde Sverige utreda hur EKMR ska tolkas i ljuset av skadeståndsrätten. Paragrafen i "3 kap. 3 § SkL" har ännu inte trätt ikraft och vi anser att vidare utredning borde genomföras på området då det finns möjligheter till att lagstadga en fristående lagregel.

Skadeståndsansvaret på ägarnivå i ett företag är relativt svagt jämfört med ansvaret på styrelse- och VD-nivå. Detta gäller i både aktiebolag och ekonomiska föreningar. Lagreglerna utgår från att medlemmen/aktieägaren måste kunna ta tillvara sina egna individuella intressen. I en ekonomisk förening kan medlemmarna lämna över ansvaret i stämman till ägarrepresentanter (fullmäktige). En ledamot i fullmäktige är inte ombud för en viss delägare utan ska ta till vara det samlade delägarintresset i sitt uppdrag. I uppsatsen ställer jag frågan om ett mer omfattande skadeståndsansvar än vad som an-nars gäller på ägarnivån bör gälla för fullmäktigeledamöter med hänsyn bl.a. till att le-damöterna kan anses ha en sysslomannaliknande ställning. Jag pekar bl.a. på behovet av ett vidgat ansvar till följd av den allmänt ökade tonvikten på ägarstyrning och ägardirek-tiv. Vidare förekommer, särskilt i vissa producentkooperativ, organ för styrning vid si-dan om de formella bolagsorganen. Detta talar också för behovet av ett strängare ansvar. Jag kommer till slutsatsen, att en skärpning i lag av ansvaret för fullmäktige är en trubbig och tekniskt svår väg att gå. När styrande organ inrättats vid sidan av bolagsorganen bör det enligt min mening finnas ett utrymme för en analog tillämpning av de associat-ionsregler som gäller för bolagsledningen. I övriga fall kan man anta att det förhållandet att fullmäktige åtagit sig ansvar och inflytande vid sidan av de obligatoriska uppgifterna får betydelse vid bedömningen av om den eventuella vårdslösheten är grov. Man kan också hoppas att medvetenheten om dessa frågor och en ökad uppmärksamhet leder till en tydligare och mer förutsägbar rättstillämpning.

Detta examensarbete handlar om hur ersättning kan bestämmas då en tidigare oupptäckt fast fornlämning måste bevaras på upptäcktsplatsen. Syftet med arbetet är att undersöka och ge förslag på hur ersättning skulle kunna bestämmas. Då det inte finns någon rättspraxis och området är relativt outforskat kan detta arbete användas som vägledning till ersättningsfrågan i 2 kap. 15 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m.De frågor som besvaras är: Vad ska ersättas när 2 kap. 15 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m. är tillämplig och vad är en skälig ersättning då 2 kap. 15 § lag (1988:950) om kulturminnen m.m. är tillämplig?För att söka svar på dessa frågor har en litteraturstudie utförts. I litteraturstudien har hänsyn tagits till en juridisk metod där det finns uttalade rättskällor som ska användas i en viss hierarkisk ordning. I arbetet har även komparativ metod använts där jämförelse mellan liknande lagar har lett till vägledning.Studien har kommit fram till att skador på grund av tidigare oupptäckta fasta fornlämningar ska bedömmas enligt skadeståndslagen (1972:207) och dess ersättningsregler för sakskada. Därför ska fastighetens värdeminskning, utgifter som blivit onyttiga och förlorad vinst ersättas. Vad som är skäligt att ersätta är inte samma sak som vad som borde ersättas. Denna studie har kommit fram till att skäligt är att ersätta en viss del av fastighetens värdeminskning samt utgifter som blivit onyttiga. Svaren på frågorna är framtagna genom en analys då svaren inte gick att finna i förarbeten eller doktrin till lag (1988:950) om kulturminnen m.m.

No description available.

No description available.

Denna uppsats behandlar revisorns externa skadeståndsansvar gentemot styrelsens ledamöter. I uppsatsen utreds frågan huruvida en styrelseledamot skulle kunna vara “ någon annan” i den mening som avses i 29 kap. 1 § ABL. Frågan blir aktuell när en styrelseledamot, till följd av att revisorn inte har fullgjort sina skyldigheter enligt 9 kap. 3 § ABL, har blivit personligt betalningsansvarig. Uppsatsen inleds med grundläggande fakta om skadestånd som rättslig konstruktion. Därefter behandlas de särdrag som utmärker skadestånd i ett aktiebolagsrättsligt sammanhang. Vidare synas några ansvarsbegränsande rättsprinciper såsom normskyddsläran och principen om befogad tillit. Avslutningsvis studeras ett antal ändamål med aktiebolagslagen. Vid en sammanvägning av de argument som talar för respektive emot finner vi att styrelseledamoten, vid revisorns överträdelse av 9 kap. 3 § ABL, inte utgör “ någon annan” i den mening som avses i 29 kap. 1 § ABL.