Principen om fullt skadestånd utgör utgångspunkten vad gäller beräkning av skadestånd som uppkommer med anledning av kontraktsbrott. Ett skadestånds omfattning begränsas dock på olika sätt genom olika skadeståndsbegränsande metoder. Några skadeståndsbegränsande metoder som gäller enligt dispositiv rätt är adekvansläran, köplagens indelning av skador i direkta och indirekta sådana samt förutsebarhetsformeln i United Nations Convention on Contracts for the International Sale of Goods, Vienna 1980. Syftet med den här uppsatsen är att analysera vilken eller vilka av de nämnda skadeståndsbegränsande metoderna som bäst kan anses motsvara målen med att skadeståndsskyldighet för parter i kommersiella köpeavtal över huvud taget begränsas. Den av Jan Hellner anförda målanalysen används för att identifiera de i rättskällorna nedlagda ultimära målen, annorlunda uttryckt syftena eller anledningarna, med att skadeståndsskyldighet ska begränsas. De identifierade ultimära målen utgörs av ett mål om att uppnå en ekonomiskt effektiv riskfördelning, ett mål om att åstadkomma jämställdhet mellan avtalsparter samt ett mål om att eftersträva största möjliga rättssäkerhet. Den av de analyserade skadeståndsbegränsande metoderna som bäst motsvarar de identifierade ultimära målen är förutsebarhetformeln. Att förutsebarhetsformeln är den metod som bäst motsvarar de ultimära målen har i grund och botten att göra med att metoden är den av de analyserade metoderna som begränsar en avtalsparts skadeståndsskyldighet i störst omfattning.

Inom skadeståndsrätten är det inte ovanligt att flera skadeståndsbestämmelser kan aktualiseras samtidigt. När skadeståndsansvar täcks av flera bestämmelser samtidigt benämns det som ansvarskonkurrens. När det däremot finns en avtalsrelation mellan den skadelidande och den skadevållande uppstår frågan huruvida avtalet mellan parterna ska anses reglera skadeståndsansvaret.  Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande. Uppsatsens syfte är även att utreda vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att allmänna skadeståndsbestämmelser ska kunna tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. Uppsatsen bygger på en analys av en mängd rättsfall från HD där frågan om ansvarskonkurrens varit aktuell. Genom en analys av rättsfall från HD har gemensamma nyckelfaktorer identifierats som har avgörande påverkan på om ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett inomobligatoriskt förhållande och om allmänna skadeståndsbestämmelser kan tillämpas inom ramen för en speciallagstiftning. De nyckelfaktorer som identifierats är: om skadan omfattas av den utomobligatoriska regeln, regelns eventuella exklusivitet, avtalets eventuella exklusivitet, avtalets innehåll, möjligheten att reglera skadeståndsansvaret, riskfördelning, partsavsikt, syftet med avtalet och förhållandet mellan avtalet och den utomobligatoriska bestämmelsen. Nyckelfaktorerna har sedan undersökts tillsammans för att fastställa rättsläget och för att besvara problemformuleringen.  Undersökningen visar på vilka kriterier som behöver vara uppfyllda för att ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska kunna aktualiseras i ett kontraktsförhållande. Huvudregeln är att en skadelidande har möjlighet att stödja sig på utomobligatoriska grunder även när denne befinner sig i en avtalsrelation med den skadevållande. Avtalet kan dock föranleda att utomobligatoriskt skadeståndsansvar exkluderas. Sammanfattningsvis kan det konstateras att i vilka situationer som ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar kan tillämpas i ett kontraktsförhållande inte är helt klarlagt utan det blir ytterst en fråga om avtalstolkning när räckvidden av avtalet ska fastställas.