No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.

Grundstenen för den svenska ärekränkningsrätten utgörs av förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § BrB. Lagen infördes år 1965 i samband med den stora reformen av brottsbalken som ersatte strafflagen.[1] Sedan förtalsbestämmelsen infördes har kränkningsskyddet kompletterats med bestämmelsen om olaga integritetsintrång och BBS-lagen. Förtalsbestämmelsen innebär en kriminalisering av lämnandet av uppgifter som kan leda till att andras missaktning riktas mot den som uppgifterna utpekar. Sådana uppgifter beskrivs i propositionen bestå av uppgifter om någons kriminalitet, sexualitet eller uppgifter som på annat sätt kan vara kränkande för den som utpekas. BBS-lagen infördes för att föreskriva tillhandahållaren av en webbplats att radera innehåll på webbplatsen som uppenbart utgör sådant som är olagligt enligt BBS-lagen 5 §. Utöver kravet på tillhandahållaren att radera otillåtna inlägg skulle bestämmelsen också agera normgivande på internet. Vidare infördes därefter bestämmelsen om olaga integritetsintrång i syfte att förbjuda spridningen av kränkande bilder och videos. Sådana bilder eller videor kan vara nakenbilder eller bilder på någon i ett utsatt tillstånd. Förtalsbestämmelsen innehåller emellertid ingen grund för att radera kränkningar eller inlägg som fastställts utgöra förtal. Vidare fastslog HD i NJA 2020 s. 917 att brottet inte heller bedöms perdurerande vilket innebär att kvarlämnandet av sådana kränkningar inte kan leda till straffansvar för den som publicerat kränkningen. För bestämmelsen om olaga integritetsintrång innebär avgörandet i NJA 2020 s. 917 att det saknas möjlighet att straffa den som underlåter att radera en kränkning som utgör olaga integritetsintrång. Om domstolen bedömer att det vid intrångets publicering fanns ett medgivande att publicera bilderna, saknas det betydelse om ett sådant medgivande dras tillbaka. Detta innebär att gärningsmannen inte kan straffas för att inte radera kränkningen oavsett vad som sker efter publiceringen av kränkningen. Ansvaret för att radera kränkningen övergår istället på tillhandahållaren med anledning av BBS-lagen. För tillhandahållaren ges dock ett spelrum på 1–2 veckor där tillhandahållaren får tid att utvärdera inlägg och radera dessa om de bedöms olagliga. Under denna tidsperiod kan användare spara inläggen eller innehållet, för att sedan sprida innehållet vidare innan kränkningen förhoppningsvis raderas av tillhandahållaren. Förtal omfattas emellertid inte i ansvaret som utgår genom BBS-lagen, vilket innebär att den som har en webbplats inte behöver radera inlägg som bedömts utgöra förtal. Kränkningar som utgör förtal kan således kvarlämnas efter fällande dom utan konsekvenser och kränka den utpekade utan begränsning. I samband med internets framfart har antalet anmälningar för ärekränkningsbrott ökat explosionsartat, med över 600%, sedan år 1990. Förra året anmäldes cirka 12 000 ärekränkningsbrott medan endast 46 domar meddelades för ärekränkningsbrotten. Det låga antalet domar tycks främst bero på den särskilda åtalsregeln som stadgas i 5 kap. 5 § BrB och innebär som stadgar att endast om det ”anses påkallat från allmän synpunkt” ska anmälningen utredas av en åklagare.[2] Med den explosionsartade utvecklingen av anmälda kränkningar innebär åtalsregeln att en oerhört begränsad andel av alla brott utreds, vilket innebär att den som utsätts för förtal inte kan förvänta sig något stöd av staten. Den bristande inblandningen av åklagare i kombination med uteblivna möjligheter att radera de få kränkningar som leder till ansvar, innebär att skyddet inte fungerar på det sätt lagstiftaren avsett. Förtalsbestämmelsens syfte är att skydda individer från kränkningar som drabbar deras plats i samhället, men när kränkningar inte raderas undermineras detta skydd. Den som bedöms ha haft någon typ av medgivande vid publiceringstillfället kan inte dömas för olaga integritetsintrång, även om senare omständigheter kan visa att publiceringen kränker den som publiceringen avser, vilket följer av NJA 2020 s. 917. Innan tillhandahållarens ansvar att agera inträder finns även en tidsmässig frizon där kränkningarna hinner spridas och kränka offret utan konsekvenser för vare sig tillhandahållaren eller den som publicerat kränkningen. Den nuvarande ordningen lämnar tydliga hål och skyddar inte brottsoffren på det sätt lagstiftningen avser.

No description available.

<p>Purpose/Aim: We have a right to freedom of the press, but we do also have a right not to be exposed to slander, we have a right to not be insulted. A study about this rights and crimes in the swedish law.</p><p>Material/Method: literature, Internet, cases, Commission of Inquiry's recommendation. A qualitative research method</p><p>Main results: There is a very strong freedom of the press in the Swedish constitution. Mostly it stands immovable. The freedom of press can be restricted in case of slander. Although, even if there is a crime of slander, the freedom of the press is stronger than the crime of slander, if there is a public interest in the matter, freedom of the press compensate the crime of slander. There is no need to change the law and the court could use the paragraph of slander also to protect the integrity of a person.</p>