att ideellt skadestånd ska utgå måste den skadelidande tillfogats personskada enligt 2:1 SkL. Det ideella skadeståndsbeloppet omfattar skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande vilket delas in i två kategorier, lidande av övergående natur, dvs. sveda och värk samt lidande av bestående karaktär, dvs. lyte och men. Det finns tidigare studier med fokus på ideella skadestånd. Det saknas dock studier och analyser kring hur den rättsliga beräkningen av ideella skadestånd förhåller sig till likhetsprincipen. Skadeståndet beräknas på subjektiva grunder och domstolen har till sin hjälp Trafikskadenämndens tabeller. Dessa tabeller utgör en viktig faktor för bestämmandet av skadeståndet för sveda och värk, eftersom domstolarna i flera rättsfall använt tabellerna som vägledning vid beräkning av skadeståndet. Exempelvis NJA 2000 s. 278, NJA 2011 s. 638. När domstolen använder tabellerna som vägledning vid beräkning av skadeståndet upprätthålls likhetsprincipen, givet att omständigheterna i fallen tillåter det. Domstolarna ska även kunna bortse från dessa och göra en skönsmässig bedömning när det krävs. Trots att domstolarna i stor utsträckning utgår ifrån Trafikskadenämndens tabellverk finns det ingen transparens i förhållande till dessa. Domstolarna hänvisar till tabellerna, dock ges inga detaljer kring beräkningen av skadeståndet. Likhetsprincipen är därtill svår att upprätthålla vid tillämpning av tabellerna pga. att många fall innehåller unika moment vilka tabeller aldrig kan omfatta.

Syftet med denna uppsats är att studera det allmänna skadeståndet inom arbetsrätten. Mer ingående ska denna uppsats försöka ge en korrekt bild av vad detta skadestånd fyller för funktion, inom ramen för systemet av ersättningar vid en överträdelse av arbetsrättsliga regler.   När det gäller skadestånd så är det rimligt att man ska få ersättning för ekonomisk förlust. Vad som inte är lika självklart är när det ska betalas ut ersättning för skador, där skadan inte kan mätas i pengar. Sådana skador har kommit att kallas för ideella skador. Under denna kategori finns exempelvis sveda och värk inom ramen för personskada och allmänt skadestånd i arbetsrättsliga situationer. Allmänt skadestånd är en typ av ersättning för den kränkning som exempelvis en felaktig uppsägning eller ett felaktigt avskedande inneburit för den skadelidande.   Parallellt med det allmänna skadeståndet så utgår i de allra flesta fall även ett ekonomiskt skadestånd. Detta skadestånd är ersättning för den faktiskt mätbara förlusten i pengar, exempelvis genom betalning av utebliven lön. Sammanfattningsvis så ska denna uppsats försöka ge läsaren en bred bild av vad det allmänna skadeståndet är för något och vilken funktion det verkar fylla.

Ofta rapporterar massmedia om brott som t.ex. mord, våldtäkt och misshandel. Den ena gärningen är brutalare än den andra. Denna uppsats behandlar ideellt skadestånd för sveda och värk som under vissa omständigheter kan tilldömas den som åsamkas psykiska besvär, till följd av underrättelsen om att en nära anhörig uppsåtligen har berövats livet. Effekterna av det psykiska lidande som närstående till ett brottsoffer tvingas utstå vid grova brott är ofta påtagliga för den som drabbas, varför skadestånd ev. kan bli aktuellt. En välkänd princip inom skadeståndsrätten är att s.k. tredjemansskador inte ersätts. Principen är normalt sett ett hinder för att tillerkännas ersättning i ett sådant fall. Sambandet mellan tredjemansskadan och gärningsmannens handling kan anses vara otillräckligt för att grunda ersättning. Principen har emellertid sitt väsentliga tillämpningsområde i situationer då tredje man drabbas av allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan har lidit en fysisk skada. Numera har det skett en utveckling på området genom att principen, i vissa fall, inte utesluter att ersättning för psykiska besvär kan utgå till den som har fått en underrättelse om att en nära anhörig bragts om livet. Författaren presenterar här den rättsliga utvecklingen gällande sveda- och värkersättningen vars beloppsnivåer tenderar att höjas, och tar därefter ställning till bl.a. frågorna om var gränsen bör dras för skadeståndsansvar de lege ferenda samt vem som bör vara ersättningsberättigad.

<p>Ofta rapporterar massmedia om brott som t.ex. mord, våldtäkt och misshandel. Den ena gärningen är brutalare än den andra. Denna uppsats behandlar ideellt skadestånd för sveda och värk som under vissa omständigheter kan tilldömas den som åsamkas psykiska besvär, till följd av underrättelsen om att en nära anhörig uppsåtligen har berövats livet. Effekterna av det psykiska lidande som närstående till ett brottsoffer tvingas utstå vid grova brott är ofta påtagliga för den som drabbas, varför skadestånd ev. kan bli aktuellt. En välkänd princip inom skadeståndsrätten är att s.k. tredjemansskador inte ersätts. Principen är normalt sett ett hinder för att tillerkännas ersättning i ett sådant fall. Sambandet mellan tredjemansskadan och gärningsmannens handling kan anses vara otillräckligt för att grunda ersättning. Principen har emellertid sitt väsentliga tillämpningsområde i situationer då tredje man drabbas av allmän förmögenhetsskada till följd av att någon annan har lidit en fysisk skada. Numera har det skett en utveckling på området genom att principen, i vissa fall, inte utesluter att ersättning för psykiska besvär kan utgå till den som har fått en underrättelse om att en nära anhörig bragts om livet.</p><p>Författaren presenterar här den rättsliga utvecklingen gällande sveda- och värkersättningen vars beloppsnivåer tenderar att höjas, och tar därefter ställning till bl.a. frågorna om var gränsen bör dras för skadeståndsansvar de lege ferenda samt vem som bör vara ersättningsberättigad.</p>