I juni 2009 återförvisade HD ett fall till HovR:n för fortsatt handläggning. Målet som ännu ej är avgjort väcker frågeställningen huruvida det är möjligt att dra en gräns mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Den förra är en del av bestämmelserna i tredje kapitlet avtalslagen som behandlar en rättshandlings ogiltighet. Även den senare fungerar i praktiken som en del av ogiltighetsläran, vilket föranleder att reglerna har ett visst gemensamt tillämpningsområde. Inte sällan åberopar käranden både 36 § AvtL och förutsättningsläran, vilket innebär att domstolen måste ta ställning till denna gränsdragningsproblematik. Arbetets kärna är kapitlet där relevanta rättsfall jämförs och analyseras. Där uppställs några huvudrubriker som karakteriserar gränsdragningen mellan 36 § AvtL och förutsättningsläran. Här kan nämnas distinktionen mellan avtalsvillkor och förutsättningar, betydelsen av tillgängliga rättsföljder samt möjligheterna till jämkning i samband med de båda rättsreglerna. Utifrån dessa slutsatser diskuteras det återförvisade avgörandet, samt huruvida det skulle vara möjligt att tillämpa förutsättningsläran på den aktuella situationen. Två näringsidkare som ingår ett avtal anses normalt jämbördiga, vilket resulterar i att 36 § AvtL bör tillämpas restriktivt. Däremot är det viktigt att göra en helhetsbedömning i varje enskilt fall, vilket innebär att det inte sällan uppkommer situationer då denna – formella – bedömning ter sig missvisande, vid en jämförelse med parternas reella förhållande sinsemellan. Rättspraxis tyder på att frågan huruvida den ena kontrahenten intar en mindre förmånlig position, även är relevant vid en tillämpning av förutsättningsläran.

<p>According to Swedish contract law, a mistake in contract can be categorized as either an error concerning the content of the agreement or an error in motive. An error concerning the content of the agreement could be described as a divergence between a party’s intent and his declaration, while an error in motive is a mistake about the reasons why a party would like to agree to the contract. The borderline between these two types of mistakes is based on Savigny’s theories on echt (error in motive) and unecht (error in content) mistakes. </p><p>The law thus states a clear and specific borderline separating these two types of errors from each other. However, this borderline has not been upheld by the courts. Instead the courts, on numerous occasions (e.g. AD 98/1980, NJA 1939 s. 384 och NJA 1991 s. 509), have failed to correctly determine whether a mistake should be considered an error concerning the content or an error in motive. Most of the judgements are very unclear and have caused confusion among scholars and lawyers. </p><p>In this thesis, the leading cases with regard to the borderline are thoroughly analyzed. Further, three different ways of clarifying the borderline are identified, as well as examined. The thesis also discusses different theories on mistake in contract, particularly the relationship between 32 § avtalslagen and the doctrine of assumptions.</p>

According to Swedish contract law, a mistake in contract can be categorized as either an error concerning the content of the agreement or an error in motive. An error concerning the content of the agreement could be described as a divergence between a party’s intent and his declaration, while an error in motive is a mistake about the reasons why a party would like to agree to the contract. The borderline between these two types of mistakes is based on Savigny’s theories on echt (error in motive) and unecht (error in content) mistakes. The law thus states a clear and specific borderline separating these two types of errors from each other. However, this borderline has not been upheld by the courts. Instead the courts, on numerous occasions (e.g. AD 98/1980, NJA 1939 s. 384 och NJA 1991 s. 509), have failed to correctly determine whether a mistake should be considered an error concerning the content or an error in motive. Most of the judgements are very unclear and have caused confusion among scholars and lawyers. In this thesis, the leading cases with regard to the borderline are thoroughly analyzed. Further, three different ways of clarifying the borderline are identified, as well as examined. The thesis also discusses different theories on mistake in contract, particularly the relationship between 32 § avtalslagen and the doctrine of assumptions.

2010 lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande i mål C-88/09 Graphic Procédé gällande huruvida vissa tryckeriprodukter ska anses utgöra varor eller tjänster enligt EU:s mervärdesskattedirektiv. Domen innebar för svensk lagstiftning att mervärdesskattesatsen för vissa tryckeriprodukter sänktes från 25 procent till 6 procent. Konsekvensen blev att skatteverket fick återbetala miljonbelopp till svenska tryckerier på grund av att de redovisat för hög mervärdesskatt. Skatteverket godtog återbetalning till tryckerierna utan att kreditering till tryckerikunder krävdes. Skatteverket bestämde sig för att efterbeskatta tryckerikunderna genom följdändring med motsvarande belopp som tryckeriet erhållit i återbetalning. Frågan kom att prövas av HFD. HFD ansåg att kriterierna för följdändring är uppfyllda och att efterbeskattning inte är uppenbart oskäligt. HFD:s dom bygger på antagandet att tryckerikunderna har en civilrättslig fordran på tryckerierna. Syftet med uppsatsen är att utreda konsekvenserna av HFD:s bedömning avseende följdändringsbestämmelsen och oskälighetsrekvisitet i 66 kap. 27 § 4 p. a) och 66 kap. 28 § Skatteförfarandelag (2011:1224). HFD har genom sin dom i tryckerimomsmålen utvidgat möjligheten att efterbeskatta genom följdändring. Domen brister i rättssäkerhet med anledning av HFD:s opreciserade domskäl. Det föreligger ett osäkert rättsläge avseende huruvida tryckerikunden har en civilrättslig fordran på tryckeriet, varför HFD:s antagande även i detta avseende brister ur rättsäkerhetperspektiv. Det finns dock ett visst stöd för antagandet att det föreligger en fordran enligt 36 § AvtL, principerna om condictio indebiti och obehörig vinst. Oavsett om HD klargör rättsläget angående fordrans existens har HFD:s bedömning orsakat ekonomiska bördor för tryckerikunder som är oförsvarliga ur rättssäkerhetsperspektiv. / In 2010 the CoJ submitted a preliminary ruling in C-88/09 Graphic Procédé regarding whether certain printing products should be considered as goods or services in accordance with the VAT Directive. The implication of the ruling for Swedish legislation was that the tax rate for certain printing product was reduced from 25 to 6 percent. The consequence was that the tax office had to repay millions of Swedish crowns to printing houses because the VAT payments had been too high. The Tax Agency repaid the VAT without demanding that the printing houses issued a credit note to their customers. Due to their repayments, the Tax Agency reclaimed the incorrectly charged VAT from the printing houses’ customers. The issue came to be considered by the Swedish Supreme Administrative Court (the court). It considered that the criteria for reclaiming VAT was met and that the reclaiment is not evidently unreasonable. The court's judgment is based on the assumption that the customers have a claim on the printing houses. The purpose of the thesis is to investigate the consequences of the court's judgment concerning additional tax assessment and the criterion of unreasonableness. The court’s judgment has led to extended possibilities to make additional assessment.  The judgment fails in legal certainty due to its unspecified grounds. There is an uncertain legal position as to whether the customers has a claim against the printing house, which is why the court's assumption in this matter lacks of legal certainty. However, there is some support for the assumption that there is a claim under § 36 AvtL, the principles of condictio indebiti and unjust enrichment. Irrespective of whether the Supreme Court will clarify the legal situation regarding the claim, the court's judgment has caused economic burdens for customers that are inexcusable from a legal certainty perspective.

No description available.

No description available.

No description available.

Avtalsrätten vilar på principen att avtal skall hållas. Den som vägrar att uppfylla sitt avtalslöfte kan tvingas att fullgöra sina skyldigheter och betala skadestånd genom tvångsåtgärder av myndighet. Men precis som för principer i allmänhet, så har även denna princip ett flertal undantag. En teoretisk motivering för att befrias från en avtalsförpliktelse är den tyska Omöjlighetsläran som växt fram på grundval av den romerska rättsgrundsatsen - impossibilum nulla obligatio est. Denna lära förespråkar attvid förekomst av objektiv ursprunglig omöjlighet, dvs. avtalsprestationen har ända sedan avtalsingåendet varit omöjligt att fullgöra för alla och envar i gäldenärens ställning, skall avtalet anses som ogiltigt. Detta medför även att gäldenären befrias från skyldigheten att fullgöra avtalsprestationen ifråga, och vid en eventuell kännedom om omöjligheten, endast behöver ersätta motpartens negativa kontraltsintresse. Omöjlighetsläran sägs ha legat till grund för dröjsmålsreglerna i 1905 års köplag. Vid en analysering av dessa regler framkommer däremot att det snarare rör sig om en sammanblandning av Omöjlighetsläran och den till viss del snarlika läran om Force majeure. Omöjlighetslärans betydelse inom svensk rätt kom sedan att förändras dramatiskt i och med införandet av den nya köplagen 1990. Läran kritiserades som alltför sträng med sitt krav på absolut och objektiv omöjlighet. Denna uppsats försöker emellertid avslutningsvis påvisa att det fortfarande finns ett behov och användningsområde för Omöjlighetsläran i framtida svensk rätt i form av en oskriven kontraktsrättslig princip.

<p>Avtalsrätten vilar på principen att avtal skall hållas. Den som vägrar att uppfylla sitt avtalslöfte kan tvingas att fullgöra sina skyldigheter och betala skadestånd genom tvångsåtgärder av myndighet. Men precis som för principer i allmänhet, så har även denna princip ett flertal undantag. En teoretisk motivering för att befrias från en avtalsförpliktelse är den tyska Omöjlighetsläran som växt fram på grundval av den romerska rättsgrundsatsen - impossibilum nulla obligatio est. Denna lära förespråkar attvid förekomst av objektiv ursprunglig omöjlighet, dvs. avtalsprestationen har ända sedan avtalsingåendet varit omöjligt att fullgöra för alla och envar i gäldenärens ställning, skall avtalet anses som ogiltigt. Detta medför även att gäldenären befrias från skyldigheten att fullgöra avtalsprestationen ifråga, och vid en eventuell kännedom om omöjligheten, endast behöver ersätta motpartens negativa kontraltsintresse. Omöjlighetsläran sägs ha legat till grund för dröjsmålsreglerna i 1905 års köplag. Vid en analysering av dessa regler framkommer däremot att det snarare rör sig om en sammanblandning av Omöjlighetsläran och den till viss del snarlika läran om Force majeure. Omöjlighetslärans betydelse inom svensk rätt kom sedan att förändras dramatiskt i och med införandet av den nya köplagen 1990. Läran kritiserades som alltför sträng med sitt krav på absolut och objektiv omöjlighet. Denna uppsats försöker emellertid avslutningsvis påvisa att det fortfarande finns ett behov och användningsområde för Omöjlighetsläran i framtida svensk rätt i form av en oskriven kontraktsrättslig princip.</p>

No description available.