When a company is part of an agreement there is a risk that one of the collaborators pursues similar business and takes up competition with the partner or chooses to reveal information about their partner to other parties. To avoid this, companies establish a confidentiality agreement that prohibits the parties to reveal any information. Confidentiality agreements that are eternal have become more common in Swedish contract law in commercial relations. As a result, disputes between collaborators have occurred regarding the unreasonable length and validity of the agreement at a later stage. When a confidentiality agreement is considered to be unreasonable, 36 § of the Swedish contract law (AvtL) can be applicable. The paragraph deals with the legitimacy and the opportunities of re-adjustment of the unreasonable contract. The question is, can a confidentiality agreement that is eternally valid in commercial relations be modified with the support of 36 § AvtL? Pacta sunt servanda is an important principle in Swedish contract law and the confidentiality agreement is no exception. Hence, the duty of fulfilling a contractual obligation is important. The 36 § of AvtL can be applied when an obligation can be considered to be unreasonable. Confidentiality agreements in commercial relations that are eternal can be seen as unreasonable if a partner is inferior or if later occurred relations changes the meaning of an agreement. If information is considered to be an industrial secret it should be classified according to Act on the Protection of Business Secrets (FHL). However, when the information is not any longer regarded as an industrial secret, it can be unreasonable to have a eternal confidentiality agreement. An example of this can be a patent that expires after a certain period of time. Hence the confidentiality agreement should be able to modify, with the support of 36 § AvtL.

Företagshemligheter åtnjuter skydd enligt lag (1990:409) om skydd för företagshemligheter (FHL). Det centrala begreppet i definitionen av företagshemligheter är “information”, vilket medför att know-how kan åtnjuta skydd av FHL, förutsatt att den uppfyller lagens krav. För att harmonisera skyddet för företagshemligheter inom Europeiska unionen (EU) har direktivet om företagshemligheter antagits som senast ska träda i kraft den 9 juni 2018. Ändringarna som direktivet kan bidra till är främst att FHL tydliggörs i viktiga avseenden. Varken FHL eller direktivet ålägger någon part som har tagit del av företagshemligheter tystnadsplikt. I avtalsrelationer mellan företag tillämpas därför sekretessklausuler, vilket i regel avses ge ett starkare och effektivare skydd för företagshemligheter. Rättsläget om möjligheten att avtala om sekretess är emellertid osäkert, vilket kvarstår i direktivet. I uppsatsen framkommer att det i begreppet “know-how” innefattas kunskap och erfarenheter som finns hos företag men som ofta är kopplad till individer, framförallt teknisk know-how. Know-how konstateras innefatta kunskap som kan vara en del av grundstommen i ett företag eller optimera något som redan existerar i det, exempelvis en process. Den är inte underkastad några formkrav, bortsett från definitionen i Tekniköverföringsförordningen, och kan existera utan att företag har vidtagit åtgärder. Know-how kan således uppstå i det tysta. I begreppet “företagshemligheter” kan all information som cirkulerar i ett företag innefattas, förutsatt att informationen hålls hemlig och är kopplad till dess förmåga att konkurrera. Begreppen “know-how” och “företagshemligheter” skiljer sig således åt eftersom know-how i princip är knuten till individer medan “företagshemligheter” är knutet till företag. Det framkommer även i uppsatsen att direktivet, jämfört med FHL, inte medför ett ökat skydd för know-how i Sverige eftersom begreppet “information” i FHL inte vidgas. Direktivet medför emellertid ett ökat skydd för know-how i EU. Slutligen framkommer i analysen att proaktiva åtgärder och utvärdering av information är viktiga åtgärder för företag för att i framtiden skydda sin know-how. Sekretessklausuler är en möjlighet för företag att skydda know-how som inte omfattas av direktivet, och sedermera kommande FHL, i avtalsrelationer. En risk som företag borde ha i åtanke framöver är att åtgärder för att hemlighålla information kan komma att tillmätas olika betydelse beroende på i vilket land, och i enlighet med vilket lands lagstiftning, dessa vidtas i. / Trade secrets are protected by the Act on the Protection of Trade Secrets (1990:409) (PTS) in Sweden. The key notion to this law is “information”, which makes it possible for know-how to be covered by this law, provided that it fulfils the requirements of PTS. In order to harmonize the protection of trade secrets within the European Union (EU) the directive about Protection of Trade Secrets has been adopted, which is due to take effect latest by the 9th of June 2018. The amendments that the directive contributes to the PTS are primarily to clarify the PTS in important aspects. Neither the PTS, nor the directive imposes confidentiality upon any party who has granted trade secrets. Therefore, companies are adapting non-disclosure clauses in their business relationships, which generally mean a stronger and more effective protection of trade secrets. The legal situation about the possibility to arrange confidentiality is unclear. This unclearness remains in the directive. It appears that all knowledge and experience that exists in a company can be included in the concept “know-how”, but it is mostly connected to individuals, especially technical know-how. It is also noticed that know-how can form part of the ground in a company or optimize something that already exists in it, e.g. a process. Know-how is not subject to any formal requirements, apart from the requirements in the Technology Transfer Block Exemption Regulation, and may exist without any actions taken by companies. Thus, know-how can occur in the silence. Any information that is circulating in a company can be included in the concept “trade secrets”, provided that the information is kept secret and is linked to its ability to compete. The concepts “know-how” and “trade secrets” differ since know-how is mostly connected to individuals and trade secrets to companies. Furthermore, it appears that the directive, compared to the PTS, will not increase the protection of know-how in Sweden, since the directive does not enlarge the concept “information” in the PTS. However, the directive will increase the protection of know-how in the EU. Finally, it appears that proactive arrangements and evaluation of information will be important arrangements for companies in the future in order to protect their know-how. Non-disclosure clauses are a possibility for companies to protect their know-how that is not covered by the directive, and subsequently the forthcoming PTS, in contractual relations. A risk that companies should keep in mind in the future is that arrangements to keep information secret may be given different significance depending on the country, and in accordance with which country’s legalisation, in which they are taken.

I en tid där digitaliseringen är mer utbredd än någonsin ökar också mängden data som samlas och delas online. I takt med att nya tekniker utvecklas öppnas det upp för nya utmaningar för integritetsfrågor. En aktiv användare online ägnar sig med största sannolikhet också åt ett eller flera sociala medier, där ändamålen ofta innebär att dela med sig av information till andra. Eftersom tekniken Augmented Reality används mer frekvent i några av de största sociala medieapplikationerna blev studiens syfte att undersöka potentiella integritetsproblem med Augmented Reality. Studiens tillvägagångssätt har bestått av en empirisk datainsamling för att skapa ett teoretiskt ramverk för studien. Utifrån detta har det genomförts en digital enkät samt intervjuer för att närmare undersöka användarens beteende online och The Privacy Paradox. Utifrån undersökningens resultat kunde The Privacy Paradox bekräftas och ge en bättre förståelse för hur användaren agerar genom digitala kanaler. I studien behandlas olika aspekter kring integritetsfrågor såsom användarvillkor, sekretessavtal, datamäklare, framtida konsekvenser och vad tekniken möjliggör. Studien kommer fram till att användare, företaget och dagens teknik tillåter att en känsligare information kan utvinnas genom ett dataintrång. Även om det ännu inte har inträffat ett dataintrång som grundat sig i Augmented Reality före denna studie, finns det en risk att det endast handlar om en tidsfråga innan detta sker. / In a time when digitalization is more widespread than ever, the amount of data collected and shared is increasing. As new technologies develop, challenges for privacy concerns arises. An active online user is likely to engage in one or many social media platforms, where the purpose often involves sharing information with others. Since Augmented Reality is more frequently supported in some of the biggest social media applications, the purpose of this study was to investigate potential privacy concerns with Augmented Reality. The study’s approach consisted of an empirical data collection to create a theoretical framework for the study. Based on this, a digital survey and interviews were conducted to further investigate the user's behavior online and The Privacy Paradox. Based on the results of the survey, The Privacy Paradox could be confirmed and a better understanding of how the user interacts through digital channels was achieved. The study treats different aspects of privacy concerns such as user terms, privacy policies, data brokers, future consequences and what technology enables. The study reached the conclusion that users, businesses and today's technology allow a more sensitive type of information to be collected through a data breach. Even if there has not yet occurred a data breach enabled by Augmented Reality prior to this study, there is a risk that it is only a matter of time until this happens.

I detta arbete har avhandlats bevisöverenskommelsers giltighet och verkan i dispositiva tvistemål. Som utgångspunkt har tagits att två jämbördiga kommersiella parter har ingått en bevisöverenskommelse, innan tvist dem emellan har uppstått. Enligt denna bevisöverenskommelse har parterna överenskommit att begränsa sina bevisföringsmöjligheter i händelse av tvist och/eller att domstolen ska utföra sin bevisvärdering enligt de anvisningar som anges i överenskommelsen i sådant fall. När avtalstvist väl uppstått har dock den ena parten haft för avsikt att agera i strid med bevisöverenskommelsen. Syftet med arbetet har varit dels att utreda bevisöverenskommelsens giltighet och verkan de lege lata i en sådan situation, dels att utreda om det finns skäl och möjlighet att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter giltighet i större utsträckning än vad som sker för närvarande. Det har visat sig att det främst är principen om fri bevisprövning och principen om att processuella överenskommelser är ogiltiga utan stöd i lag (den processuella ogiltighetsprincipen) som påverkar bevisöverenskommelsers giltighet och verkan. Innebörden av den förra principen är att det varken föreligger några begränsningar av parters möjligheter att lägga fram bevisning eller några inskränkningar i domstolens möjligheter att värdera all den framlagda bevisningen, såvida inte annat är föreskrivet. I och med att det inte synes finnas några regler där parter getts möjlighet att avtalsmässigt reglera bevisföringen eller bevisvärderingen är det svårt att förena bevisöverenskommelsers giltighet med principen om den fria bevisprövningen. Där den fria bevisprövningens princip antyder bevisöverenskommelsers ogiltighet slår den processuella ogiltighetsprincipen fast den. Visserligen är det svårt att av förarbeten och praxis dra några egentliga slutsatser om den processuella ogiltighetsprincipens innebörd. Till följd av brist på diskussion om och problematisering av densamma står det inte klart om principen avses omfatta alla typer av processuella överenskommelser eller till exempel enbart överenskommelser om totala eller liknande avståenden från rätten till domstolsprövning. I doktrinen är bilden något splittrad och gränserna mellan rättsläget de lege lata och rättsläget de lege ferenda är delvis oskarpa. Det övervägande antalet författare synes dock vara av uppfattningen att bevisöverenskommelser är ogiltiga. Oavsett vilken tolkning som görs av det som framgår uttryckligen av rättskällorna leder ändå en teleologisk tolkning av den processuella ogiltighetsprincipen till att den får anses omfatta även bevisöverenskommelser. Att en bevisöverenskommelse är ogiltig innebär emellertid inte per automatik att den är helt verkningslös. I arbetet har följande olika typer av bevisöverenskommelser analyserats: överenskommelser om exklusiva bevismedel och exklusiva bevisfakta, överenskommelser om prioriterade bevismedel och prioriterade bevisfakta, sekretessavtal med eller utan åberopandeförbud, överenskommelser om skriftliga vittnesattester samt integrationsklausuler. Analysen har resulterat i slutsatsen att bevisöverenskommelser inte har någon verkan i förhållande till parts bevisföringsmöjligheter. Domstolens möjligheter att avvisa bevisning är få och den mest uppenbara, möjligheten som framgår av 35 kap. 7 § RB, synes inte kunna utgöra grund för att med hänvisning till en bevisöverenskommelse avvisa bevisning som läggs fram i strid med överenskommelsen. Däremot kan bevisöverenskommelsernas verkan i förhållande till bevisvärderingen bli relativt omfattande. Det har att göra med att bevisvärderingen är fri och att domstolen måste ta hänsyn till allt som förekommit vid huvudförhandlingen, oavsett om det rör sig om giltiga eller ogiltiga bevisöverenskommelser. En överenskommelse om att enbart ett visst dokument eller vissa uppgifter ska få åberopas för att bevisa avtalsinnehåll, eller om att dokumentet eller uppgifterna ska tillmätas högre bevisvärde än annan bevisning i detta hänseende, kan ge goda skäl till att tro att det är just det som framgår av dokumentet eller av uppgifterna som anger avtalsinnehållet. Ett avtalsdokument kan också förtjäna ett relativt högt bevisvärde för vad som utgör avtalsinnehåll om en bevisöverenskommelse anger att det enbart får åberopas bevis till stöd för eller förtydligande av vad som framgår i detta avtalsdokument. Det kan dock också finnas skäl att inte tillmäta bevisöverenskommelser särskild verkan i förhållande till bevisvärderingen. Så kan till exempel vara fallet om en överenskommelse anger att muntlig bevisning ska vara otillåten rent generellt, om ett sekretessavtal anger att vissa uppgifter inte får åberopas eller om överenskommelsen föreskriver att vittnesutsagor enbart får läggas fram genom skriftliga vittnesattester. För att kunna bedöma vilken verkan en bevisöverenskommelse ska få för bevisvärderingen måste hänsyn tas till många faktorer, till exempel om det rör sig om en standardklausul eller om en klausul som är individuellt framförhandlad, om överenskommelsen utpekar typer av eller specifik bevisning, samt vilka skäl som faktiskt eller troligtvis legat bakom ingåendet av överenskommelsen. Att tillägga bevisöverenskommelser giltighet i större utsträckning än idag skulle kunna leda till nackdelar i åtminstone följande hänseenden. Rättsskyddet i dess traditionella mening skulle kunna minska, möjligheterna att meddela materiellt riktiga domar skulle kunna försämras och respekten och förtroendet för rättskipningen skulle kunna minska. Härigenom skulle även civilprocessens handlingsdirigerande funktion kunna försvagas. Att tillerkänna bevisöverenskommelser mellan jämbördiga kommersiella parter viss giltighet behöver däremot inte med nödvändighet ge oacceptabla verkningar i förhållande till dessa funktioner och intressen, i vart fall inte om en sådan förändring av rättsläget skulle leda till övervägande fördelar på andra områden. De fördelar som giltiga bevisöverenskommelser skulle kunna resultera i står att finna på processekonomins område. Om parter tilläts begränsa bevisningen i viss mån skulle den mängd bevisning som domstolen behöver ta hänsyn till minska. Parterna skulle också behöva lägga ner mindre tid och kostnader på utredningsarbete inför förestående rättegång. Bevisvärderingsbegränsningar skulle kunna ge motsvarande effekter. Härmed skulle alltså bevisöverenskommelser kunna förenkla domstolens rättskipningsuppgift och parternas processföringsuppgift, vilket skulle kunna leda till snabbare och billigare rättegångar och därmed bättre processekonomi. Svårigheterna med att åstadkomma en utökad giltighet för bevisöverenskommelser består i att på ett abstrakt plan avgöra vilka av dessa överenskommelser som är acceptabla. Om bevisöverenskommelsens giltighet på ett lösligt sätt görs beroende av vilka processekonomiska vinster eller förluster den ger upphov till samt av i vilken mån överenskommelsen inverkar negativt på civilprocessens funktioner och andra intressen, riskerar förutsebarheten att bli lidande. En gångbar alternativ reglering skulle dock kunna vara att bevisöverenskommelser som utgångspunkt anses giltiga, men att denna giltighet görs beroende av en mellan kommersiella parter restriktivt tillämpad processuell oskälighetsregel med förebild i 36 § AvtL. Varken RF eller EKMR synes ställa oöverkomliga hinder i vägen för en ordning där bevisöverenskommelser som utgångspunkt är giltiga, men där dess giltighet begränsas av en processuell oskälighetsregel. Principen om parternas likställdhet respektive principen om kontradiktoriskt förfarande innebär i korthet att parterna ska ges tillräckliga möjligheter att tillvarata sin rätt. Principerna innebär inte nödvändigtvis att bevisföringen och bevisvärderingen under alla förutsättningar måste vara fullständigt fri.