Sammanfattning Tvångsvården av missbrukare har en historisk förankring som går tillbaks till 1900-talets början. Under andra halvan av samma sekel uppkom ett tilltagande missbruk av narkotiska preparat. Under 1980-talets inledande år kände sig regeringen manad att vidta åtgärder, och tillsatte därför en ny lagstiftning som skulle regleras under SoL. Den nya lagen kom att benämnasLagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM 1981:1 243). Intentionen med lagen kan något förenklat sägas vara att stoppa upp en för individen, till följd av missbruk, destruktiv livsföring. Lagen var kraftigt ifrågasatt redan under utredningsfasen. Den har därefter fram tills dagens datum varit föremål för kontroverser. Vissa har menat att den inte visat sig utgöra en effektiv behandlingsform för missbrukare. Somliga menar dock att den fungerar enligt angivet syfte. Under 2000-talet har kraven på insatsers kvalitet inom vården höjts. Den evidensbaserade teoribildningen har idag fått en väsentlig betydelse för utvärderingen av insatser inom vården och det sociala arbetsfältet. Med anledning av den redovisade bakgrunden har det varit min intention att försöka anlägga ett evidensbaserat perspektiv på den rådande LVM-vården. Jag har försökt att ta reda på vad klienter som genomgått vårdformen haft för åsikter om den vård som erbjudits dem. Jag har också försökt att ta fasta på personalens perspektiv på förutsättningarna att bedriva en framgångsrik tvångsvård av missbrukare. Avslutningsvis har jag försökt att ta reda på vilka resurser som stått personalen och klienterna till förfogande i strävan efter att kunna erbjuda en fördelaktig behandlingsform. De resultat som framkommit tyder på att personalen betraktar arbetet med missbrukarna som utmanande och inte sällan påfrestande. Relationskapandet till klienten anses vara deras främsta redskap i sin strävan att göra klienterna motiverade till fortsatt behandling och godartade livsstilsförändringar.Klienterna å sin sida är inte sällan skeptiska till tvångsvårdens förutsättningar att motivera dem till behandlingsdeltagande och fortsatt drogfrihet. Inte sällan framställs det att behandlande och motiverande inslag inom LVM-vården lyser med sin frånvaro. Tvångsvården förutsätts ta emot personer som inte är behandlingsmotiverade. De studier som jag tagit del av tenderar dock att påvisa att graden av motivation till drogfrihet, i allra högsta grad varierar även bland dem som ådömts tvångsvård, och är av stor betydelse för i vilken utsträckning klienten tar till sig LVM-vårdens rehabiliterande ansats. Nyckelord: LVM-vård, tvångsvård, klienter, personal, resurser, motivation och behandling Keywords: LVM-treatment, coercive treatment, staff, resources, motivation and treatment
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:esh-1635 |
| Date | January 2012 |
| Creators | Best, Victor |
| Publisher | Ersta Sköndal högskola, Institutionen för socialt arbete |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0015 seconds