Uppsatsen handlar om att granska vilka regler och vad som gäller angående tvångslicens av läkemedel. Detta är ett väldigt aktuellt ämne med tanke på den diskussionen som pågår rörande förslaget om att slopa patenträtten för att bekämpa covid-19 eftersom tvångslicens inte anses vara tillräckligt som åtgärd. Den reglering som finns om tvångslicens hittas i en internationell överenskommelse som kallas för TRIPS-avtalet och som ska fungera som en internationell standard för hur länder ska utforma de regler som finns på det immaterialrättsliga området. I TRIPS-avtalet regleras vissa undantag till den ensamrätten som patent innebär. I artikel 31 regleras just tvångslicenser. För att kunna erhålla en tvångslicens ställs ett antal krav. Till exempel måste det ansökande landet på ett rimligt sätt ha försökt träffa avtal om licens, men inte nått framgång inom en skälig tid. Det finns undantag för när detta inte är nödvändigt, till exempel vid en nationell krissituation. Tvångslicenser får enbart användas för det syftet och den tidsperiod som det har beviljats för. Patenthavaren ska även erhålla en skälig ersättning för licensen. Ursprungligen var tvångslicens endast tillåtet för användning inom landet, men inte för export. Detta har dock ändrats genom Doha-deklarationen och gav möjligheten genom dess implementeringsbeslut till att exportera läkemedel som framställts från tvångslicens. I samband med ändringen förtydligades också att TRIPS-avtalet ska tolkas så att det inte står i vägen för ländernas förmåga att skydda dess invånare och deras hälsa. Avtalet ska även tolkas för att främja tillgången på läkemedel för allmänheten. TRIPS-avtalet och dess bestämmelse om tvångslicens i artikel 31 är ju en internationell överenskommelse och fungerar därför som en slags minimistandard för medlemsländerna. För att bestämmelsen ska gälla måste den införas i medlemsländernas lagstiftning. I uppsatsen tas det upp hur olika länder har inkorporerat bestämmelsen om tvångslicens. Eftersom TRIPS-avtalet är en internationell standard ser ländernas lagstiftning något olika ut. I uppsatsen tas även tidigare fall på området upp. Det som tas upp är några av de ungefär 20 fall där tvångslicens faktiskt tidigare har använts. I de flesta fallen handlar det om medicin för HIV/AIDS. De länder som har använt sig av förfarandet är bland annat Thailand, Malaysia och Indien. Brasilien har också använt sig av förfarandet som ett medel i förhandlingar med läkemedelsföretag, men inte fullfört processen eftersom parterna kunde nå en lösning ändå. Rwanda och Kanada har också använt tvångslicens för att exportera läkemedel enligt implementeringsbeslutet. Det finns ett antal fall då tvångslicens har använts, men det har inte använts i så stor utsträckning och inte i en sådan situation som covid-19. Vissa parter menar därmed att tvångslicens inte kan och inte är anpassat för att användas i den situationen som vi befinner oss i nu. De anser därmed att den enda lösningen för att producera tillräckligt med vaccin mot covid-19 är att tillfälligt slopa patenträtten. Med anledning av den diskussionen som pågår kommer uppsatsen att mynna ut i en analys där följande frågor besvaras. Vad krävs egentligen för att tvångslicensiering ska kunna användas? Kan det tillämpas för covid-vaccin? Kan tvångslicens användas vid pandemier eller är den enda lösningen vid sådana situationer att slopa patenträtten helt? Är systemet för tvångslicensiering tillräckligt bra och effektivt för att användas?
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kau-88051 |
| Date | January 2022 |
| Creators | Deland, Julia |
| Publisher | Karlstads universitet, Handelshögskolan (from 2013) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf, application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess, info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0014 seconds