Förevarande uppsats belyser de fall då en förälders utvisning på grund av brott medför men för den tilltalades barn och i vilken mån det ska beaktas då domstolen fattar beslut i utvisningsfrågan. Enligt art 3 Barnkonventionen och 1 kap 10 § Utlänningslagen (2005:716), UtlL, ska barnets bästa beaktas vid ärenden som rör barn. Principen om barnets bästa medför emellertid inte att barns intressen i alla lägen ska vara utslagsgivande. 8 kap 8 § UtlL är utformad att utgöra avvägning mellan behovet av effektiv allmän och individuell utlänningskontroll och humana aspekter, varför skäl som talar emot utvisning måste prövas om förutsättningar för utvisning är uppfyllda. Skäl emot utvisning framgår av 8 kap 11 § UtlL. Samhällets reaktion gentemot brottslighet ska vara proportionerlig med de följder som utvisning skulle medföra sett till den tilltalades samhällsanknytning. Enligt 8 kap 11 § 2 p UtlL ska särskilt beaktas om utlänningen har barn i Sverige, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av ett utvisningsbeslut. Bestämmelsen är av betydelse ur två perspektiv; vid anknytningsprövning och bedömningen vilken hänsyn som ska tas till den tilltalades barn. Principen om barnets bästa medför skyldighet för domstolen att utreda, beakta och redovisa barnets bästa. Den vikt som ska läggas vid barnets bästa är beroende av vilket behov barnet har av kontakt med föräldern, hur kontakten tidigare varit och hur den skulle komma att påverkas om föräldern utvisades, samt skäl som talar för utvisning; den tilltalades brottslighet och risk för återfall i brott. Både förälderns brottslighet och förhållningssätt gentemot barnet är således av direkt betydelse för barnets möjlighet att få sina intressen iakttagna när utvisningsfrågan avgörs. Praxis har visat att beslutsunderlag inte sällan saknas till följd av domstols bristande utredning av barnets situation. Utvisning av föräldrar presumeras ofta vara i strid med barnets bästa utifrån generella antaganden om barns behov. Det är dock av stor vikt att domstolen gör en bedömning av barnets situation i det enskilda fallet för att på bästa sätt åstadkomma en rättstillämpning som är enhetlighet men samtidigt flexibel och utgör ett verkligt beaktande av barnets bästa. Ökat mått av enhetlig kan uppnås genom mer utförliga resonemang i domskälen då dessa kan utgöra vägledning i andra fall. Flexibiliteten kan öka om den befintliga möjligheten till anpassning av tid för återreseförbudet används för att mildra utvisningsbeslutets negativa effekter för barnet i fall då skäl som talar för utvisning endast är måttligt övervägande.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:oru-20315 |
| Date | January 2011 |
| Creators | Björklund, Joanna |
| Publisher | Örebro universitet, Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0019 seconds