Social benefits were forecasted to increase by 13 percent to 2022 before the pandemic hit the economy (Prop. 2018/19:1). In the latest forecast it has almost doubled: an increase of 24 percent to 2022 (Prop. 2020/21:1). Youths and immigrants are particularly affected by the downturn, especially since labor market sectors were both groups often have their first job are in the center of attention for government restrictions to lower the spread of Covid-19. These two groups are overrepresented among social benefit recipients when being unemployed (Socialstyrelsen, 2020), since they have not qualified to national unemployment insurances (Rosengren, 2017). The municipal social assistance was intended to be the outermost safety net. Though the transfer should be short-term, over 40 percent of the households receiving social benefits do it for more than ten months, and the share increases[1]. Social benefit could now be considered a complement to national transfers and an extra unemployment benefit for those who are not eligible for the national social safety system on the labor market. Municipalities are allowed to demand participation in different activities – henceforth called activation – as a prerequisite for social benefit eligibility. Under the assumption of full-time activation for social benefit recipients, the difference in leisure between employment or unemployment with activation is zero (0). This affect the cost of labor for the individual, which is usually partly described as the relative value of leisure (non-monetary costs). If it does not cost any leisure to leave unemployment for employment, the disutility of work decrease. Social benefits also reimburse monetary labor costs, such as commuting, wherefore there is no difference in fixed labor costs either. Differences in disposable income is then the only remaining variable to decide the individuals labor supply, according to conventional labor market theory; if the disposable income when working exceed the disposable income when not working, the individual should work. A social benefit recipient is eligible for the job stimulus after six months of social benefit dependency, giving a 25 percent earnings disregard on the net labor income. This is an exception from the usual one-to-one discount (or 100 percent marginal effect) on the transfer when receiving other incomes, such as national transfers or wage. The stimulus is intended to increase the incentives for working and motivate those who are long-term recipients to be active on the labor market[2]. During this time period, all recipients have a larger disposable income if working compared to not working – combined with the other assumptions above, this means all recipients should work when being eligible for job stimulus. Available data (Socialstyrelsen, 2016) shows only 1.8 percent of all recipients actually had labor incomes and got the earnings disregard, inferring a deviation from the expectations of common labor market theory. Meaning there could be an unknown variable in the utility function, decreasing the utility from working more than the utility increase from the job stimulus. There are a variety of possible explanations, such as asymmetric information, stigmatization, matching problems et cetera. In this thesis, the focus will be effort. This is the explanation closest to the standard model, where the disutility of lost leisure due to labor is the centerpiece. In my previous thesis (Rosengren, 2019), I introduced a draft of an effort model. In this model, working came with a larger effort than activation giving rise to a disutility. The income differential needs to exceed the cost of the extra effort if the individual should choose to work. Expanding the standard model could provide a more sufficient tool for analyzing labor market participation and employment effects in the social benefit system. This thesis provides a model for analyzing the individual’s decision on the extensive margin – to work or not to work – in transfer systems, with regard to effort, shirking and effective leisure. I simulate the effort level corresponding to the share of social benefit recipients observed to have labor income during the job stimulus spell. Finding the effort in activation being approximately 71.5 percent of the effort when employed. I also forecast the effect of the planned increase in the job stimulus from 25 to 50 percent by the same simulation; 1 percent of the social benefit recipients are expected to leave activation for employment due to the doubled job stimulus. I optimize effort (from the policy-maker’s perspective) at different skill levels to find the effort level were all will supply labor. If enforcing 99.65 percent effort 83.44 percent are expected to leave activation for work. / Allt fler arbetslösa försörjer sig på ekonomiskt bistånd istället för de statliga arbetslöshetsersättningarna. Ekonomiskt bistånd eller försörjningsstöd är inte utformat med drivkrafter för arbete i beaktande. Exempelvis får den som tar emot bidraget inget utbyte av att börja arbeta förrän arbetsinkomsten överstiger försörjningsstödsnormen. För ett hushåll med två vuxna och fyra barn innebär det ca 30 000 SEK efter skatt. Finns det dessutom inga aktivitetskrav förlorar hushållet samtidigt fritid av att börja arbeta. Jobbstimulansen infördes för att få drivkrafter för arbete i försörjningsstödet. Det innebär att den som haft ekonomiskt bistånd i sex månader och börjar arbeta får behålla 25 procent av nettoinkomsten, istället för att bidraget minskar krona för krona när löneinkomsten ökar. Under antagandet om heltidsaktivering för försörjningsstödsmottagare är den tillgängliga fritiden lika för den som arbetar och för den som är arbetslös, därmed är den rörliga kostnaden av att arbeta lika. Eftersom försörjningsstödet kompenserar för eventuella kostnader som uppstår för den som börjar jobba, såsom förskoleavgift eller pendlingskostnader, påverkas inte disponibelinkomsten av fasta kostnader för att arbeta heller. Försörjningsstödsmottagare med jobbstimulans och heltidsaktivering kan således tjäna mer pengar och därmed öka sin nytta, utan att öka sin onytta (eftersom fritiden är oförändrad), genom att börja arbeta. Utifrån arbetsutbudsteori skulle förväntan vara att alla skulle börja arbeta under sådana förutsättningar. Trots det visar en uppföljning att bara 1,8 procent arbetar. Det kan finnas olika förklaringar till att så få börjar arbeta; bristande information om jobbstimulansen, sök- och matchningsproblem och så vidare. I den här uppsatsen prövas skillnader i ansträngning genom att anpassa en modell för arbetsutbud till det svenska socialbidragssystemet, och ge bidragstagare möjlighet att lata sig eller skolka i aktiveringen – inspirerat av den etablerade shirking theory – för att utöka sin effektiva fritid. Studier visar att människor upplever skolk eller lathet som substitut till ledighet. Även om den faktiska fritiden är densamma för den som arbetar och den som är arbetslös men deltar i aktivering, kan skillnader i ansträngning därmed innebära att den effektiva fritiden skiljer sig. När den som kan få jobbstimulans ska börja arbeta innebär det då en minskad effektiv fritid, och därmed en onytta eller upplevd kostnad av arbete. Försörjningsstödsmottagaren väljer sin ansträngning, som ger upphov till olika mycket onytta beroende på individens färdigheter där den med mer färdigheter har en lägre onytta av arbete eller ansträngning. Om personen arbetar eller inte beror på om den ökade nyttan av att börja arbeta med jobbstimulans överträffar onyttan av den minskade effektiva fritiden av att börja arbeta, givet individens färdigheter. I uppsatsen undersöks effekten av förändringar i olika variabler – ansträngning, färdighet och jobbstimulans – och jag finner att jobbstimulansen bara påverkar nyttan på marginalen, i jämförelse med stora effekter av ökad ansträngning eller ökade färdigheter. Vidare simuleras vilken ansträngningsnivå som korresponderar med att 1,8 procent arbetar och därmed har större nytta av jobbstimulansen än av den extra effektiva fritiden. Det visar sig att ansträngningen i aktiveringen verkar vara 71,5 procent jämfört ansträngningen på ett jobb. Om jobbstimulansen fördubblas, till en offentligfinansiell kostnad av 100 miljoner SEK, ökar andelen som börjar jobba bara med drygt en procentenhet vid bibehållen ansträngningsnivå. I uppsatsen beräknar jag även optimal ansträngningsnivå för att alla vid en viss färdighetsnivå ska börja arbeta. Det visar sig att om ansträngningsnivån höjs med knappt 20 procentenheter till 90 procent, skulle andelen som börjar arbeta stiga från 1,8 procent till 51 procent. Utöver dessa nya tillskott – förklaringsmodeller och resultat – till fältet, innehåller uppsatsen dessutom förslag på empiriska tester av andra förklaringar. För att genomföra simuleringar och kalkyleringar, har en modell över det svenska bidrags- och skattesystemet byggts i Matlab. Även den är att betrakta som ett tillskott.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-104664 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Rosengren, Oliver |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för nationalekonomi och statistik (NS) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0036 seconds