Uppsatsens syften är att undersöka hur kulturarvsbegreppet används i svenska kulturpolitiska utredningar och propositioner med särskilt fokus på arkivväsendet, samt att sätta detta i relation till hur kulturarvsbegreppet används i tre regionala arkivinstitutioners verksamhet och i respektive institutioners direktiv och styrdokument. Särskild tonvikt har lagts vid enskilda arkiv, vars bevarandevärde ofta motiveras med att de tillhör kulturarvet. En genomgång av utredningar som fokuserar på kulturpolitik i allmänhet eller arkiv i synnerhet visar att kulturarvsbegreppet används på ett ambivalent sätt med varierande räckvidd och betydelse som varierar mellan ett enhetligt, nationellt särpräglat kulturarv och en mängd mindre kulturarv, där minoriteter och tidigare underrepresenterade grupper ska lyftas fram och ”allt” kan ingå. Arkivinstitutionerna i Sverige har inte samma långa tradition som museer av aktiv insamling, skapande av källmaterial och utåtriktad förmedling av det material som förvaras på institutionen. Om kulturpolitiken och kulturarvsbegreppet får en betydelse som mer riktas mot exempelvis underrepresenterade grupper kan konsekvenserna bli att arkivinstitutionerna måste ta på sig en mer aktiv roll och självkritiskt granska vilka värderingar eller principer som format verksamheten. För att komplettera den kulturpolitiska bilden har ett antal kvalitativa intervjuer med representanter för arkivinstitutioner i Skåne, samt studier av institutionernas presentationsmaterial, gjorts. På konkret vardagsnivå tycks skiftningar i kulturpolitiska direktiv och kulturarvsbegreppets potentiellt förändrade betydelse ha relativt liten betydelse. En viss styrning från statligt, kulturpolitiskt håll sker i samband med att vissa projekt premieras med bidragspengar, något som i synnerhet mindre institutioner är i hög grad beroende av. Arkivrepresentanterna tycks använda kulturarvsbegreppet främst i kulturpolitiska sammanhang, presentationer och ABM-samarbeten och på ett ungefär lika svävande sätt som de statliga utredningarna. Till arkivvärlden har inte samma resurser som i museisammanhang avsatts för implementering av exempelvis genus- och mångfaldsperspektiv även om dessa skall beaktas enligt direktiven. Detta kan hänga ihop med institutionernas traditionellt olika funktioner men är även en tänkbar förklaring till arkivens svårigheter att tillgodogöra sig förändrade kulturpolitiska krav. De kulturpolitiska ambitionerna får ett visst avtryck i regleringsbrev och styrdokument, men ofta på ett så abstrakt och ickeoperationellt plan att det är svårt att tillämpa dem på den praktiska verksamheten.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:miun-575 |
| Date | January 2008 |
| Creators | Wallin, Maria |
| Publisher | Mittuniversitetet, Institutionen för informationsteknologi och medier |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0015 seconds