Syftet med uppsatsen är att diskutera vilken delaktighet RATS Teater erbjuder sin publik i mobiltelefondramat Antigones dagbok och vidare visa på hur publiken förvaltar denna delaktighet under föreställningstillfället.I uppsatsens första del görs en semiotisk tolkning av föreställningens visuella och audiella teckengrupper. I uppsatsens andra del görs en receptionsstudie med den unga publiken. Förutom observationer och intervjuer återfinns en analys av det textmaterial som publiken får möjlighet att skapa under föreställningstillfället.I uppsatsens teoridiskussion redogör jag för delaktighetsbegreppets mångfacetterade innehåll och funktion. Detta är nödvändigt för visa på begreppets variationer beroende på i vilken forskningskontext det används och vidare för att ringa in på vilket sätt begreppet delaktighet diskuteras i relation till uppsättningen.Antigones dagbok är utformad som en applikation för smartphones och kan beskrivas som gps-styrd radioteater i offentlig miljö. Ljudfiler spelas upp när publiken närmar sig de i förväg bestämda spelplatserna. För att publiken ska kunna orientera sig tar de hjälp av den karta som visas i telefonens display samt de röster och den musik som spelas upp. Efter varje ljudscen ställer huvudkaraktären Antigone en fråga till publiken. De svarar på dessa genom att skicka sina svar som sms. Kommentarerna går att läsa direkt i displayen och kan få betydelse för tolkningen av föreställningen. I uppsatsen diskuteras dels hur publiken är delaktig genom att replikera skriftligt på frågorna. Därtill diskuteras hur iscensättningen låter publiken vara medskapare av uppsättningens helhet. De unga åskådarna måste själva tillskriva karaktärerna attribut eftersom dessa aldrig syns utan enbart finns i ljudscenerna. Publiken har också till uppgift att ta ställning till vad, i den offentliga miljön, som ska utgöra föreställningens scenrum. Till skillnad från föreställningar i teatersalonger med specifik scenografi och rekvisita blir det publikens uppgift att skapa föreställningens fiktiva rum utifrån det offentliga rummet som omger dem.I receptionsstudien är det tydligt att publiken gillar denna digitala och utmanande iscensättning. Den unga publiken visar sig ha vissa svårigheter att ta till sig historien om Antigone. Samtidigt är det tydligt att den stora behållningen inte är föreställningens berättelse utan formen. Eleverna i receptionsstudien framhåller närheten till karaktärerna och platserna som skapas under föreställningshändelsen; de känner sig snarare som aktörer än som åskådare. Formen erbjuder också en mer tillåtande miljö där elevernas är mer aktiva som åskådare än passiva. Detta visar sig har positiva effekter på elevernas upplevelser.Mest uppskattat är föreställningens digitala verktyg. Det tillåter publiken att göra avtryck i produktionen. Förutom att svara på frågorna som ställs och dela med sig av sina perspektiv använder eleverna tekniken för att lämna omdöme på föreställningen och kommentera sin upplevelse.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-116181 |
| Date | January 2015 |
| Creators | Ernst, Manilla |
| Publisher | Stockholms universitet, Centrum för barnkulturforskning |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0025 seconds