I fokus för denna uppsats står barndomens metaforik i två litterära verk, nämligen Agnes von Krusenstjernas Tony växer upp (1922) och Inger Edelfeldts Breven till Nattens Drottning (1985). Syftet men uppsatsen är att undersöka hur uppfattningen om barndomen konstrueras och förändras i litterära verk från skilda tider. Metoden bygger på att den jämförande analysen lyfter fram likheter och skillnader i gestaltningen av Krusenstjernas respektive Edelfeldts huvudpersoners själsliv och deras mognadsprocess – ett begrepp som hänger ihop med barndomens skiftande betydelse. Genom att relatera romanerna till 1900-talets psykoanalytiska teorier av Jung, Freud, Fromm och Berne visar textanalysen att Tony från Krusenstjernas berättelse och Edelfeldts romanfigur George Daniel går igenom likadana utvecklingsfaser innan de upplever en slags försoning med livet och övervinner det inre främlingskapet: mötet med Skuggan (personlighetens mörka sida), fascination av döden som smälter samman med kärlek till mänskligheten, det religiösa tvivlet, kroppsliga plågor och saknad efter ömhet. Barndomen skildras som en dramatisk process vars syfte är att uppnå den nya livsfasen då människan känner sig mer mogen och säker. Ur texterna framträder dock en annan uppfattning av barndomen som ett psykiskt ursprungligt jagtillstånd som alltid finns kvar i människans psyke i form av det kärleksfulla och lekfulla barnet. Hos Krusenstjerna konstrueras den unga Tonys intuitiva världsbild. Huvudpersonens barndom gestaltas som en såväl psykisk som fysiologisk process som även präglar den blivande vuxnes varseblivning. Barndomens metaforiska betydelse innebär det verkliga konkreta barnets förlorade oskuld, det lyckliga omedvetna och spontana tillståndet som visar sig i Tonys fantasier och kärleksdramer. Edelfeldts sätt att skildra tonåringens mognadsprocess är däremot analytiskt. I Georges psyke är det levande inre barnet förträngt till förmån för en intellektuell medvetenhet och rationella lekar vilket resulterar i en bild av någon universell schematisk karaktär som saknar åldersgräns och det verkliga ansiktet. I Edelfeldts roman blir barndomen en slags litterär modell av de psykologiska processer som pågår i den moderna människans själsliv. Barndomens metaforik tar sig uttryck i det förlorade arketypiska barnets förbrukade symbol som i olika former förekommer i Georges drömmar och fantasier. Uppsatsen tangerar också skillnaden inom det narrativa perspektivet i berättelserna. Den tragiska intonation som ligger i Krusenstjernas roman förvandlas till ett intertextuellt spel i Edelfeldts roman. Krusenstjernas verk saknar den ironiska intonation som genomsyrar Edelfeldts skildring. Tony anses som författarinnans alter ego, bäraren av Krusenstjernas verkliga rädslor och komplex. George D. Bratt i Edelfeldts roman blir däremot upphovsmannens marionett; hans dagbok kan uppfattas som skärningspunkt för psykoanalytiska, filosofiska och bibliska diskurser.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:su-81850 |
| Date | January 2012 |
| Creators | Engfelt, Olga |
| Publisher | Stockholms universitet, Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0025 seconds