In view of the potential threat climate change poses around the globe, countries are pledging to emission reductions to alleviate its consequences. As part of the Paris Agreement, Indonesia set sustainability targets for the energy sector, where one of the biggest emitters is the national power system. Although the country set an ambitious strategy for reducing emissions from electricity generation, it is still dominated by coal consumption and is currently not on track towards meeting its sustainability targets. Policy measures and financial schemes stand as one of the most powerful ways to rapidly reduce emissions in the power system. This paper aims to propose policy measures and financial schemes for the Indonesian decarbonisation scene by analysing its key inefficiencies, the available international policy options and the national power system’s future projections.International examples prove to be useful implementations of the myriad of options when it comes to measures for the power sector. In terms of policy measures, Indonesia could make use of a liberalisation process to induce more competitiveness in the sector and drive down prices, while allowing easier access for private entities to enter the market. A CO2 tax or cap-and-trade system stand as the most effective standalone way to rapidly reduce emissions in the country, as it targets the most emitting sectors of the power system. Incentivising schemes like Feed-in-Tariff or net-metering foster generation technologies which may not be cost-competitive yet and do not have a sizeable role in the power mix now, but could play a big role in lowering emissions in the power system. These measures, however, pose the threat of raising the retail electricity price and ultimately hinder Indonesia’s ability to further develop economically.Financial schemes have the ultimate goal of facilitating access to finance for sustainable generation technologies and lowering risk for project developers. Attracting private and foreign investment is critical for the development of the power system in Indonesia. Using forms of lending like on-lending structure or loan syndication would promote larger spending in the industry while minimising risk. Further use of guarantees would attract a wider range of investments into generation technologies, as they would protect lending entities from potential risks when partaking in projects of this nature. Finally, the country would benefit greatly from the introduction of innovative financial schemes and business plans for the domestic solar energy industry, allowing Indonesia to tap into the great potential it has to disrupt the current state of affairs of the power system. / Med tanke på det potentiella hot som klimatförändringen utgör runt om i världen, lovar länder att minska utsläppen för att mildra konsekvenserna. Som en del av Parisavtalet satte Indonesien upp hållbarhetsmål för energisektorn, där en av de största utsläpparna är det nationella kraftsystemet. Trots att landet satte upp en ambitiös strategi för att minska utsläppen från elproduktion domineras det fortfarande av kolkonsumtion och är för närvarande inte på väg att nå sina hållbarhetsmål. Politiska åtgärder och finansiella system är ett av de mest kraftfulla sätten att snabbt minska utsläppen i kraftsystemet. Det här dokumentet syftar till att föreslå politiska åtgärder och finansiella system för den indonesiska avkarboniseringsscenen genom att analysera dess viktigaste ineffektivitet, de tillgängliga internationella politiska alternativen och det nationella kraftsystemets framtida prognoser.Internationella exempel visar sig vara användbara implementeringar av de otaliga alternativen när det gäller åtgärder för kraftsektorn. När det gäller politiska åtgärder skulle Indonesien kunna använda sig av en liberaliseringsprocess för att skapa mer konkurrenskraft inom sektorn och pressa ner priserna, samtidigt som privata enheter lättare kan komma in på marknaden. En CO2-skatt eller ’cap-and-trade’-system är det mest effektiva fristående sättet att snabbt minska utsläppen i landet, eftersom det är inriktat på de mest utsläppande sektorerna i kraftsystemet. Incitamentsystem som ’Feed-in-Tariff’ eller ’net-metering’ främja generationstekniker som kanske inte är kostnadskonkurrenskraftiga ännu och som inte spelar en betydande roll i kraftmixen nu, men som kan spela en stor roll för att minska utsläppen i kraftsystemet. Dessa åtgärder utgör dock ett hot om att höja detaljhandelns elpris och i slutändan hindra Indonesiens förmåga att utvecklas ekonomiskt.Finansiella system har det yttersta målet att underlätta tillgången till finansiering för hållbara generationsteknologier och minska risken för projektutvecklare. Att locka till sig privata och utländska investeringar är avgörande för utvecklingen av kraftsystemet i Indonesien. Att använda former av utlåning som ’on-lending’-struktur eller lånesyndikering skulle främja större utgifter i branschen samtidigt som risken minimeras. Ytterligare användning av garantier skulle locka till sig ett bredare utbud av investeringar i produktionsteknik, eftersom de skulle skydda långivande enheter från potentiella risker när de deltar i projekt av denna karaktär. Slutligen skulle landet dra stor nytta av införandet av innovativa finansiella system och affärsplaner för den inhemska solenergiindustrin, vilket gör att Indonesien kan utnyttja den stora potential det har att störa det nuvarande tillståndet i kraftsystemet.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-315606 |
| Date | January 2022 |
| Creators | Alumbreros Rodríguez, Miguel |
| Publisher | KTH, Energiteknik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
| Relation | TRITA-ITM-EX ; 2022:115 |
Page generated in 0.0024 seconds