Att arbeta med flyktingar är en del av det sociala arbetet som idag blivit väldigt utbrett. Under sommaren och hösten 2015 ökade antalet flyktingar som anlände till Sverige och arbetet blev mer krävande än någonsin. Personer som arbetade med dessa flyktingar fick dra ett stort lass för att täcka upp för de växande behoven. Mycket ny personal rekryterades och antalet asylboenden, däribland boenden för ensamkommande barn, ökade markant i Umeå kommun. I samband med detta ändrades också förutsättningarna för den personal som arbetade med ensamkommande barn. Syftet med den föreliggande studien var att undersöka vilken upplevelse personal på boenden för ensamkommande barn hade av detta och om de upplevde någon väsentlig skillnad i sin arbetssituation. Intervjuer genomfördes med utgångspunkt i en intervjuguide som konstruerades utifrån områdena egna uppfattningar, tidigare forskning samt Theorell & Karaseks krav-, kontroll- och stödmodell. Resultatet visar att personalen upplevde en stor förändring i arbetet och dess omfattning. Den övergripande känslan bland deltagarna var negativ och det visade sig att strukturen ändrats såväl i arbetsuppgifterna som i flyktingverksamheternas organisation. Den mest framträdande skillnaden i arbetet nu jämfört med innan flyktingkrisen, gällde relationen till ungdomarna. Relationerna ansågs bli lidande till följd av den ökade arbetsbelastningen, då det inte längre fanns tid till varken etablerandet eller bibehållandet av dem.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:umu-125989 |
| Date | January 2016 |
| Creators | Jonsson, My, Karlsson, Kajsa |
| Publisher | Umeå universitet, Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet, Institutionen för socialt arbete |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0023 seconds