The municipalities in Sweden can use the PBL-legislation to request a land developer to fund new public infrastructure in the dwelling area where the developer are active. The municipality have had two options to choose between. To purchase a contract with an entrepreneur that build the infrastructure paid by the developer, or let the developer both build and pay the infrastructure. The La Scala-judgment came 2001 from the EG-tribunal. This judgment have by many people been interpreted as that as public infrastructure in Sweden should be purchased by the municipalities through LOU. Therefore, the purpose of this report is to discuss how the land development process has changed and which problems that have arisen since 2010, when it became customary that the municipality should procure public streets and sewage facilities under the Swedish Public Procurement Act (“LOU”). The purpose is also to discuss if this way to proceed satisfies the purpose of LOU and also discuss if their can be any alternative interpretations of the La Scalajudgment than have been done so far for Swedish conditions. The questions that became a consequence of the purpose where answered as follow in the report: Changes Today, the general rule is that the municipality is to purchase all public streets itself in the land development process. This rule has replaced the freedom of choosing whether to do so, that previously existed. Necessary land transfers take place today at an early stage of the process, often when the zoning plan becomes valid, as compared to before when it took place late in the land development process. Problems Some problems have arisen in cases when the municipality procures. This leads to the conclusion that the land development process today has become more risky, significantly more expensive, and that it takes longer time before the houses are ready for occupants to move in to, than previously was the case. To what extent does this new procedure implement LOU’s purpose? LOU's purpose, to get an effectively use of tax money, is not fulfilled by this procedure because the municipalities do not have any expenditures, which means that there are no funds which can be considered “effectively used”. As the municipality has no cost, it is questionable whether it really is to the municipality that an entrepreneur sells his services, rather than to the land developer paying for the services. Overall, this means that the purpose is probably not fulfilled by this new procedure. In what situations can the LOU procedure be questioned? The consequences of LOU can be questioned where it leads to major problems that would not occur if the legislation was more flexible. An example of this is when there is a lone land developer, who builds on his own property. If the municipality procures this, as happens today, problems arise in terms of money, time and coordination problems. This because it is more efficient if the developer that are already active in the area build all necessary infrastructure. Can any other interpretations of the La Scala-judgment and it´s relationship to the Swedish development process be found? One alternative interpret is that the municipal should use LOU on this kind of contracts when there is a risk that the municipal lose financial resources if they don´t do it. In the Italian development process there is always a risk that the municipal lose financial resources if they don´t purchase the contracts. The Swedish land development legislation are structured so the municipality never take a risk to lose financial recourses if they let the developer build everything in the area and therefore the municipality never can lose financial recourses in these cases. The Swedish municipalities don’t get any advantages if they use LOU here because the developer pays the real cost for all parts of the contract. Therefore, LOU is irrelevant in this part of the development process. / I Sverige kan en kommun med stöd av PBL begära att en exploatör ska bekosta utbyggnad av allmänna platser där exploatören bygger nya bostadsområden. Kommunen har historiskt haft två utförandealternativ att välja mellan. Man har haft möjlighet att själv upphandla en entreprenör med LOU som bygger och som bekostas av exploatören eller låta exploatören både bygga och bekosta anläggningarna. År 2001 kom en dom från EG-domstolen som av många tolkats som att allmänna platser ska upphandlas via LOU av kommunen. Som en konsekvens har det de senaste åren skett en övergång där kommunen idag som huvudregel tillämpar LOU på utbyggnad av allmänna platser. Syftet är därför att diskutera hur exploateringsprocessen har förändrats och vilka problem som uppstått sedan 2010 då kommuner som en konsekvens av La Scala-domen upphandlar allmänna platser enligt LOU. Syftet är även att diskutera om detta förfarande uppfyller LOU:s syfte och om det finns några alternativa tolkningar av La Scala-domen än dem som hittills gjorts i Sverige. De frågor som följde på syftet besvaras i rapporten enligt följande Förändringar Huvudregeln är idag att kommunen ska upphandla alla allmänna gator själv i exploateringsprocessen istället för som tidigare när det som huvudregel var exploatören som upphandlade dessa. Erforderliga marköverföringar sker idag i ett tidigt skede, ofta i samband med att detaljplanen vinner laga kraft, istället för som tidigare när det skedde i slutet av exploateringsprocessen. Problem Det finns risk för problem som tidigare inte funnits i lika stor utsträckning när kommunen upphandlar. Exempel är samordningsproblem och tidsproblem. Dessa leder sammanfattningsvis till att exploateringsprocessen idag riskerar att bli dyrare samt att det tar längre tid innan husen står inflyttningsklara än vad fallet var tidigare. Hur väl uppfyller detta nya förfarande LOU:s syfte? LOU:s syfte, att få ett effektivt utnyttjande av skattemedel, uppfylls inte eftersom det i dessa fall saknas skattemedel att få ett effektivt utnyttjande av. Syftet att alla företag ska ha möjlighet att sälja sin tjänst till kommunen kan starkt ifrågasättas eftersom det är exploatören som betalar för upphandlingen. I vilka situationer kan LOU-förfarandet ifrågasättas? De situationer där LOU-förfarandet kan ifrågasättas är där det uppstår stora problem som inte skulle uppstå om lagstiftningen medgav flexibilitet. Ett exempel på detta är de fall där det är en ensam exploatör som bygger på sin egen fastighet. Om kommunen upphandlar allmän gata, så som sker idag, uppstår problem i termer av pengar, tid och samordningsproblem eftersom det är mer effektivt att den exploatör som redan är verksam i området bygger all nödvändig infrastruktur. Finns alternativa tolkningar av La Scala-domen och dess förhållande till den svenska exploateringsprocessen? En alternativ tolkning är att kommuner ska upphandla den här typen an entreprenader i de fall kommunen kan förlora ekonomiska medel på att inte göra det. Så som den italienska exploateringsprocessen är uppbyggd finns alltid en risk att italienska kommuner gör en förlust i ekonomiska termer i de fall man väljer att inte upphandla infrastruktur offentligt. I Sverige är exploateringslagstiftningen däremot utformad så att kommunen aldrig tar någon ekonomisk risk och därför inte kan förlora ekonomiska medel i de fall man låter en exploatör upphandla en entreprenör. Kommunen har i det svenska fallet inte något att vinna på en offentlig upphandling eftersom det är exploatören som betalar den faktiska kostnaden. Offentlig upphandling saknar därför relevans och betydelse i den här delen av exploateringsprocessen.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:kth-147636 |
| Date | January 2014 |
| Creators | Landeman, Marc |
| Publisher | KTH, Fastigheter och byggande |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | English |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0029 seconds