<p>Framställningens syfte är att utreda var gränsen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp skall dras. För att få en helhetsbild och en ökad förståelse för området behandlas dock hela medverkansläran. Det som får störst utrymme i uppsatsen är hur praxis gällande medgärningsmannaskap har utvecklats de senaste årtiondena. Det konstateras att medgärningsmannaskap, genom bland annat tillämpningen av BrB 23kap 4 § andra stycket, har kommit att utnyttjas i större utsträckning än tidigare. En annan viktig fråga som behandlas är på vilket sätt begreppen tillsammans och i samförstånd eller gemensamt och i samråd har kommit att användas. Kritik framförs mot att ett mer kollektivt straffansvar tillämpas genom möjligheten att döma medhjälpare som gärningsmän där det ter sig naturligt (enligt 23 kap 4 § andra stycket), samt möjligheten att döma en grupp människor för att de handlat gemensamt och i samråd trots att det inte går att styrka vem av de tilltalade som har gjort vad, eller ens att alla tilltalade faktiskt deltagit vid utförande av brottet. Slutsatsen är att behovet av flexibilitet måste vägas mot behovet av rättssäkerhet. Inom medverkansläran har rättssäkerheten fått stå undan i allt för hög grad. En större tydlighet och noggrannhet i kategoriseringen av medverkande bör eftersträvas samt högre beviskrav på individnivå.Detta kan givetvis leda till att skyldiga gärningsmän frias på grund av bristande bevisning. Det måste dock accepteras att domar ibland blir felaktiga till den tilltalades fördel, detta är nödvändigt om ett rättsäkert system skall kunna upprätthållas.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:oru-10910 |
| Date | January 2010 |
| Creators | Nilsson, Hanna |
| Publisher | Örebro University, School of Law, Psychology and Social Work |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0013 seconds