Bakgrund: Sjuksköterskor som arbetar på barnavårdcentral (BVC-sjuksköterskor) träffar 99,2 procent av alla barn. De har därför en viktig funktion när det gäller att upptäcka och rapportera barn som far illa. Trots anmälningsplikt är anmälningsfrekvensen låg. Det råder brist på studier kring hur det blir för BVC-sjuksköterskor efter att de har gjort en anmälan. Syfte: Att ur ett etiskt perspektiv undersöka BVC-sjuksköterskors upplevelser och erfarenheter efter att de har anmält till socialtjänsten att barn far illa. Metod: Semistrukturerade intervjuer genomfördes med sex BVC-sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys på manifest nivå enligt Graneheim och Lundman. Resultat: BVC-sjuksköterskornas erfarenheter av samarbetet med socialtjänsten varierade. Alla informanterna menade dock att bristen på återkoppling var ett stort hinder. Relationen till föräldrarna kunde ibland bevaras eller fördjupas efter anmälan. Ibland skadades relationen och då ansågs byte av BVC-sjuksköterska som bra. Efter beslutet om anmälan fanns många känslor. Bland annat kände sig informanterna utsatta och var rädda för hot. Det fanns även en stor oro för barnet och moralisk stress förekom. Att anmäla upplevdes som att göra sin plikt. Stöd var viktigt och kunde göra tröskeln till ny anmälan mindre. Slutsats: BVC-sjuksköterskor upplever många svårigheter efter anmälan, vilket kan påverka anmälningsfrekvensen. Ett gott samarbete med socialtjänsten, handledning och tillräckligt med stöd efter anmälan, skulle kunna leda till fler anmälningar till socialtjänsten när barn far illa. / Background: Nurses working in primary child healthcare meet 99,2 percent of the children in Sweden. Therefore they have an important role in finding and reporting child abuse and neglect. Despite mandatory reporting according to the law, the rate of reports is low. There is a lack of research about experiences from nurses after they have made a report to the social welfare board. Aim: To, from an ethical perspective, explore the experiences from nurses working in primary child healthcare after they have made a report to the social welfare board about child abuse or neglect. Method: Semistructured interviews were conducted with six nurses working in primary childhealth care. The interviews were analysed using qualitative content analysis on a manifest level according to Graneheim and Lundman. Results: Nurses working in primary child healthcare had a varying experience of the contact with the social welfare board. All respondents however, thought that the lack of feedback from the social welfare board was a major obstacle. The relation to the parents were sometimes preserved or even deeper after the report. The relation could also be harmed and then a replacement of the nurse was considered to be good. After decision to report, there were a lot of emotions and some felt that they were in an exposed situation some feared threats. Further on there was a major concern for the child and some respondents perceived moral distress. To report was considered to do ones duty. To get support was important and could lower the threshold for making another report. Conclusion: Nurses working in primary child healthcare experience many difficulties after reporting to the social welfare board, which may influence the amounts of made reports. Good cooperation with the social welfare board, mentoring and sufficient support after reporting, may result in more reports to the social welfare board about child abuse or neglect.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-28581 |
| Date | January 2013 |
| Creators | Fagerberg, Emma |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för hälso- och vårdvetenskap (HV) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0028 seconds