<p>Syftet med detta arbete var att undersöka några lärares erfarenheter av tysta elever och vad som kan göras för att få dessa elever att prata samt vad som faktiskt görs. Den metod som användes för undersökningen var kvalitativa intervjuer. Fem intervjuer gjordes med lärare verksamma i årskurs 7-9, varvid det framkom att de tysta eleverna oftare är flickor än pojkar och att situationer såsom diskussioner i klassen och muntliga redovisningar är problematiska. Lärarna upplevde det svårt att hjälpa de tysta eleverna, då de oftast undervisade i helklass, och kände sig hänvisade till att endast vara lyhörda för de tysta elevernas behov och uppmuntra dessa till att våga mer. Talträning i mindre grupper var den metod som ansågs kunna användas för att hjälpa de tysta eleverna. Slutsatsen av undersökningen visade att det är en svår, men viktig uppgift att hjälpa de tysta eleverna att bryta tystnaden. Det är av stor vikt att ett tryggt klassrumsklimat skapas och att läraren kommunicerar med de tysta eleverna kring deras behov. Vidare är det angeläget att den tysta eleven får övning i att tala, men det är viktigt att inte gå fram för fort, så att eleven känner sig pressad. Om alltför stor uppmärksamhet riktas mot elevens tysthetsproblem kan detta ge motsatt effekt och göra eleven än tystare.</p>
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA/oai:DiVA.org:umu-642 |
| Date | January 2005 |
| Creators | Ärlestig, Maria |
| Publisher | Umeå University, Education, Umeå : Pedagogik |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, text |
Page generated in 0.0021 seconds