The aim of this study was to explore how hospital social workers within emergency hospital care units find the challenges with the therapeutic relation when working online or over the phone. To find out more, we have interviewed seven hospital social workers. They were asked about challenges and advantages in working on a distance, related to the therapeutic relation. We wanted to find out if it is possible to obtain the same level of therapeutic relation when counselling changed from being given face to face to a digital encounter during the Covid 19 pandemic. Empirical data was analyzed with Asplunds theory of social responsiveness. The study results in two different answers. First, it shows that hospital social workers experience increased flexibility as a relation strengthener and that it attracts patients that wouldn´t normally seek counselling. The second result shows that according to hospital social workers, there is something in the communication pattern that is missing when you are not in the same room as the patient and thus, there is also something in the therapeutic relation that is missing. Hospital social workers confirmed difficulties confirming patients when body language was missing or when technical problems sometimes reduced the understanding of patients' stories and there was a need for repeating in a painful situation. Peoples' different needs have become very clear throughout the study as our result show that it has been positive for the therapeutic relation to offer different counselling opportunities. / Syftet med studien har varit att undersöka hur hälso- och sjukvårdskuratorer inom akutsjukvården upplever den terapeutiska relationen i deras stödjande arbete på distans. För att få veta mer har vi intervjuat sju sjukhuskuratorer inom akutsjukvården och frågat dem om möjligheter och utmaningar med att arbeta på distans kopplat till den terapeutiska relationen. Vi ville veta om det gick att uppnå samma nivå av terapeutisk relation när det stödjande arbetet på sjukhusen styrdes om till att i större utsträckning än tidigare ges på distans. Materialet, vår empiri, har analyserats utifrån en hermeneutisk tolkningstradition och resultatet har analyserats med hjälp av Asplunds teori om social responsivitet. Studiens resultat visar på två olika svar. Det ena resultatet visar att kuratorer upplever att det är relationsstärkande när patienten själv får välja var och hur man vill ha sitt samtal med kuratorn vid samtal på distans. Det andra resultatet visar att det finns något i kommunikationen, och därmed också i den terapeutiska relationen som går förlorat när samtalet inte sker fysiskt och kuratorn och patienten inte kan ta del av varandra med både verbalt språk och kroppsspråk. Kuratorerna har berättat om svårigheter att bekräfta patienten när man inte ser minspel och kroppsspråk eller när ljudet fungerar dåligt och man kan behöva be patienten upprepa något mitt uppe i en känslosam berättelse. Kuratorerna har också poängterat att de sannolikt kunnat fånga upp fler patienter än vad de annars hade gjort genom att kunna erbjuda samtal på distans och därigenom uppnått en terapeutisk relation, även om kontakten skedde på distans. Människors olika behov har blivit tydligt genom studien och genomsyrar våra resultat som visar på kuratorernas upplevelse av att det har varit relationsstärkande att kunna erbjuda olika samtalsmöjligheter.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:esh-9028 |
| Date | January 2021 |
| Creators | Björkman, Anna, Waxler, Rebecka |
| Publisher | Ersta Sköndal Bräcke högskola, Institutionen för socialvetenskap |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0097 seconds