För att erhålla varumärkesskydd genom registrering krävs att det inte föreligger några absoluta eller relativa registreringshinder. VmL:s registreringshinder utgör även skäl till att ogiltigförklara ett redan registrerat varumärke. Ett relativt registreringshinder framgår av 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL, i vilken föreskrivs: ”Ett varumärke får inte registreras om varumärket kan förväxlas med ett kännetecken som användes här i landet eller i utlandet av någon annan vid tidpunkten för ansökan och som fortfarande används, om sökanden var i ond tro vid tidpunkten för ansökan.” VmL innehåller emellertid inte något absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund mot registreringsansökningar som har skett i ond tro, trots att en sådan bestämmelse återfinns i VmD och är obligatorisk för EU:s medlemsländer att införa i den nationella lagstiftningen. I uppsatsen undersöks således huruvida VmL är förenlig med VmD vad gäller bestämmelserna om ond tro. I EU-domstolens rättspraxis har det visat sig att det inte behöver föreligga en förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken för att en ond tros-situation ska vara tillämplig, något många har trott. Bland andra har Sveriges lagstiftare gjort denna feltolkning, vilket kan utläsas i propositionen till VmL. I EU-praxis finns vidare flera exempel på när ond tro föreligger som en absolut grund, där det således inte råder förväxlingsrisk mellan två varumärken. Sådana situationer föreligger när en registreringsansökan har skett med oärliga avsikter, vilka inte är att anse som god affärssed, och som medför att konkurrensen snedvrids. Ett exempel på ett sådant agerande är när ett företag registrerar sitt varumärke i varu- och tjänsteklasser, vilka det inte avser att bruka varumärket inom. Genom utredningen kan konstateras att sådana situationer inte går att förhindra med hjälp av VmL, i och med att lagen inte innehåller en bestämmelse om ond tro som ett absolut registreringshinder eller ogiltighetsgrund. En direktivkonform tolkning är heller inte möjlig på grund av att bestämmelsen i VmL uttryckligen erfordrar förväxlingsrisk med ett äldre kännetecken, för att ond tro ska kunna vara för handen. 2 kap. 8 § 1 st. punkt 4 VmL är följaktligen varken förenlig med VmD eller med EU-domstolens rättspraxis. / To obtain trade mark protection through registration, there must be no absolute or relative grounds for refusal. The Swedish Trade Mark Act’s grounds for refusal also constitute grounds for invalidating an already registered trade mark. A relative ground for refusal is stipulated in Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act, which provides: "A trade mark may not be registered if the mark can be confused with a mark used in this country or abroad by someone else at the time of application and which is still in use if the applicant was in bad faith at the time of the application." However, the Swedish Trade Mark Act does not contain any absolute grounds for refusal or absolute grounds for invalidation of registration applications that have been made in bad faith, even though such a provision is found in the Trade Mark Directive and is mandatory for EU member states to implement into national law. The essay thereby examines whether the Swedish Trade Mark Act is compatible with the Trade Mark Directive concerning the provisions about bad faith. In the case law of the Court of Justice of the European Union, it has been found that there is no need for a confusion with an older trade mark for a bad faith situation to apply, something many have believed. Among others, the Swedish legislators have made this misinterpretation, which can be seen in the governments bill to the Swedish Trade Mark Act. Furthermore, in EU case law there are several examples of when bad faith exists as an absolute ground, where there is no likelihood of confusion between two brands. Such situations exist when a registration application has been made with dishonest intentions, which are not considered good business practice, and which causes the competition to be distorted. An example of such behavior is when a company registers its trade mark in goods and service classes, which it does not intend to use the trade mark within. The examining finds that such situations cannot be prevented by the means of the Swedish Trade Mark Act, because the law does not contain a provision of bad faith as an absolute ground for refusal or for invalidation. A consistent interpretation is also not possible because the provision in the Swedish Trade Mark Act explicitly requires the risk of confusion with an older trade mark, for bad faith to be available. Chapter 2, Section 8 (1) (4) Swedish Trade Mark Act is therefore neither compatible with the Trade Mark Directive, nor with the case law of the Court of Justice of the European Union.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:liu-165621 |
| Date | January 2020 |
| Creators | Living, Stina |
| Publisher | Linköpings universitet, Filosofiska fakulteten, Linköpings universitet, Affärsrätt |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | English |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.002 seconds